Barnförbjudet

Nu har jag två veckor av mitt liv som känns som undantag, det är så befriande. Ensam i sommarstugan med katten och min dator.

Jag har träffat Seglaren igen, åkte hem till honom. I hallen hängde hans arbetsklädsel och han placerade sin vita runda mössa på mitt huvud, fick mig att tänka på en gammal Lavazza-reklam när jag såg mig i spegeln, den klädde mig faktiskt. Önskar att jag fått se honom klädd för jobb någon gång men får nöja mig med den mentala bilden. 

Han bor mitt ute i skogen, inte en människa på varken hör- eller synhåll, i ett renoveringsobjekt och också lite på undantag, kan man säga. Saker och ting blev inte som det var tänkt och hans huvudfokus verkar vara att göra sig av med stenbumlingar. En form av terapi? Jag hade gärna suttit med ett glas cava och sett på när han kämpar med stenarna, hehe. Nästan skrämmande stark, den mannen. Som en oxe. Tur att han är snäll. 

 

Ja, så himla snäll. Tror aldrig att jag träffat en man som är så mån om att göra rätt. Han sätter strikta gränser för sig själv, noga med att vi inte ska gå för fort fram. Till min frustration, får jag väl medge, men zoomar man ut lite ser jag poängen. Han bygger förtroende och det fungerar. Han frågar om han får… om jag är okej med… om det känns bra att… inför varje litet steg, förutsätter inte något. Han kom på sig själv med att inte ha frågat om det han redan frågat om och jag kunde inte låta bli att fnissa och säga att han bara behöver fråga en gång, men jag uppskattar omtanken.

För min del är jag sedan min tid på dejtingscenen så inkörd på att hela tiden hålla säkerhetsmarginaler och buffertzoner, det sitter i ryggraden så det är ovant (men sexigt) att till och med behöva be honom ta nästa steg, att bitvis få vara den drivande istället för att hålla emot och vara på sin vakt. Total trygghet.
Han hade bestämt sig för att vi absolut inte skulle gå hela vägen men vi var nakna tillsammans och han ville se mig så som han nästa gång vill binda mig, prova olika positioner, fast utan rep. 

Sitt så.

Håll armarna så.

Vänd dig om.

Generande men han ska ju ändå se mig förr eller senare och även det bevis på hans självdisciplin, att han har mig så framför sig i sängen, inte ett enda hinder i vägen, inte ens mitt samtycke, men håller det han bestämt sig för. Han smekte mig och kysste mig men ville inte att jag skulle göra samma för honom, "en annan gång". Bara fokus på mig. Avslutade till och med helt otroligt, långdraget, utmattande, brinnande... Tur att han inte har grannar för något sådant går inte att uppleva tyst. Äventyret tog för vana att pressa en kudde över mitt ansikte men det behövs inte när man har 500 meter skog mellan sig själv och närmsta granne. Inte ens när fönstret står på vid gavel. 

Dagen efter, när vi messade, frågade jag om han nästa gång vi ses känner sig redo att ta emot mig så som jag helst vill vara med honom. Han har aldrig haft en kvinna som varit uttalat undergiven tidigare, så han har aldrig till fullo kunnat leva ut sin dominanta sida och jag tror att det är därför han är så mån om att inte gå för fort fram. Han har det uppenbart i sig, det är en drift för honom lika mycket som för mig men jag vill inte stressa honom i det, samtidigt som jag känner att jag har två veckor av frihet och vill hinna uppleva så mycket som möjligt innan vardagen och hänsyn till allt annat kräver mig igen. 

Han svarade det är frestande men han kan inte säga säkert än. Antar att det ger sig när vi ses nästa gång. Jag hoppas i alla fall att han ska ta min hand och leda mig direkt upp till sovrummet med de fantasieggande frilagda takbjälkarna men om han först vill sitta en stund i soffan med en kopp te och mina fötter i sina starka nävar är det naturligtvis helt okej också. 

Jaha, hur många ser fram emot fortsättningen?