Pappas pengar

Tycker att Son varit mer uppåt i slutet av sommaren, han tappar snabbt all energi när det inte händer något, blir passiv och ”trött” men nu har han varit i ett bra flow, haft kul med kusinen i flera veckor så jag hoppas att han tar med sig det in i höstterminen.

I söndags stressade vi hem från stugan för att han (utan att vi visste om det) bestämt med kompisen Gösta och några till att ses i stan där det var tivoli. Vi hade dock inte tid att åka hem för att hämta hans debitkort så han fick låna ett av Makes kreditkort. En smula svettigt, tror att det är 100 000 i kreditgräns och vi tjatade om att han måste ringa omedelbart om det försvann.

Jaja, allt gick bra och senare på kvällen kollade Make utdraget, såg att Son köpt tivolibiljetter för 350 spänn. Det kostade 50 kr per åk så det kändes väl ok men vid middagen igår sa Son att han bara åkt en gång. Efter lite om och men visade det sig att han bjudit de andra killarna på varsitt åk, för ”de hade inte så mycket pengar själva”.

 

Vi är lite väl laid back när det kommer till att lära barnen pengars värde och jag försökte vara allvarligt men kände mig mest fnissig över att han använde pappas pengar till att bjuda kompisar på karuselltur. Godhjärtat och samtidigt så totalt naivt. Man är inte generös med andras pengar, punkt. Ändå på det stora hela lättad att det inte var värre än så. Vi känner inte de andra killarna som var med, de är Göstas kompisar från hans gamla skola, och herregud om de tjatat på Son att bjuda på tio åk var, vet inte om han hade kunnat stå emot. Son var helnöjd med kvällen, tyckte att de andra killarna var jättetrevliga och kanske har det ändå lagt grunden för nya relationer. Vi hoppas på det.

Välkommen till Småland

Min vän Sven tittade förbi mitt kontor. Uppskattar hans besök för han har alltid någon underfundig spaning att dela med sig av. Den här gången berättade han att han i nya organisationen fått ett sidouppdrag som han inte räknat med. Det är tydligen så att fd produktionschefen, kvalitetschefen och en surgubbe som guschelov slutade i våras, har en tidskriftsprenumeration ihop. Kvalitetschefen står som prenumerant men bevisligen finansierar de andra två varsin del i ”företaget”. Allt var frid och fröjd tills surgubben slutade och de inte kan lösa överlämning via arbetsplatsen. Sven ombeds nu månatligen att svänga förbi surgubben, som bor i samma lilla samhälle några mil utanför staden, och lägga tidskriften i hans brevlåda.
Är det så dyrt med en prenumeration? undrade jag.
Om du frågar kvalitetschefen är allt dyrt svarade Sven.

Jag tipsade om den fantastiska meningen "Jag har tyvärr inte möjlighet." - det brukar jag säga när jag inte vill.
Sven sa att det inte är så betungande och han uppskattar att få insyn i deras dynamik, det är lite spännande, tycker han. 

 

Som kuriosa kan jag berätta att Kvalitetschefen och jag arbetade ihop för 12 år sedan. När han var precis nyanställd såg jag att hans lunch var makrill på knäckebröd. Jag tänkte att han glömt matlådan hemma och det fanns inget vidare utbud på rimligt avstånd. Just den dagen skulle jag äta ute så jag erbjöd honom halva min överdimensionerade lunchlåda. På eftermiddagen kom han förbi och tackade så mycket.
Då får du väl ta andra halvan imorgon skojade jag.
Nu föll det sig så att jag inte åt min låda dagen efter heller men blev mycket överraskad när han kom förbi och tackade för lunchen – igen!

Då insåg jag exakt vad han var för typ av person och jag erbjöd honom aldrig något mer.

 

Family affairs

Det blev trots allt en robotdammsugare! Make var inte särskilt svårövertalad när det kom till kritan. Jag tror att det blir bra (med förväntningarna satta till en försiktig nivå, hehe)!

