Vad man inte önskar sin värsta…

 Vilken helg det varit. Urinvägsinfektionen gick vidare till ena njuren och i lördags kväll, när ännu en Ipren just slutat verka, satt jag i soffan med en popcornskål i knät, familjen runt mig och Pelle Kanin på TV hade jag plötsligt så ont att det var utöver det normala. Dessutom begynnande feberfrossa. 

Ringde 1177 som uppmanade mig att åka til akuten. Kändes ändå rätt bra, med ännu en Ipren i kroppen. De trodde njurbäckensinfektion och jag fick åka hem med antibiotika.

Igår när jag vaknade var det helt outhärdligt. Fruktansvärda smärtor, Alvedon hjälpte inte, mådde illa och kräktes. Feber. Make och mina föräldrar var oroliga att det gått ut i blodet och Make tjatade halva dagen om att vi skulle åka in igen, men jag såg det som ett oöverstigligt projekt. Bara ta sig ut till bilen? Till slut kommunicerade jag med Lills bästis mamma som är läkare och hon ba’ Åk in! så då gjorde vi det. 

Jag fick komma in direkt, placerad på en brits och inrullad i ett akutrum. Orkade inte hålla ögonen öppna, fick en port för morfin, något mot illamåendet och vätska. Sedan sov/slumrade jag på morfinet tills en läkare kom, klämde igen på magen och sa att blododlingen var helt okej, ingen fara på taket, så om jag hellre ville vara hemma kunde jag få med morfintabletter efter en intravenös antibiotikabooster. Jatack sa jag. 

Idag har det känts rätt okej sedan jag vaknade. Var sugen på något att äta och på att ta en dusch. Det är bra tecken. Med lite tur kan jag kanske gå till jobbet imorgon.