Agnarna och vetet

Man skulle kunna filosofera precis hur länge som helst kring det här med att "i sovrummet" njuta av något som är precis tvärt emot ens värderingar i övriga livet. Själv känner jag att det är befriande att i ett väldigt avgränsat sammanhang ha utrymme att vara precis tvärt om, naturligtvis med totalt samtycke. Äventyret och jag har pratat om det många gånger, försökt få våra ihop våra värderingar och de vi är i verkliga livet med vad som händer i hans säng. För oss båda går det stick i stäv och det kan vara svårt att smälta – mer för honom än för mig, tror jag. En klassisk ridderlig gentleman i alla (andra) aspekter, han som genuint anser att män som skadar kvinnor (och barn) är de lägsta av de lägsta av de lägsta.

 

Det är just det här med samtycket som gör det okej, att det är helt avgörande för honom att jag varje enskild sekund vill, att han tar fullt ansvar för det. Då måste det vara okej att vi båda njuter av något som aldrig varit acceptabelt i övriga världen.

 

På tal om samtycke, eller bristen på… Flera gånger nu har jag sett honom, mitt första ex. Nu när jag vet hur han ser ut dyker han upp överallt men det är okej för vi ignorerar varandra och jag känner mig stark. Om man har möjlighet, så mycket bättre man mår när man väl 'slagit tillbaka'. I just det här fallet tog det 20 år, men när jag skrek åt honom på gymmet och såg honom bli obekväm, rädd för att någon skulle höra, var det som att jag fick övertaget. Det han utsatte mig för kan aldrig göras ogjort, det är lagrat i mig, men jag är inte längre rädd för att springa på honom.

 

Vid två andra tillfällen har jag slagit tillbaka.

En gång bokstavligen, på en jobbfest för närmare 15 år sedan. En man klämde mig helt fräckt om ena bröstet och jag svarade omedelbart med att sätta en stenhård armbåge på ett ställe som gjorde väldigt ont. Sedan skällde jag ut honom så att alla vid bordet stirrade. Han gick därifrån skamsen, inte jag.

 

Andra gången var för ungefär sex år sedan. En man på jobbet tog tag om mina handleder, tryckte våldsamt upp mig mot en vägg. Det gick så snabbt och jag minns inte riktigt vad som hände, och först när jag berättade om det för en kollega dagen efter och det brast totalt för mig insåg jag hur illa det berörde mig. Den gången slog jag tillbaka på ett annat sätt: Jag skrev ett mejl till honom där jag sakligt förklarade att om han rör mig en gång till kommer jag inte tveka att gå hela HR-vägen. Efter det var han livrädd för mig, på nivån tvärvände om han såg mig i korridoren. Inte ett ögonblicks magont för min del, det enda som hade ont i magen var han.