 

I helgen blir det stugan igen, i sällskap med Lilla Bonus. På söndag kommer en fransk familj, de blir nog årets sista gäster. Undrar just när vi ska använda alla våra poäng för nu lutar det åt att vi inte åker till Paris på höstlovet som vi först planerat. I tysthet lite besviken på Make som slirat på att boka Parisresan (han behöver göra det eftersom han har SAS-poängen på sitt konto), jag har tjatat sedan tidigt i våras men det ”har inte blivit av”: Fun fact: Boende i fjällen för sportlovet bokade han inom ett dygn efter att vi börjat prata om det, just saying. Han är alltid vänta-och-se med sådant han inte är särskilt sugen på, vilket gör mig irriterad, hade föredragit att han bara sa som det var. Dessutom var det han som insisterade på att vi skulle ha långledigt i sommar och då sa han inget om att det var på bekostnad av Parisresa på höstlovet. ”Mja, nu har vi ju varit lediga så länge…”

 

Jag tror jag skrev i början av sommaren om att något hänt Son i samband med en musikuppvisning, som gjort honom extremt ledsen men som han vägrar berätta om. Han har varit deppig över det till och från under lång tid och det enda vi lyckats få honom är att ingen gjort något ’brottsligt’ mot honom. Igår var vi på restaurang med kusinerna och Son betedde sig riktigt illa hela kvällen. Till slut fick Make nog och sa till honom att han var besviken och ’vad ska vi göra med dig?’ – as in Hur ska vi få dig att börja bete dig som folk? Låter hårt men befogat för vi hade sagt ifrån på skarpen många gånger innan dess men då var han bara nonchalant och dryg. När han sa ”jävla unge” till Lill rann bägaren över. Son blev så ledsen, så ledsen så ledsen och grät och grät efter att vi kommit hem, jag lyckades prata lite med honom och förstod att han var ledsen för att han i grunden höll med om att han betett sig illa. Det är svårt. Jag är så himla rädd att något av barnen ska hamna i psykisk ohälsa-träsket och har svårt att avgöra vad som är normalt för en blivande tonåring. Om man kunnat prata med honom hade jag inte varit orolig, men han tenderar att stänga in sig. 

Spridda skurar och here comes the sun

Jag äntrade kontoret nynnandes på Here comes the sun idag strax innan halv åtta. Syftar på mig själv, förtydligade jag för Namne. Nu är allt som förr igen sa han och försökte att inte le men mig lurar han inte. Han är glad att jag är tillbaka. 

 

En av herrarna på Service tjoar alltid glatt när han ser mig. Tjenare Lo-Lo! Har du cyklat idag? Det frågar han nästan varje morgon eftersom han anser att jag bor för nära för att köra och nästan varje morgon svarar jag med antydan till högfärdigt tonfall: Jag behöver inte cykla, jag har bil. Då gapskrattar han, eftersom han själv inte har någon bil och därför cyklar till jobbet dagligen. (Nota bene: Billöshet är ett medvetet val han och frun gjort, alltså inte så att jag gör mig lustig över någon som inte har möjlighet, det hade varit att med råge passera fabrikens oskrivna gnabb-regler.)

 

Jag lobbar för att vi ska skaffa robotdammsugare. Nu när det är slut med au pair kommer vi ha veckostädning (varannan vecka) men däremellan skulle jag gärna se att en robot tar smulor och grus. Har ju dessutom bästa stället för den att bo, i vår rymliga städskrubb där jag nyligen bad elektrikern att installera ett eluttag pga kändes som en bra grej att ha. De dagar man vill att den ska städa kan man bara lämna dörren lite på glänt, så löser den resten själv. Någon som har och vill komma med glada tillrop?

 C skrev om hisnande 2000 besökare hos sig men själv tittade jag på siffran efter ögat-symbolen i listan där jag ser mina egna blogginlägg och där är en 'bra' dag 100 stycken. Sedan gick jag på uppmaning av Tove in på Statistik som visar 1000+. Förvirrande men tror att jag begriper hur det hänger ihop nu:

OpenAI säger följande:

Blogger (Blogspot):

Om du ser exempelvis 100 👁️ på ett inlägg men 1 000 visningar i statistiken, kan det bero på att Blogger räknar olika typer av trafik/mätvärden på de två ställena.

