Tur som en tokig

Medan min farfar levde (vilket han gjorde fram till 2019) sa han ofta att jag har matjord i fickorna. Vet inte om det är ett vedertaget begrepp men han menade nog att det mesta har en förmåga att lösa sig för mig utan att jag behöver anstränga mig. Det är något jag försöker att inte tänka på, det känns som att jag jinxar det, men jag tror det stämmer. Vet inte hur ofta jag suckat inombords över något i kalendern jag inte är sugen på och så blir det inställt i sista stund. Eller tvärt om, bra grejer kommer precis när jag behöver det.

 

Den här omorganisationen kunde inte ha kommit mer lägligt för samtidigt som jag nu håller på att lämna över min kategori ’elektroniska komponenter’ till en kollega är världen på väg in i en ny allokering (alltså en global materialbrist). Senast stora kända var halvledare vilket vanligt folk främst märkte av eftersom leveranstiden på nya bilar drog iväg till uppåt ett år. Vad som händer för oss som arbetar med inköp är att i princip all tid går åt till att få hem tillräckligt med material för att produktionen inte ska stanna. Man är i konstant panik-mode. Exakt dessa veckor, när en ny global skitstorm är under uppsegling, lämnar jag över och ska själv ägna mig åt betydligt mindre dramatiska produktgrupper. Fattar knappt vilken tur jag har.

 

Den Lilla Kurviga och jag kanske ska åka till Ikea ihop nästa vecka. Kan vara så att hennes supertrevliga chef Ellen också vill följa med, hoppas-hoppas. Vid frukostfikat idag hade Ellen roligt åt att jag visste att Ikea-ljusen heter JUBLA, hon tyckte att det var jättenerdigt. Själv kan hon BILLY och inget mer. Då berättade jag att jag tidigare på morgonen stuckit in huvudet till Den Lilla Kurviga och sagt att jag ska köpa en ny matta till under matbordet varpå den Lilla utan att tveka frågade om det är en MORUM jag ska ha (vilket var helt rätt gissat). Detta fick Ellen att vända sig mot Den lilla Kurviga med en även-du-min-Brutus-blick. Jag berättade att vi nu har en LOHALS men den har börjat trasas upp och fastnar i Eivors hjul. Åh, LOHALS är också fin! Sa Den Lilla Kurviga. Ellen fnissade, sa att vi fan inte är normala och gick. 

Jag kan inte hjälpa dig, jag är i Venezuela

Den Lilla Kurviga har läst något om ostrons sexliv. Jag kom att tänka på dig när jag läste det! förkunnade hon föga finkänsligt vid lunchbordet. Det framgick inte helt och hållet varför det fått henne att tänka på mig, om det hade med ostronet eller sexlivet att göra men tydligen är min utstrålning sådan att folk tror att jag gillar ostron. Nja, sådär faktiskt. Samtalsämnet varade nästan halva lunchen och när vi avslutade det var frågetecknen fler än de varit en stund tidigare. Så mycket man inte vet om ostron.

 

Lyckan angående varmvattnet blev kortvarig. Jag tränade, såg fram emot en lång, varm dusch men tji fick jag. Det blev till att värma vatten på spisen igen. Nu har jag beställt en ny central och de lovade att lägga det som panikorder så med lite tur löser det sig innan helgen. Ikväll ska åtminstone Lill och jag låna mina föräldrars dusch.

 

Make kallar skämtsamt mitt träningsrum för Venezuela, en blinkning åt att min pappa brukade säga ”Mamma är i Venezuela” när jag var barn. Hon kunde vara ute på promenad eller nere i tvättstugan och (antar jag) ha egentid vid mangeln. När min syster och jag vrålade Maaaammaaaa! precis som mina barn ofta vrålar, fast deras pappa är betydligt närmare liksom vår pappa ofta var närmare. Jaja, då fick vi höra att Mamma är i Venezuela. Vi visste aldrig vad Venezuela var men vi begrep att det inte var någon idé att ropa mer och nöjde oss i stunden med pappa. Jag tror att det var först på mellanstadiet som det gick upp för mig att Venezuela är ett land men på den tiden hade det kunnat vara vad som helst. Ett finare ord för tvättstuga, till exempel. 

