Prinsessan Lillasyster

En grej som skavt lite över och sedan jul är min syster. Jag känner irritation gentemot henne och den byggs på och byggs på. Jag finner ofta mig själv besviken på henne för att hon prioriterar mig lägre än annat och för att hon försitter chanser vi har att hänga med varandra, att låta våra barn umgås och bygga en relation, för att hon är så inåtahelvete oorganiserad.

Det roliga är att för tio år sedan bodde hon i Stockholm, jobbade med logistik och var en riktig perfektions-Hitler. Hon hade alltid bråttom, planerade allt minutiöst, hennes hem var alltid i perfekt ordning och alla papper insatta i pärmar med fliksystem. Nu, efter åtta år i Rom är hon sin egen raka motsats. Detta tar sig uttryck i att hon verkar ha blivit helt oförmögen att planera och barnen gör det inte lättare så klart och hon verkar inte fatta att andra människor behöver planera sin tid för att något ska bli gjort. Jag minns en gång för några år sedan då hon var hemma på besök och vi skulle umgås på eftermiddagen. Jag hade jättemycket på jobbet men stressade och tog ledigt på eftermiddagen för det var som underförstått att vi skulle ses då. Jag åkte hem och väntade på att hon skulle ringa och säga att hon var på väg. När jag tröttnat på att vänta ringde jag. Då skulle hon strax ta tåget från en ort som ligger ungefär en timma bort. Hon hade åkt dit för att träffa en kompis från gymnasiet. "Men vi kan väl ses imorgon istället?" Jag var så arg.  

 

En annan sak som nog är lite fjantig men också väldigt talande är att när hon gifte sig hade de fotografen i typ bara 20 minuter för hon var svindyr (fotar bl a för amerikanska Elle så ingen kattskit) och på den korta tiden var det väldigt viktigt att hon fick bilder på sig själv och sina två bästa kompisar med barn. Ingen på oss två, med våra barn. Jag strök runt, höll mig nära, väntade på att hon skulle säga "Kom nu så får vi en bild på oss!" men plötsligt var fotografen borta och ingen bild tagen. Faktiskt så finns det vad jag vet inte en enda bild där hon och jag båda två är med från hennes bröllop, utom gruppbilden där alla 50-60 gästerna är med. Jag är fortfarande så besviken över det, undrar om hon ens tänkt på det.

Den 23:e december hade hon sagt att vi skulle ses. De kom på kvällen den 22:a men den 23:e skulle vi hänga, det var bokat. På förmiddagen när jag ringde för att stämma av sa hon att hennes Bästis som annars bor i Stockholm också var nere och att de skulle hänga men jag kunde ju komma med barnen jag med. Vi bestämde att höras när jag var klar. Efter lunch när jag ringde sa hon att det nog var bättre om bara hon och Bästis hängde p g a stökigt för de halvstora barnen om det är för många barn där, "och vi kan ju umgås innan vi åker den 26:e för flyget går rätt sent". Och så skulle hon och Bästis ut och äta på kvällen för "det är så trevligt att få sitta och prata i lugn och ro". Ja, sa jag med en ledsen klump i magen. Fattar inte hur hon inte kunde fråga om inte jag också ville följa med, Bästis och jag kommer ju jättebra överens. Men nej. Hon undrade vart man ska gå och om det är bra mat där och där. Jag svarade och väntade förgäves på en inbjudan som aldrig kom. På eftermiddagen fick jag ett SMS om att hon kunde titta förbi. Jag trodde att hon ändrat planerna och blev jätteglad men det visade sig att de bara skulle stanna till på väg in till stan för att hämta lite kläder till barnen. Jag höll god min men kände mig bara så besviken.

 

Så gick julafton och juldagen då vi i och för sig umgicks men i större grupp. Den 26:e när jag ringde för att höra när vi skulle ses visade det sig att det inte passade längre, för de var inte klara och så skulle de äta lunch och så skulle barnen sova "och sedan måste vi åka till flygplatsen". Då blev jag sur och sa att Son frågat om att få leka med hennes son sedan långt innan de kom till Sverige och nu var det två gånger som han trott att han skulle få leka med sin kusin men som jag i sista minuten måste berätta för honom att det inte blir av.  

Här om dagen pratade jag med våra föräldrar om det och de blir också smått galna på henne, men på ett annat sätt. Hon ger aldrig raka besked om hur hon tänker sig något, förväntar sig bara att alla andra ska vara tankeläsare och förstå vad hon vill utan att hon själv säger något men blir sur om man inte gör så som hon tänkt. Just det där med att hon och Bästis var ute och åt hade pappa också reagerat på, han hade utgått ifrån att de bjudit med mig och blivit väldigt förvånad över att jag inte skulle med.

 

Kanske är det dumt av mig att alltid prioritera henne när hon är i Sverige. Jag ser alltid till att hålla mitt schema rent men om inte barnen kommit i kläm hade jag varit sugen på att göra likadant, utsätta henne för samma sak som hon gör mot mig men fan, jag vill ju träffa henne och jag skulle inte ha hjärta att göra hennes barn besvikna, som hon gör mina barn besvikna. 