Framför allt kan visningar inkludera flera sidvisningar från samma besökare. En och samma person kan alltså öppna inlägget flera gånger, ladda om sidan eller gå fram och tillbaka mellan sidor – och då ökar antalet visningar utan att antalet unika besökare ökar lika mycket.

Det kan också finnas robot-/bottrafik som registreras i statistiken.

In i dimman

 Nu drar det ihop sig för Verklighet. Imorgon tänker jag börja jobba igen. Kan inte säga att jag längtar men har tappat räkningen på hur många veckor jag varit ledig så det är väl dags. 

I morse vaknade jag tidigt och åkte från sommarstugan innan familjen ens vaknat. Hade en frisörtid hemma klockan nio och satt med foliehatt en stund. Typ. Frisören insisterade på att lägga lite varmare, nästan kopparfärgade sa hon, slingor i mitt extremt solblekta hår. Jag har alltid tänkt att jag bör hålla mig på den svala sidan, skulle säga att jag är en vårvinter. Hon menade att jag ska tänka tvärt om så jag inte blir färglös. Jag är inte övertygad men lät mig övertals och nu i efterhand tänker jag att hon kanske ändå hade en poäng. Har inte utvärderat klart än.

Efter det påfyllning med först en lunchsallad, sedan botox.

Ikväll kommer en helt fantastisk kock hem till oss. Han fixade syrrans 40-årsmiddag för exakt ett år sedan och vi tyckte att maten var så mindblowing att vi bokade honom igen. Senast var vi hos mina föräldrar och det var fine men jag oroar mig lite för vår öppna planlösning, att det ska kännas konstigt att sitta och äta samtidigt som han står några meter bort och förbereder nästa rätt. Mina föräldrar har en tendens att tala med liiite för högt tonläge om sådant som de tror att andra blir imponerade av och det gör mig generad, vet att de kommer göra det ikväll, de vill hemskt gärna vara lite allan-ballan inför utomstående. Nästa punkt på dagordningen är att piffa hemma, har köpt blommor som jag tänkte placera ut i en massa småvaser och vin, ett undantag från vår efter-semestern-detox, få se hur länge just den ska hålla i sig men under tiden: Ett minimum av alkohol och sötsaker, tills vi känner för det igen. 

Insikter och utsikter

 Dagarna efter dagarna med Seglaren, de är inte som andra dagar. Idag känns det mer än det brukar, ungefär samma känsla som man kan ha efter att man gråtit riktigt mycket men så löser sig det man gråtit över och världen är som ljus och nytvättad samtidigt som man själv känner sig urvriden men glad, lättad och tacksam. Vet inte riktigt varför jag känner så, har inte gråtit, inte varit ledsen men tre närmast brutala orgasmer, vore konstigt om man inte fick en baksmälla. Mina ögonlock är klibbiga, rester av limmet till lösögonfransarna. De satt som berget genom allt. Mycket uppskattade var de, blir definitivt ett stående inslag. 

Jag delade en insikt med honom för ett tag sedan, något jag läst och träffades av med full kraft: Ett trauma man upplevt försvinner aldrig (det har jag vetat) men man kan fylla på med nya upplevelser tills dåliga är så urvattnat att det nästan inte finns längre. Det kändes så skönt när jag insåg vad det var jag helt undermedvetet försökt göra, parallellt med att jag undrat om jag varit knäpp som velat utsätta mig för något som jag vet att jag antagligen kommer tycka är obehagligt, balansera på kanten till det traumatiska, riskera att trilla ner i det igen och göra ont värre. Det var något vedertaget, något som andra också gjort.

 Seglaren visste redan, det var inget aha-upplevelse för honom som det var för mig. Igår bad jag honom om det igen och han var exakt intill mig eftersom jag ville, ansiktet nära mitt. Hans ögon är isblå men med en gyllenbrun ring närmast pupillen och han ser mig precis hela tiden.

