Ett Äventyrs dödsryckning

Imorgon kommer min familj hem igen. Det blir fint att få hem dem men lite tungt att behöva börja ’fråga om lov’ för att träffa Seglaren. Vi har setts fyra gånger under två veckor. Jag är där sex sju timmar varje gång. Det är lagom. Vi hinner allt vi vill hinna. Han har inte sagt att han vill att jag ska sova över och jag hade ändå skyllt på katten. Jag vill somna själv och vakna själv. Han med, tror jag.

Igår gjorde Äventyret ett sista (hoppas jag) extranummer. En grand finale som lämnade mig matt och påverkad. Jag var just på väg till Seglaren då han ballade ur och när jag äntligen slängde mig i Seglarens stora trygga famn sa han att jag darrade. Vi pratade om det. Jag berättade mer om Äventyret. Sedan lekte vi, jag mådde utmärkt men efter leken, när han släppt loss mig och jag låg på hans säng (nitiskt bäddad med sträckt överkast, så klart) blev jag plötsligt snurrig. Bad om ett glas vatten och medan han hämtade det slängde jag upp närmsta fönster på vid gavel, spritt naken med överkroppen ute i regnsvala luften och bara djupandades, kände som att jag behövde kräkas. Han blev orolig så klart, jag sa att jag behövde frisk luft så vi tog på varsin morgonrock och han ledde mig varsamt ut, jag höll hårt i hans arm för att inte trilla, så mycket gungade marken under mig. Regnet hade gjort uppehåll men allt var blött, trots det satte jag mig på en stol och bara andades, fokuserade på att inte kräkas. Han lugn och närvarande, vi enades om att det nog var en stressreaktion pga Äventyret, samt (hjälpte han mig förstå) jag hade varken ätit ett druckit som jag borde. Jag vet ju att yrsel är ett av mina tell-tale signs för stress, så egentligen inte konstigt, men detta var något utöver det vanliga.

In, äta, vila lite i soffan. Prata mer om Äventyret. Han berättade om en knäpp tjej han dejtat. Upp till sängen, stillsam aktivitet som blev en orgasm som nog överträffade allt jag (och han för den delen) någonsin upplevt tidigare. Efteråt frågade han mig om jag har någon uppfattning om hur länge det håller på. Kanske… trettio sekunder? gissade jag. Det räcker inte, sa han. 45 minst. Kanske 60. Det går sömlöst över i efterskalv som tar fem tio minuter på sig att upphöra helt och under tiden han håller om mig så hårt att jag knappt kan röra mig, då är det som att njutningen går inåt istället för utåt. 

 Jag har alltid tänkt att jag har svårt för att komma, det är inte som på film, och jag har större delen av vuxenlivet haft en sorts komplex över det, men å andra sidan - med tanke på hur intensivt det blir, kanske jag inte dragit det kortaste strået ändå. 

Sist övertygade jag honom om att jag mådde bra igen, ville leka mer, vi var inte klara. 

Senare, i bilen på väg hem, tänkte jag på Äventyret och formulerade en come back i huvudet. När jag svängt av mot ön stannade jag på en rastplats och skrev ihop ett extremt koncist och sakligt SMS som i princip gick ut på att han bara ska låta mig vara. När jag sedan blinkade ut mig på vägen igen krängde allt till, som att vägen roterade åt ena hållet och bilen åt andra. Efter några sekunder då jag krypkört fram gick det över och jag tog mig hem utan att ha utsatt mig själv eller andra för onödig risk.  

Äventyret blev naturligtvis extremt upprörd av mitt sakliga SMS och öste ur sig både det ena och det andra men jag höll fast. Kortfattat, sakligt, iskallt. Jag tror att det fungerade. Till slut.