Serier

Jaha, Tunna blå linjen. Eller Tunna blondinen som min mamma trodde att den hette och därför vägrade se. "Vad är det för skit!" Jag var sist på bollen med säsong ett, så när jag väl började kolla kunde jag inhalera hela säsongen på några dagar. Säsong två tycker jag har blivit lite väl pretto, så här fem avsnitt in. Det är så himla mycket känslor och relationer och göra-upp-med-sina-fördomar och jaja, det är väl jättebra men också just därför det blir lite för mycket duktighetshets. Oj, vilket svårt ord att läsa. Duktighet-hets. Nu femte avsnittet har jag sett fram emot i en vecka men tänkte direkt efter att jaha, det var en timma av mitt liv som jag aldrig får tillbaka. Enda behållningen var att (SPOILER-VARNING) den sårbara aspiranten med rådjursögon och sexiga yttre befälet äntligen fick ligga med varandra. Det var inte ett avsnitt för tidigt.

 

Bästa reklamen någonsin måste väl vara SBABs miniserie? Jag skrattar högt. Fullträff.

 

Det är väl kanske lite i överkant att kalla två romaner för en serie, men här på bloggen är allt tillåtet. Jag lånade Egenmäktigt förfarande och Utan personligt ansvar av en kompis. Språket är underbart, det håller jag med om, men jag har lite svårt att känna för/med huvudpersonen och inte hur hon faller för helt fel män för det må väl vara hänt, men hur hon som är så analytisk, intelligent och förnuftig kring allt annat envisas med att tolka varje litet tecken som att männen till slut kommer välja henne när de i själva verket behandlar henne som en dörrmatta. Det kanske är det som är den svårtillgängliga poängen.