På tal om det undrar jag ibland hur det påverkar barnen, det här överpriviligerade livet. Filippinskan som är här fem timmar varje vardag, svabbar, städar badrummen, stryker, tvättar, plockar och puffar kuddar. Deras kusiner som varje dag kommer hem till hotellbäddade sängar. Hon avslutar varje mening med ”Signora”.
De tre männen som jobbar i trädgården i hettan, samtidigt som barnen plaskar i poolen och jag sitter i skuggan med en bok.
Jag tror inte att barnen reflekterar över det och jag gör dem inte uppmärksamma på det heller. Vill inte att de ska reflektera över det, antar jag. Det är tveeggat. Vill att de ska veta hur bra de har det men livrädd att de ska få för sig att lägga någon sorts värdering i sitt privilegium.
2 kommentarer:
Jag läste romanen Sångfåglar som handlar om asiatiska kvinnor som jobbar som hembiträden på Cypern och deras villkor. Den kanske du kan läsa när du kommer hem?
Det är nog ingen munter läsning kan jag tänka 😬
Syrran och hennes man är nog ovanligt snälla arbetsgivare. Den italienska mentaliteten kring asiatiska eller afrikanska hushållerskor är inte särskilt sympatisk 😔 Tidigare hade de en kvinna från Kenya som bodde här, när pandemin kom hade de varken råd eller anledning att ha kvar henne men hon hade ingenstans att ta vägen och kunde inte hitta något nytt jobb så de lät henne bo kvar gratis i flera månader, tills det löste sig för henne.
Skicka en kommentar