Ain't that the way shit always ends?

Man inleder inte arbetsåret 2025 med något fyrverkeri, det gör man inte. Mer som en… smygfis? Hehe. Jaja, imorgon är en annan dag osv.

 

Hänt under ledigheten?

Mycket folk, allmänt lyckat och roligt att vara med alla. Barnen överlyckliga med kusinhäng från båda sidor. Vi avslutade på Jayc'z i Götlaborg. Ett påkostat med missriktat ställe. Vem spelar generisk hisstechno på hög volym i precis alla allmänna utrymmen och väljer ett namn som innehåller Z år 202X?  Kocken hade ordnat allt och systern verkar vara dödsförälskad just i att han har så många kontakter och skämmer bort henne in absurdum tack vare dem. Hon är totalt bländad av det. 

Jag begriper inte. Hon hade kunnat vara självständig, har ekonomin för det men verkar vara något med att han känner alla som hon tycker är ballt, som att få gå före i kön för att hon är ihop med en kändis när hon lika gärna hade kunnat köpa en egen VIP-entré. Missförstå mig rätt, privilegierat även för oss att kunna bo, äta och dricka till alldeles för bra pris en hel helg men så känns det också klibbigt, som att vi utnyttjar honom och det där 'friends and family'-systemet. Efter helgen kände jag mig obekvämt proppmätt, inte bara för att vi ätit för mycket, utan på hela grejen, överflödet, stjärnögonen och att jag inte för mitt liv förstår vad hon ser hos honom.

 

Relativt oväntat hörde Äventyret av sig och sa att han inte orkar mer. Han känner för mycket för mig, vill ha mer – umgänge, kunna åka iväg och vara borta en natt, dela en flaska vin, faktiskt umgås – inte att det bara ska vara sex. Han förstår att jag inte kan, den friheten har jag inte och jag vill inte väcka den frågan med Make. Jag vet fortfarande inte riktigt hur jag känner för det. Sju och ett halvt år nu. Mitt näst längsta förhållande någonsin.