Smygfisen

I somras gjorde jag slut med en vän jag haft i många år. Något händer och man känner att man inte längre vill vara vän med personen ifråga. I det här fallet ljög han för mig, som en tonåring hade gjort, och trots att vi varit igenom extrema situationer tillsammans, där jag kunnat helt och hållet lita på honom och han aldrig gjort mig besviken, slutade det hela med en lögn. Oärlighet.

Jag har tänkt på honom ofta sedan dess, alla år vi känt varandra, allt vi delat och hur relationen formas när man nära nog bokstavligen lagt sitt liv i någons händer. Så tar det slut för att han inte är ärlig, för att han behandlade mig som någon man kan ha eller mista. Det är snart ett år sedan men jag är fortfarande bitter och besviken på honom.

Han hade hört av sig och grattat på min födelsedag, såg jag först nu. Kollar inte mejlen så ofta. Han skrev att han ångrat sig många gånger men det framgick inte om han ångrar att han förlorat mig eller om han ångrar sättet det skedde på. Jag har väntat på att han skulle höra av sig. Visste att det skulle hända, att han skulle ångra sig förr eller senare. Jag svarade bara att ja, det var tråkigt att det skulle sluta så. Som att en bergsklättrare sätter en vindruva i halsen och dör hemma framför teven. Det är så det känns. Med den relation vi haft hade man på något vis förväntat sig att det hela skulle gå i graven med buller och bång, inte som en smygfis.

Han svarade nästan direkt, att han visste att han gjort fel och "hans straff" blir att "leva med" att ha förlorat vår vänskap. Så typiskt honom att vara melodramatisk.