På tapeten

Kontaktfamiljshandläggaren hörde av sig. Vi blev godkända för ett tag sedan men hon hade haft mycket med allt och inte hunnit höra av sig. Nu har hon två uppdrag som vi får överväga. Inget av dem matchar vad vi hade tänkt, men vi stirrar oss inte blinda på det. Ett av de två kunde jag nästan direkt känna inte är för oss, ett ganska litet barn med viss diagnos som behöver mycket stöd (men inte är utåtagerande). Det andra är ett syskonpar något/några år yngre än våra med skyddad identitet, behöver miljöombyte ibland, mamman behöver avlastning. Det kändes direkt i hjärtat, av så många anledningar. Vi ska prata om det, Make och jag, så får vi se.

 

Make är bortrest hela veckan, var bortrest halva förra. Konstaterar att jag inte längre tycker att det är najs när han är borta några dagar, så som jag tyckte förr, när det bara var någon-gång-ibland. Barnen är så j-a svårnattade, somnar alldeles för sent båda två. Numera får Lill somna i soffan så att jag ska få en liten stund ledig med någon serie på Netflix, annars skulle jag i princip få gå från hennes säng till min egen. Jag behöver en liten stund. Men det är okej och nästa resa blir först om en och en halv månad.

 

Lisa lämnar oss i början av juni och det börjar kännas även det. Jag gruvar mig lite för hur Lill ska reagera. När Cass flyttade blev hon klängig och krävande, jag höll på att bli tokig. Hon och Lisa är så vansinnigt tighta med varandra men det är inte så att det inte är värt det. Det är värt det alla gånger, även för Lill som får så mycket kärlek och uppmärksamhet. Igår frågade hon mig hur man skriver "Jag älskar dig" på franska.

 

En av mina (organisatoriskt) närmaste kollegor, vi kan kalla honom Pekka, en finsk man i 50-årsåldern som älskar att hålla långa entoniga monologer, tappade en stor del av sitt ansvarsområde till mig i vintras. Anledningen: Han saknar helt analytisk förmåga, en rätt stor black om foten när man arbetar med strategiskt inköp men eftersom även vår chef är en man i 50-årsåldern gör det inte så mycket, Pekkas enorma ego fortsätter att strykas medhårs. En tyst överenskommelse femtioåriga män emellan, antar jag, att man har oändligt överseende med varandras djupa brister. Jallafall, genom att min största leverantör på Pekkas f d område var jäkligt klantiga förra veckan överhörde jag samt spelade in (!) cirka fem minuters internt samtal som gjorde mig medveten om att Pekka 1) Förser leverantören med information de inte borde ha och 2) Aktivt försöker curla in just den här leverantören (närmare bestämt deras finska säljare). Vad hans incitament är vet jag inte, men det gör mig obekväm till mods och känner mer än någonsin att jag vill ha så lite som möjligt med Pekka att göra.

 

Misstänker att Pekka vet att jag var honom på spåren för helt out-of-the-blue föreslog han själv att jag skulle ta över den sista lilla delen han har haft kvar på sitt bord, som varit lite överlappande. Jag tog upp alltihop med min chef igår (eftersom jag hade svart-på-vitt) och han viftade halvt-om-halvt bort det men vi enades om att det är bra att jag tar över sista delen också, så att Pekka kommer ännu längre ifrån sin curlade säljare. Chefen är svårtolkad men har tidigare visat att han processar sådant han först viftat bort eller spontant motsatt sig för att så småningom ta sitt förnuft till fånga. Jag hoppas att han gör det den här gången också och att Pekka på ett eller annat sätt åker ut. Ingen hade blivit ledsen. Ingen gillar Pekka.