I fredags tillbringade jag eftermiddagen och kvällen hos Äventyret. Med tanke på att vi känt varandra i så många år är det faktiskt helt galet att vi fortfarande trillar ner i mejlbråksträsken. När vi ses är det aldrig något som skaver, vi bråkar bara när vi inte ses. Det är skönt att ingen av oss är sådan att vi ska prata ut. Jag hatar att prata ut. Jag är enbart Vatten under bron, nu går vi vidare. Äventyret har i alla fall sedan julafton inlett tre vita månader (utmanad av sin son) och börjat gymma igen. Några veckor nu och det syns och känns redan påtaglig skillnad. Ett fysiskt underverk, den mannen.
"Nej men, och här står ju jag alldeles naken" var det första han, tillgjort kokett och förvisso med en handduk över axeln, sa när jag klev innanför hans ytterdörr i fredags. En syn för gudinnor ska ni veta. "Ska vi komma överens om att sluta berätta för varandra hur den andra känner?" frågade han mellan två kyssar. Efter en ultrasnabb analys från min sida kom jag fram till att en sådan överenskommelse enbart är till min fördel, så jag sa ja.
Sedan gick vi till sovrummet.
Fredagen blev som en omstart. Sedan i somras har vi nog inte riktigt vetat var vi har varandra. Han har varit orolig för att göra mig illa så han har hållit tillbaka och jag har bitvis upplevt det ganska platt, som att allt vi gör har vi gjort innan men helt annorlunda den här gången. Han berömmer mig för att jag tar min plats, viskar vad jag har saknat och vad jag önskar, för att jag svarar så gott jag kan när han frågar, fast jag är dimmig, hög på att sitta fast, på att släppa taget, sväva över avgrunden.
Gör det här ont?
Jag vet inte… kanske… sluta inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar