Ding-ding-ding!

 Yeay, vi är med au pair igen! Hon har så att säga inte formellt accepterat ”kontraktet”, men vi pratade igår och hon känns hundra procent på, så jag är inte särskilt orolig att hon får kalla fötter nu. Något av det bästa är att hon antagligen kommer redan om en vecka! I princip är väskan redan packad och passet ligger framme. 

Så fort det gick. Inte länge sedan vi sa att nä, vi har nog inte råd. Åtminstone att övriga kostnader blivit så höga att vi behöver spara in på det. Make är familjens ekonomichef och den förnuftige av oss. När han plötsligt tyckte att jo men vi kan väl kolla på en ny au pair (eventuellt eftersom firman gick väldigt bra även 2022 och de har diskuterat en mindre utdelning från hans och systerns förvaltningsbolag - egentligen skulle de spara pengar för att kunna reglera skulden för aktierna men med årets utdelning har de redan tillräckligt med stash för det) var jag inte sen att nappa. 

Vi kommer hjälpa henne söka till någon kurs här, de startar 16 januari så bra om hon är här tills dess. Det känns så himla kul! 

Vis av tidigare erfarenheter har vi den här gången tryckt mycket på att vi vill att barnen ska lära sig franska. Cass var ingen pedagog och fattade aldrig hur hon skulle bära sig åt. Hon var också uppenbart missnöjd med att behöva ta hand om barnen när skola/dagis var stängt, eller barnen sjuka. Det har vi också förberett nya tjejen på att hon förväntas göra, något hon tyckte var självklart. Den här gången ska vi också ha avstämningar, prata om hur det går och om alla är nöjda. Det var en miss vi gjorde med Cass, att inte ha en löpande dialog på det sättet.

Nu funderar jag på om och i så fall hur jag ska be mina föräldrar att hålla lite distans till den nya. Särskilt pappa var alldeles för förtjust i Cass (fattar det, hon är oerhört charmig och bekräftande) och Make och jag kände att det blev alldeles för mycket dem emellan, de triggade liksom varandra i trevlighet, så det blev nästan outhärdligt för alla runtomkring, inklusive mamma som såg ut att vilja ge pappa en smäll i bakhuvudet när det blev som värst. Visst är au pairen en familjemedlem, men vi är också arbetsgivare, så balansen behöver vara däremellan. Vi kan hantera vår balans, men när främst pappa kommer som en svansviftande golden retriever blir balansen liksom rubbad. På nyårs föreslog mamma att vår eventuella au pair kan komma och bo hos dem (i gäststugan) ibland när hon ”behöver få ledigt” och jag ba’ ehhh, nä. Tycker inte att det är lämpligt. Hon kan vara ledig hos oss.

Det är i alla fall jättekul med ”tillökning”! Vi är taggade till tusen igen! Det var skönt med en paus, att inte ha någon extern boende här ett tag, men nu ser vi verkligen fram emot det!