Smygfisen

I somras gjorde jag slut med en vän jag haft i många år. Något händer och man känner att man inte längre vill vara vän med personen ifråga. I det här fallet ljög han för mig, som en tonåring hade gjort, och trots att vi varit igenom extrema situationer tillsammans, där jag kunnat helt och hållet lita på honom och han aldrig gjort mig besviken, slutade det hela med en lögn. Oärlighet.

Jag har tänkt på honom ofta sedan dess, alla år vi känt varandra, allt vi delat och hur relationen formas när man nära nog bokstavligen lagt sitt liv i någons händer. Så tar det slut för att han inte är ärlig, för att han behandlade mig som någon man kan ha eller mista. Det är snart ett år sedan men jag är fortfarande bitter och besviken på honom.

Han hade hört av sig och grattat på min födelsedag, såg jag först nu. Kollar inte mejlen så ofta. Han skrev att han ångrat sig många gånger men det framgick inte om han ångrar att han förlorat mig eller om han ångrar sättet det skedde på. Jag har väntat på att han skulle höra av sig. Visste att det skulle hända, att han skulle ångra sig förr eller senare. Jag svarade bara att ja, det var tråkigt att det skulle sluta så. Som att en bergsklättrare sätter en vindruva i halsen och dör hemma framför teven. Det är så det känns. Med den relation vi haft hade man på något vis förväntat sig att det hela skulle gå i graven med buller och bång, inte som en smygfis.

Han svarade nästan direkt, att han visste att han gjort fel och "hans straff" blir att "leva med" att ha förlorat vår vänskap. Så typiskt honom att vara melodramatisk.

Som ett brev på posten

"Hej tjockis! Haha, nu får man kalla dig för tjockis!"


Uttalat av 43-årig kvinna (som ej har barn).

Win! del II - Föräldralön

Nu när man (äntligen!) är ute ur gravidgarderoben kunde jag ställa frågan till HR-tjejen om vad kollektivavtalet säger om föräldralön. Jag kommer inte ha varit anställd i två år när bebi kommer och jag tänkte att då är det nog kört att få ut sex månaders föräldralön men Icke! Väntar man tills man varit anställd i två år innan man begär ut föräldralönen får man sex månaders lön, annars bara två. För mig gör det nästan 25 000 kr (före skatt, men ändå) och det är mycket pengar.


Så j-a nöjd med det!


Så skönt att komma ur garderoben, förresten. Massa grattis och förvånandsvärt många som faktiskt inte sett/anat. Själv tänker man ju att det är så uppenbart men som en av mina manliga kollegor sa: "Jag har faktiskt inte spanat in dig!" vilket jag tacksamt uppmuntade honom att fortsätta med.

Erkänner

Jag ser eventuellt mer fram emot att få nästan en vecka hemma helt själv än vad jag ser fram emot att vara i Frankrike i nästan en vecka med hela Makes familj.

Jag tror inte jag varit hemma själv en enda natt sedan Son var ett år gammal. Då fick jag lite egentid. När han precis fyllt ett tog Make med honom en vecka till farmor i Frankrike (perfekt läge att sluta amma, annars hade han nog fortfarande krävt mjölk på nätterna och jag, som gör vad som helst för att få fortsätta sova, hade inte bråkat. Visst, här är boobie. Knock yourself out.) och senare samma sommar var de i Norrland ihop. Sedan dess tror jag inte att jag haft en enda natt själv hemma.


Make, däremot, har fått säkert två veckor om året själv eftersom jag haft med Son till Rom minst två gånger om året, samt säkert hittat på lite annat med honom. Nu jädrar är det min tur.

13+0 - Win!

Snabbis eftersom det är sjukt mycket jobb att göra men:


KUB gick asbra. Allt såg så bra ut som det bara kunde. Lägsta risken för avvikelse. Asgullig bebbe (så klart) som vinkade och gav oss en rätt fin vinkel så vi kunde se den i profil. Och jag blev 'framflyttad' några dagar så jag går in i vecka 14 idag. 8 november tror dom som vet. Med lite tur kan den komma lite tidigare, som Son gjorde, så blir det kanske till och med en oktober-bebis. Vill väldigt gärna inte ha en november-bebis. Det låter så deppigt.


Tjoho!

På tal om det...

Blev så att jag berättade för chefen på telefon för jag pratade ändå med honom och det visade sig att han inte kommer hit i veckan. Det börjar bli löjligt att försöka dölja det nu.

När blir det då? frågade chefenoch jag svarade i november.
"Jaha. Precis efter sommaren då."

It's funny because it's true.

Det förlorade året

Gissar att det väl är så för alla som har mål på årsbasis, att i mars-april någon gång känns det som att året typ redan är slut. För i april är det bara några månader kvar till semestern och sedan händer inget förrän i september och har det inte hänt i september kommer det inte hända innan året är slut. Även om det händer, händer det för sent för att ge något resultat.


Så i mitten av april suckar chefen och konstaterar att 2017 var ett förlorat år.


Jag ligger halvbra till med mina projekt. Några, varav ett jättestort, som gått enligt plan men ett stort som släpar. Klart att det hade varit najs att ha implementerat allt nu, sedan bara kunna luta sig tillbaka (haha) och räkna pengar resten av året men samtidigt, för mig personligen, känns det ljust. Om tre veckor åker Make och Son till Frankrike och knappt en vecka senare gör jag dem sällskap där.
När vi kommer hem är det bara fyra veckor till semester. Sedan jobbar jag augusti, september, oktober och sedan (peppar peppar) går jag på föräldraledighet. Om Gud vill, osv.

Imorgon KUB-ultraljud. Hu, har känt mig helt lugn senaste veckorna men nu börjar det bli lite nervöst.