I torsdags hade jag möte med Bonus mamma och två handläggare på kommunen. Mamman sa förlåt för att hon flippade ur senast och jag sa förlåt för att jag inte haft bättre fingertoppskänsla. Efter mötet dröjde vi kvar en stund på trottoaren utanför, mamman och jag. Som ofta när vi pratar om något viktigt ställer hon sig nära, nära och där står vi, med huvudena tätt ihop som om någon skulle försöka tjuvlyssna, min hand lätt på hennes rygg, en halv beskyddande kram. Jag känner folks blickar på oss. De ser mig, lång och blond i höga klackar, kostymbyxor och skräddad kappa, stå så osvenskt nära en pytteliten svarthårig kvinna i jeans och fleecetröja. Bråkar dom? Kramas dom? Ska dom börja hångla? Inget vet.
Mamman vill att vi ändrar upplägg, så att Bonus är hos oss en helgdag i månaden, och att vi hjälper till med hämtning två dagar i månaden. Det blir bra det också!
I söndags var Bonus hemma hos oss för första gången på länge, hon fick välja en käpphäst med tillbehör i present så att hon och Lill skulle kunna leka med dem tillsammans och när vi hör Lilla Bonus skratta så hon kiknar blir både Make och jag varma i magen. Hon har haft det tufft länge nu och behöver allt skratt hon kan få.
3 kommentarer:
Vad fint! Och också roligt beskrivet hur folk kanske tänker om er när ni står där på trottoaren. Jag fick en granne att skratta häromdagen, tre gånger. Hon beskrivs som oerhört bitter och sur av några av grannarna, men jag fick henne att skratta. Det kändes himla bra! /Tove
Så härligt att höra! Speciellt för Bonus skull <3
🥰🥰
Skicka en kommentar