Omstartsambitioner

Jag gör inte nyårslöften. Däremot får jag ofta (vad jag kallar) omstartsambitioner den här tiden på året. De kan komma i febriari och de kan komma i december. Det brukar bara vara en om året och de kommer spontant, aldrig något jag forcerar bara-för-att.

 

2018 var min omstartsambition att börja ta hand om min hud. Lyckades. Hela 2018 lade jag dock alldeles för mycket pengar på krämer och jox som inte passade. Nästan hetsköpte hudvård, gjorde jag. Slutligen landade jag i några produkter jag trivs med och flera av dem använder jag fortfarande. Då och då slår jag till på något nytt men försöker fatta väl genomtänkta beslut och inte köpa bara för att någon på Insta tycker att det funkar för henne.

 

2019 hade jag kommit tillbaka från föräldraledigheten och bestämde mig för att sluta multitaska på jobbet. Mer fokus på en uppgift i taget. Avsluta. Gå vidare på nästa. Har gått sådär men under en period var jag ganska bra på det och tror att jag skulle kunna ta upp det igen om jag tycker att jag behöver.

 

2020 kom omstartsambitionen rekordnära årsskiftet. Redan 2 januari, till och med. Till saken hör att vi haft det rätt jobbigt med Son ganska länge. Han är/har varit så INÅTAHELVETE jobbig. Tramsig och tjatig och till slut blir vi så frustrerade att vi blir väldigt arga på honom, vilket inte hjälper. Nej, faktiskt blir det bara värre. Den 2 januari hade vi varit hos mina föräldrar, han och jag, och vi körde Cleo-bilen. Han satt på bilkudde fram eftersom bilen med hans bältesstol var iväg på annat håll. På hemvägen var det regnigt och sådant mörker som nästan är klibbigt. Det kommer alldeles för nära och inte ens helljusen hjälper tillräckligt. Jag körde väldigt försiktigt (mina föräldrar bor ungefär 2 mil bort, största delen av vägen dit är 100 eller 90-vag). När vi är precis hemma kommer han på att vi inte spänt fast honom med säkerhetsbältet och jag blev helt kallsvettig och började gråta av tänk om-tankar. Tänk om något hänt och han farit som en kanonkula genom vindrutan medan jag satt kvar i sätet? Jag tror faktiskt att jag begått självmord om något av mina barn dött på grund av ett så oförlåtligt slarvfel från min sida. Jag hade inte kunnat leva med mig själv.

Den kvällen låg jag bredvid Son och klappade honom på ryggen tills han somnade. Även att jag inser att det är dramatiskt i överkant, jag har ju (ta i trä) aldrig krockat och att det skulle hänt just då vore ytterst osannolikt, men trots det kändes det som att vi varit nära och fått en ny chans. Make och jag bestämde oss samma kväll för att börja uppskatta Son, ge honom kärlek istället för att skälla på honom. Det har vi gjort sedan dess och han är som en helt annan unge. I stort sett inget trams alls och han lyssnar när vi säger till, till skillnad från förr. Jag anstränger mig för att komma ihåg att berätta för honom att han är en fantastisk person, att vi älskar honom så mycket och att (min vanliga ramsa som jag inte dragit på länge) "Du och jag och pappa och lilltjompan ska alltid vara tillsammans. Vi ska alltid älska varandra och vi ska alltid ta hand om varandra."

En bonus är att Son flera gånger, helt spontant sagt att han älskar oss. Det har han nog aldrig gjort tidigare tror jag. Jag tror det blir en bra omstartsambition, det här. 

Suckarnas hus

Just nu är den här renoveringen slitig. Jag irriterar mig på att Make verkar ha gått i någon slags bubbla där han tror att renoveringen kommer att bli en räkmacka, att det aldrig kommer bli stökigt och att vi aldrig kommer behöva tömma rum och leva provisoriskt en begärnsad tid. Han tycker så förbannat synd om sig själv är vi behöver lyfta ut en bokhylla och ett skrivbord från ett rum. Alla dessa demonstrativa djupa suckar gör mig vansinnig. Suckar som säger "det är ju typiskt att..." Vad trodde han egentligen? Vi har ändå klarat oss väldigt lindrigt hittils, det har inte varit mycket stök invändigt men så fort det är minsta lilla är det synd om honom som ska behöva haaaa det såhär.

Dessutom blir vi osams om sovrummet. Han är så trög ibland, när det handlar om att göra saker effektivt. Han har inget praktiskt tänk över huvud taget. Jag är mer processinriktad, två plus två är tre om man kan synka två överlappande aktiviteter med varandra. Han är så teoretiskt, säger att sovrummet är ett separat projekt och vill vänta till nästa år med det men fan så osugen man kommer vara på ännu ett renoveringskaos om ett år. Jag vill bara ha allt avklarat NU så är vi färdiga sedan!

