Fredag och känner mig fysiskt sliten, fast på ett bra sätt. I onsdags en sex timmars efterlängtad urladdning, redan uppskjuten mer än önskvärt på grund av förra veckans covidsmitta. Kommer hem vid 22, mosig och utmattad men nöjd. Kramar Make länge, han frågar om allt är bra, om jag mår bra och det gör jag. Mer än bra. Är behagligt hög på allt göttigt kroppen har förmåga att producera. Sedan sitter vi i soffan en stund och pratar om dagen, om barnen, om allt utom var jag varit.
Jag är alltid så trött i kroppen efteråt, som att man gått igenom en mangel. Trots det: tog första boxpasset på två år igår och idag kan jag knappt resa mig från stolen. Träningsvärk överallt och blåmärket efter ett hårt grepp om handleden har redan börjat blekna.
Förr följdes urladdningarna alltid av några dagars blues. En känsla av att allt annat var platt, grått, skramlande tomt. En mental bakfylla men aldrig nu när frekvensen är tätare och tiden iväg kortare. Numera mår jag bara bra, om än öm i kroppen.
3 kommentarer:
Alltså, lite nyfiken på vilken slags urladdning?!
Men har man sagt A osv...
Mysäckligt med sån träningsvärk!
Skicka en kommentar