Utopia

Jag tillbringade en eftermiddag och kväll med Äventyret. Kände att det var min tur att fixa något att äta, var så fruktansvärt sugen på sparris (och ägg?!) men förstod mellan raderna att han hoppades på musslor så det blev en kompromiss. När vi pustat ut och svetten torkat efter första timmarna sa jag till honom att stanna i sängen, gick ut i köket där jag laddade en bricka med nystekt sparris, lufttorkad skinka, salami, chips och en smörig citrondip till sparrisen som jag vevade ihop i en espressomugg. Så jädra gott att mumsa på i sängen med en skvätt torrt vitt vin till.

 

Efter ytterligare någon svettig timma eller två steg jag upp igen. Vitlök scharlotten smör i hans Le Creuset-gryta. Grädde och vitt vin. Musslor. Chiliflakes. Stekte bröd. Över middag nummer två, vid bordet den här gången, pratade vi lite om hans senaste kris, den jag inte uppfattade som mer än en skugga. Jag förklarade för honom att det han ser av mig bara är en enda procent. Han får den bästa procenten för att vi ses som vi gör men jag fattar ju om han tror att det alltid varit så här, hur mycket vi än sågs. Jag förklarade att mina övriga 99 faktiskt är inte så jävla perfekta.  Han skrattade och erkände att jo, i hans hjärna är det så här jag alltid är. Maten är alltid god, naglarna nymålade, hela jag slät och väldoftande, ett ljuvt leende personifierat och pikar jag honom är det enbart charmigt, med glimten i ögat. "…och det är klart att ibland sitter jag med min leverpastejmacka och tänker på hur perfekt allt med dig är…"  

Klart att han tänker så, man kan väl inte klandra honom för att vilja ha mer av vår utopi utan att tänka på att just de små doserna är en grundförutsättning för dess existens.