Min vän Sven tittade förbi mitt kontor. Uppskattar hans besök för han har alltid någon underfundig spaning att dela med sig av. Den här gången berättade han att han i nya organisationen fått ett sidouppdrag som han inte räknat med. Det är tydligen så att fd produktionschefen, kvalitetschefen och en surgubbe som guschelov slutade i våras, har en tidskriftsprenumeration ihop. Kvalitetschefen står som prenumerant men bevisligen finansierar de andra två varsin del i ”företaget”. Allt var frid och fröjd tills surgubben slutade och de inte kan lösa överlämning via arbetsplatsen. Sven ombeds nu månatligen att svänga förbi surgubben, som bor i samma lilla samhälle några mil utanför staden, och lägga tidskriften i hans brevlåda.
Är det så dyrt med en prenumeration? undrade jag.
Om du frågar kvalitetschefen är allt dyrt svarade Sven.
Jag tipsade om den fantastiska meningen "Jag har tyvärr inte möjlighet." - det brukar jag säga när jag inte vill.
Sven sa att det inte är så betungande och han uppskattar att få insyn i deras dynamik, det är lite spännande, tycker han.
Som kuriosa kan jag berätta att Kvalitetschefen och jag arbetade ihop för 12 år sedan. När han var precis nyanställd såg jag att hans lunch var makrill på knäckebröd. Jag tänkte att han glömt matlådan hemma och det fanns inget vidare utbud på rimligt avstånd. Just den dagen skulle jag äta ute så jag erbjöd honom halva min överdimensionerade lunchlåda. På eftermiddagen kom han förbi och tackade så mycket.
Då får du väl ta andra halvan imorgon skojade jag.
Nu föll det sig så att jag inte åt min låda dagen efter heller men blev mycket överraskad när han kom förbi och tackade för lunchen – igen!
Då insåg jag exakt vad han var för typ av person och jag erbjöd honom aldrig något mer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar