mumlade han mot min nacke.
För några veckor sedan skrev jag att jag litar på honom med mitt liv men inte på hur han uttrycker sig när han blir frustrerad. Jag visste att det skulle ta men förstod nog inte exakt hur hårt. Jag tror knappt att jag kan säga något som skulle såra honom mer än det.
Den här gången var det som att han ville visa mig exakt hur rädd om mig han är. Hård och stark men samtidigt lätt och oändligt lyhörd, bekräftar hela tiden, med ord och fingertoppar, att han ser mig, att han uppfattar varje liten reaktion. Då slappnar jag av, släpper honom närmare mig, djupare. En oinvigd skulle nog bli förvånad över hur mjukt, respektfullt och lyhört det hårda är. Det måste vara det. En vettig Dom fattar att hans ansvar är hundraprocentigt och tar det på fullaste allvar, en hederssak. Jag har aldrig känt mig tryggare i en vaniljrelation, snarare tvärt om.
Fyra timmar, två intensiva var men ändå tog avskedet 20 minuter. Inte ens efter det kände vi oss klara, varken han eller jag.
1 kommentar:
Så fint att du skriver och delar om detta! Har en vän som också har dina erfarenheter och hon säger samma sak, hon känner sig mycket tryggare i sådana sammanhang där det finns "regler" alla följer och alla vet precis vilka gränser man ska följa, än i vanliga livet där många män bara tar för sig.
Skicka en kommentar