Vår Mallorca-resa avslutades på ett så katastrofalt sätt att det var som en film. Make hade bokat in oss sista natten på lyxhotellet där vi gifte oss, allt var jätteromantiskt, han hade verkligen ansträngt sig men på kvällen när vi lagt oss och han ville ligga/jag inte ville ligga så kom samtalet jag dragit mig för så länge, för att jag inte velat såra honom. Han blev bortom sårad, snarare den sortens panikångest jag antar att man får vid ett besked att någon man älskar har en dödlig sjukdom. Det var fruktansvärt. Resan hem var fruktansvärd. Men så kommer man hem, till sin vanliga miljö, barnen som bubblar på om fina pinnar de hittat på dagis och någon rolig grej i en film de sett. Make, som inte sov en blund sista natten på Mallorca, får vila ut och så är plötsligt inte allt så nattsvart längre men jag vet inte var vi är, jag vet inte vad vi ska göra, vet inte var det kommer sluta. Det jag sa kan jag inte ta tillbaka och även att jag ångrar tillfället, sämsta tänkbara, så var det ändå ett samtal vi behövde initiera.
Redan när jag skrev förra inlägget bestämde jag att det bara skulle få leva en kort period. Jag behövde få ur mig allt och TACK för era kommentarer! De betyder jättemycket!
14 kommentarer:
<3
♥️
Jisses. Har läst de senaste inläggen och fy tusan för när livet gungar sådär. Jag känner igen mig i flera saker, men har samtidigt en helt annan situation. Äldre barn, mannens och mitt sam- och sexliv fungerar annorlunda, även om det är likt på många sätt - i att inse att vi kanske inte har en så konventionell syn på varesig tvåsamhet eller relationer. I alla fall inte den relation vi vill ha. Men jag känner stort igen mig i att vilja och behöva sex och närhet på ett helt annat sätt än vad min man gör, som i långa perioder helt tappar lusten. Obs, vi talar år här. Men, det var egentligen inte det jag ville säga så mycket om. Jag ville bara skicka dig en insikt som landade i mig i en sån där storm som vi, eller mest jag, hade för några år sen. Alltså relationer mår ju bättre och sämre, de blomstrar och knakar, gör en lycklig, rasande och allt där emellan. Men vi väljer verkligen dem. De lever inte ett eget liv där de plötsligt en dag tar slut. Jag vet inte riktigt om det finns någon punkt där relationen är bortom räddning. Däremot kan man ju komma dit att man faktiskt inte vill mer. Men det är verkligen ett val. Relationen kan ju vara i hur kasst skick som helt, men så länge man väljer att ha den, bråka med den, väljer att vilja fortsätta den så lever den. Så det där normaltillståndet kan ju vara både mer och mindre sant än den där avgrunden man upplevde mitt i kaoset. Det är ju det att man säger ja till relationen som gör att den finns och fortsätter. Hang in there! Och tack för att vi få följa med. Ylva
Tänker på dig, och er. Tycker du är så stark och hoppas på det bästa, vad det nu än må vara.
Kram!
Även om det var hemskt och brutalt och fruktansvärt, kan det kanske ändå leda någonstans bra? Att han kanske förstår allvaret nu och är redo att arbeta på det? Jag tänker att man ibland bara behöver vila i situationen. Du behöver inte bestämma dig nu. Det är okej att tveka, att inte vara helt säker. En dag kommer du plötsligt vara det.
❤
Livet innehåller verkligen både toppar och dalar. Relationer likaså, både kärleksrelationer och vänskapsrelationer.
Jag tänker lite som Ylva: relationer varar så länge båda vill och jobbar på det. Relationer kan se ut lite hur som helst och det är okej så länge båda är okej med det.
Men det kan komma en dag där en känner att relationen inte längre är tillräcklig; att det finns saker som en inte kan eller vill leva utan som en inte får och som andra vänskapsrelationer kanske inte heller kan väga upp för. Då har en ett val att göra.
Låt det ta tid så kommer det en dag när du vet vilken slags förändring som är rätt för dig.
Jag håller med flera kloka fina tankar här. Relationer kan se väldigt olika ut, och bara en själv kan bestämma vad som är viktigt eller vad mindre bra man kan kompromissa med för att det finns annat som uppväger. Allt är inte enkelt, alltid, för alla. En bit i taget, hoppas _du_ hittar _din_ lösning.
Och jag har missat allting, men har alltid tyckt att ni verkar ha en så bra relation, att ni kan prata om allt. Även nu, vad du än sa, så behövdes det sägas. Finns inga bra tillfällen för sånt. Det blir som det blir och det kommer att bli bra, till slut.
Ja det er jo på mange måter så mye lettere å se bakover med klokskap enn framover. Jeg heier på deg. Du er bra.
Vissa samtal finns det aldrig riktigt rätt tillfälle för, men nu är ju åtminstone locket av den korgen och en dag kanske ni kan skratta åt att det blev som i en B-film om relationer. Förstår dock att det är pissjobbigt NU, hoppas ni hittar en väg att gå som funkar för er <3
Tack för alla kloka och stöttande kommentarer!
Jag har själv alltid haft dermatolog käpphäst, att om man VILL att något ska funka så går det att lösa allt men är inte hundra på att det gäller den här gången. Om båda känner att de mår dåligt av samma omständighet, den ena för styngen vill och den andra för att hon inte vill, så är det svårt att hitta en medelväg. Men vi tar inga förhastade beslut och på något sätt kommer allt ordna sig till det bästa!
Tack igen! ♥️
Åh herreminje - ”haft det som käpphäst” skulle det stå!
Skicka en kommentar