Nu har vi landat i något, Äventyret och jag. I alla fall tills vidare.
Vi kommunicerade stötvis, lite som att vi båda kände oss fram, om det trots allt skulle gå att hitta en gemensam väg men vi blev båda bara frustrerade. Jag skrev flera långa texter till honom som jag sedan raderade, om hur illa jag tycker om vissa av hans sidor, självgodheten, hur han gång på gång berättar för mig vad jag egentligen känner och vill, som att jag själv inte skulle veta. Varje gång suddade jag ut, tänkte att om det här nu är slutet, vilket det mer och mer kändes som, så vill jag inte att vi ska sluta så. Det är inte värdigt det vi haft.
Igår, när jag skrev till honom att jag inte ställer upp på det här längre och att det är defintivt dags att sätta stopp, avslutade jag med att även att jag just nu är innerligt less och trött på allt men att de känslorna kommer klinga av och sedan kommer jag bara att minnas allt det fina. Jag kommer minnas allt med värme och kärlek, hard-feelings, hoppas att han inte heller har det så att vi kan säga hej och kramas när vi förr eller senare springer på varandra. Jag är tacksam för allt han gett mig.
Fick ett fint svar tillbaka, att han finns där för mig, vad jag än behöver, att det inte finns tillstymmelse till hard feelings hos honom. Det känns väldigt skönt och jag är glad att jag inte skickade de arga orden.
Jag har varit med tillräckligt länge för att veta att inget måste vara för evigt. Kanske är detta verkligen slutet, kanske visar det sig bara bli en paus, men jag har inte känt något annat än lättnad. Oavsett vad som händer senare var det rätt beslut nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar