Igår hade jag så ont att jag inte kunde sluta kräkas. Varje droppe vatten kom raka vägen upp igen, samma med antibiotikan, Alvedonen och morfinet. Försökte med två morfintabletter men när jag spytt upp båda efter en kvart sa jag till Make att vi måste in, nu.
Jag stod knappt på benen, fick direkt plats på akutens "torg", där personalen har sina arbetsplatser och utgår ifrån. Det tog 1,5 timma innan jag fick morfin och det jag fick mot illamåendet hjälpte inte alls, för smärtan var densamma. Jag bokstavligen låg på knä på golvet för jag mådde så dåligt att jag inte visste vart jag skulle göra av mig själv.
När morfinet väl kom behövde jag tre doser innan det tog, då försvann illamåendet också. Det var fel antibiotika jag fått, min bakteriestam var en ovanlig som den inte bet på. Fick snabbt ny intravenöst, samt senare på eftermiddagen en skiktröntgen för säkerhets skull. Den visade inget annat än en inflammerad njure.
Tacksamt nog blev jag inlagd över natten, eftersom de ville ge mig mer antibiotika IV och se resultat innan de släppte hem mig.
Igår var vår tionde bröllopsdag.
Make skulle ha åkt till Norrland för styrelsemöte men ställde in resan bara några timmar innan avfärd. Guschelov att han skulle åka först på eftermiddagen för jag hade inte klarat det utan honom.
Även att dagen bitvis var som en mardröm för oss båda slutade den fint när han kom upp med en väska till avdelningen där jag fått eget rum. Vi satt skavfötters i sängen och skålade med saft i medtagna plastvinglas för de tio år som gått och för de som kommer.
Jag är så glad och tacksam att jag känner så som man ska göra igen, att jag är rent lycklig över att ha honom. Jag har hittat tillbaka till den där känslan, att vi är på en resa tillsammans, och att jag ser fram emot allt vi ska göra ihop. När jag berättar det för honom blir vi båda tårögda och det känns så bra. Vilken tur att DETTA blev vår bröllopsdag, och inte den där hemska i Palma. För att inte tala om vilken tur att jag inte blev så här sjuk när vi var där.
En annan sak man kan vara glad över är att sjukvårdspersonalen genomgående varit tillräckligt finkänslig för att inte ta upp eller fråga om eventuella orsaker kopplade till mitt hälsotillstånd. Äventyret och jag är rörande överens om att ändra metod i vissa aspekter. Vi har varit oförsiktiga, för att inte säga dumdristiga, och om vi vetat då vad vi vet nu… Nåja, vill helst inte riktigt tänka på sådant nu. Helt frisk är jag inte ändå.
3 kommentarer:
Vilken kamp! Puh. Krya vidare!
Man kan få UVI av helt vanligt vaniljsex också, jag har nog haft det tusen gånger och varit på lika många läkarbesök kring det. Har aldrig behövt redogöra för några detaljer i mitt (visserligen väldigt o-Äventyrliga) sexliv.
Hur som helst, skönt att du är på bättringsvägen och skönt att ni har hittat tillbaka till varandra!
Så FINT att läsa! Om maken då, inte det andra. Fy farao, vilken pärs!
Skicka en kommentar