Är du nära det svåra nu? frågade han fast han redan visste men det är skönt att han frågar, att få nicka. Jag känner mig stark när jag medger, det gjorde jag aldrig förr, ett framsteg.

Lita på mig. Du klarar det. Det är bara en känsla. Det är inte farligt viskade han och det är som han han visar vägen. Han är en sådan som liksom alltid vet hur man ska göra, tar man rygg på honom så löser sig allt. Det där med att det bara är en känsla är något jag tänker på ganska ofta. Känslor är inte farliga. 

Så hände något. Jag landade, stillnade inombords och blev först då medveten om att det kändes bra, att jag tyckte om det. Det är fortfarande är en väg att gå innan mitt inre inte krampar defensivt vid bara tanken, men varje positiv erfarenhet är ett steg på vägen. För två gånger sedan kysste han bort mina tårar och avbröt utan att göra någon stor grej av det. Den här gången kom jag. 

Den där insikten kom summariskt paketerad tillsammans med andra, relaterade. En annan var ännu mer träffande, att det inte är ovanligt att återskapa eller upprepa traumatiska händelser, för att det är bekant, något man känner till. Jag som mer än halva livet klandrar mig själv för att jag gång på gång försatt mig i situationer jag mår dåligt av, fast jag borde ha vetat bättre, närmast självuppfyllande och i de mörkaste stunderna tänkt att det kanske är något med mig som signalerar att det är okej att göra så, att jag är någon man behandlar på det sättet. Nu har jag fått en sorts upprättelse inför mig själv, om än ytlig och AI-genererad. Jag tar vad jag får. 

Hemma bäst

 

Jo men. Alltså, faktiskt.

Bra grej med att vara borta: Man påminns om hur fint vi har det när vi kommer hem. Det är alltid så. 

Det har varit en väldigt fin resa också. Vi började med att köpa vandringsskor/kängor till hela familjen. Bad Gastein erbjöd både rikt utbud såväl som rea på allt, så det var en fullträff.

Det blev två vandringsdagar. Den första på mammas 70-årsdag för det hade hon önskat sig, mest som en uppvärmning. Jag gick bakom henne och tänkte att om hon för imorgon där hon lycklig. Vandring nummer två: sista dagen, nästan 30 grader varmt. Mamma kämpade på och jag var så imponerad av henne för det var riktigt brant stigning riktigt länge och så mycket svårare än vi trott. Till slut tog höjdrädslan knäcken på henne så hon fick bryta men vi andra fortsatte uppåt med svetten svidande i ögonen. Outsägligt glad för de nya kängorna, även att vi köpte till barnen som inte gnällde en enda gång utan skuttade före som bergsgetter med sina kusiner. Inte så att jag är överförtjust i den typen av aktiviteter men visst är det fint när man väl är uppe. Syrran och hennes man är vana vandrare, dessutom väldigt vältränade. Mannen hade både cyklat några mil och sprungit på morgonen innan, tränar alltid för ett nytt Iron Man, så det som var en ansträngande vandring för mig var som en promenad för honom. 

Vi var en dag i ett olidligt hett Salzburg, hastade igenom Sound of Music-kulisserna i desperat jakt på skugga. Jag premiäranvände min nya city-rygga i brunt läder. Väldigt nöjd med att ha hittat en efter att ha sneglat efter något sådant sedan i maj.

Vi hade halvpension och jag har ätit alldeles för mycket. Nu tänker jag att det blir vatten och salladsblad, ingen mer alkohol, under ett ganska bra tag. 

Kom hem till ett perfekt städat hus sent igår. Det spanska paret hade lämnat det i utmärkt skick. Nu är de kattvakter i sommarstugan, vilket känns jätteskönt för de är rutinerade kattföräldrar och skickar flera filmer och bilder varje dag. Förra familjen som bodde där tog säkert hand om katten alldeles utmärkt, dottern hade varit förkrossad när de skulle åka, men både Make och jag blir nästan gråtiga när vi får filmer på hur katten ligger på rygg i soffan och njuuuuuter av goset.