Perspektiv på tillvaron

Ena dagen har man problem (”problem”) med att champagnen inte hunnit bli tillräckligt kall. Nästkommande dagar har man problem med att det inte finns något varmvatten. Igår när jag skulle lägga mig hade det gått två dygn sedan jag senast duschade. Vattnet rann iskallt i 20 minuter innan jag gav upp, värmde vatten i pastagrytan och lyckades blaska av mig tillräckligt för att inte känna mig ofräsch när jag somnade. Idag på morgonen tvättade jag håret böjd över badkaret i vatten så kallt att jag fick kramp i huvudet. Först för sista sköljningen unnade jag mig spisvärmt vatten, en lisa för själen det.

 

Vi har vetat länge att vår fjärrvärmecentral sjunger på sista versen men 50 papp på en manick i källaren har känts jättetråkigt att hosta upp. Å andra sidan känner jag nu, dag tre utan varmvatten, att det är värt precis vartenda öre. Guschelov att det inte blev så här mitt i smällkalla vintern. Dessutom är vi välsignade med en fantastisk tekniker på lokala energiföretaget som varit hemma idag och pillat med något, så jag kommer kunna duscha ikväll och vi köper oss tid att utvärdera alternativen.

 

Lustigt ändå hur snabbt man anpassar sig. När jag väl insåg att det faktiskt gick att tvätta håret utan varmvatten tänkte jag att jaja, vi klarar väl två veckor om det nu är så lång tid det tar innan ny central levereras.

Wood

 Nu kör vi höst. Idag tunna svarta strumpbyxor, en grå stickad kjol och finstickad tröja dämpat rostfärgad. Guldsmycken och beige ullkappa. Jag har svårt att känna något större engagemang för klädvalen, har lite tappat bort min stil känner jag. Satte punkt för den gamla utan att ha någon ny, går mest på autopilot nu. 

Fortsatt hög närvaro i träningsrummet. Igår var jag trött både i kroppen och i huvudet men körde 45 minuter ’mobility’ i lugnt tempo och jag känner mig alltid duktig efteråt, även om jag inte ens svettas. Lite är alltid bättre än inget.

 

Jag har haft ovanligt svårt att hålla tankarna borta från Seglaren. Jag ska dit på söndag och längtar mer än vanligt. Undrar om jag träffat någon man som njuter som han. Nästan hela hans upplevelse är baserad på min; hur jag reagerar på maktförskjutningen, hur den får mig att låta, röra mig, längta, andas. Det är maximalt fysiskt men till 90 procent handlar det om mig, han matar mig intensivt med känslointryck men behöver själv det som händer i hjärnan mer än det som händer i kroppen. Stenhård, absolut, och använder det han har men att bli fysiskt tillfredsställd kommer anmärkningsvärt långt ner på hans priolista. Det är helt enkelt inte särskilt intressant för honom.

Jag har tänkt mycket på hur hans utseende förändras när han är i det, ansiktet blir som mer kompakt, kindbenen mer framträdande och ögonen ändrar form, blicken  nollställd men samtidigt skärpt, som att han ser och processar precis allt, hela tiden, utan att distraheras av enskilda detaljer. Hållningen är rak, effektiv, axlarna än bredare än vanligt. Jag har många gånger suttit eller stått hårt bunden framför honom och tänkt att han blir lik en yngre och sammanbiten Daniel Craig när han sitter naken i en karmstol och bara tittar på mig. Om jag inte känt honom så väl hade det där avstängda och otillgängliga ansiktsuttrycket varit skrämmande, särskilt med tanke på hans fysik och mitt absoluta underläge, men jag vet att han inte är avstängd, han är bara fokuserad - och så helvetes sexig.