En *sån* dag

Hela den här veckan har jag haft så väldigt ont i/runt bäckenet. I tisdags var jag nära att svimma i badrummet och igår snavade jag på katten, rasade ihop som en korthus och kunde inte ta mig upp från golvet. Idag hade jag tid hos kiropraktor och var nervös för det, dels för att jag är rädd för knäckandet och dels för att jag (hur tänkte jag?) bokat tid hos en manlig sådan. Han hade bra recensioner och jag bokade rätt spontant men kände visst obehag inför det innan också.

 

Han konstaterade "vanligt ryggskott, inget farligt" men skulle försöka lägga pusselbitarna rätt (hans uttryck). Jag visste ju att det skulle knäcka men hade inte förutsett min egen reaktion. Sett så här i efterhand, i slow motion kom knäcken som skrämde mig och antagligen gjorde ont också men minns inte. Den impuls jag får, som jag tillsammans med Äventyret lärt mig ge plats för att uttrycka just obehag och smärta, slog till och jag satte naglarna i det som råkade vara närmast, i det här fallet kiropraktorns bara underarm och samtidigt skrek jag till. Ungefär som att min egen reaktion bekräftar för mig hur obehagligt jag tyckte att det var så blev jag liksom skrämd av min egen reaktion och vad den symboliserar, en korsreferens till helt andra trauman. Han sa något i stil med "Det är okej att skrika, jag är van" vilket var avsett som lugnande och avdramatiserande men slog an något helt annat i mig och innan jag visste ordet av låg jag där på britsen och hyperventilerade med snabbt tilltagande gråt. Herregud.

Han hanterade det bra, backade undan för att ge mig luft, föreslog att jag skulle sätta mig upp, erbjöd vatten och en pappershandduk som snabbt blev svart av mascara. Ganska snart förstod nog både han och jag att det inte skulle bli aktuellt med fler "knäckningar" så han nöjde sig med akupressur vilket kändes bra och ryggskottet kommer gå över ändå.

 

Nu i efterhand är jag helt mentalt mosig. Tycker själv att jag är fjantig och vill säga till mig själv att rycka upp mig men kan inte hjälpa hur jag reagerar. På väg därifrån passerade jag nära Äventyrets adress och funderade några ögonblick på att gå upp, bara för att få en kram och andas i en trygg famn, men kände mig för uppriven och ville inte göra honom upprörd eller orolig. Vill inte göra någon upprörd eller orolig för min skull. Känner att det här är min grej att hantera men stunder som dessa känner jag mig permanent och hopplöst trasig.