Han ser problem överallt. Han ser det som en road block att vi inte valt färg än, och då är det en månad tills det skulle målas och jag vet nästan exakt vilken färg jag tycker att vi ska ha.

Eller att vi inte vet exakt exakt exakt var garderoben skulle stå. Eller att det kom upp sent att vi skulle behöva byta tak. "Vi vet ju inte ens vad vi ska ha för tak!" Ehh, jo, det vet vi, vi fick bara det klart för oss igår men vi vet. Han behöver tid på sig att "vänja sig vid tanken" och "bestämma sig" och jag tycker att det bara är att köra, vad är det vi ska bestämma oss för? Det är ju bara att bestämma sig och köra på det. Jag blir tokig på hans funderande. Men mest på hans synd-om-mig-suckande. 

Hej svejs!

För en gångs skull har jag planerat så bra att jag kan promenera hyfsat lugnt över mållinjen. Jag har pingpongat bort alla nya actions, bara hållt mig till det som måste göras innan årsskiftet.

Avslutade med att rensa luften och be om ursäkt till en kollega som jag, i min iver att hjälpa till, trampat lite på tårna. Jag är glad att jag är sådan. Jag inser att jag gjort något dumt men det känns inte direkt jobbigt, jag säger att jag fattar det själv och att jag ska låta bli att göra så igen. Det blev så för folk kommer till mig och ber mig göra analyser på hans område, eftersom han är värdelös på sådant och jag är jättesnabb. Det blir lätt tokigt men han är bra, säger att det är helt okej och tänk inte på det. 

Nu ställer jag min out-of-office, städar av skrivbordet, äter en pepparkaka och gottar mig lite åt att jag ska vara ledig i nästan tre veckor! 

Det blir nog bloggpaus den här tiden, så god jul på dig!

Åll in

Jag är lite orolig för shoppingkassarna som "alla" ska få i julklapp. De kom till Sverige i torsdags, för en vecka sedan, och efter det finns ingen rörelse på dem i Postnords spårningsverktyg. Det är inte jättemånga dagar kvar nu. 

Idag är sista arbetsdagen innan jul, med hårt stopp. Klockan 16.15 ska jag klippa mig, innan dess ska jag hem, hämta barnen, piffa mig, lämna barnen på Makes kontor, ta mig till frisören, eventuellt byta om där, gå till Makes kontor där det är årligt familjejulmingel. Därifrån går jag till mitt jobbs julfest som börjar kl 19. 

Jag ska klä upp mig som f-n för det är så sällan man får tillfälle. Jag snackade ihop mig med hon som basar för verifieringen här om dagen, frågade vad hon ska ha på sig. Hon hade inte riktigt tänkt på det men jag sa att jag ska klä upp mig och ska inte hon också klä upp sig? Ja, sa hon. Vi klär upp oss! 

Vi klär upp oss som fan sa jag. Åll in!

Nu har vi en pakt. En uppklädningspakt!

Livet osv

Läget: Trött och kall. Framförallt trött. Framförallt kall. Detta råa ruskväder tar som tid att tränga in men när det väl gjort det är det som att man aldrig blir varm. Det enda jag vill göra om kvällarna är att ligga i badet och dricka vin. Jag blir alltid sugen på vin när jag är trött. 

Igår kände jag några ögonblicks desperation över att livet är som det är. Fullt fokus på barnen tills båda sover senast 20.30 och den "fritid" man har sedan går åt till att plocka och försöka hålla kaoset stången. Det går inte, man skrapar bara på ytan. Så uppgiven man kan bli när man tänker på det. Bättre att inte tänka på det.

Roligare då att tänka på att jag hade trädgårdsarkitekten på besök i förmiddags. Hon var eld och lågor över hur huset blir och det ger så mycket att diskutera trädgården och det utvändiga med henne. Jag tror att det kommer göra stor skillnad för slutresultatet, ge det där lilla extra. Man tycker att man tänker själv men så kommer hon med inpassen man själv aldrig kommit i närheten av. Jag bollar upp en grej jag tänkt på, hon kompletterar med det där som gör det snyggt och proffsigt. Hon kommer fakturera oss för två timmar, det är rådgivningen vi betalar för, hon gör ingen ritning eller så. Otroligt värt. 

Ditt och datt

·         Trevligt ("trevligt") samtal med vad-han-nu-är-chefen vid kaffemaskinen. Han med de trubbiga härskarteknikerna. Han som på projektmötet i fredags, när projektledaren gett alla beröm för att vi ligger en och en halv vecka före tidsplanen och uppmanat alla att klappa grannen på axeln, begärde ordet och höll ett måla-fan-på-väggen-tal om vad som händer om vi inte håller tidplanen och vad det kommer kosta i veckan. Han är enligt uppgift sur för att folk får/tar ledigt under julen. Så jag visste vartåt det barkade när han frågade om jag är ledig i jul. Artigt vände jag tillbaka frågan och han sa nej, han ska jobba hela julen för det måste någon göra om den här fabriken ska överleva.
Jag kände mig lite modig som frågade vad han egentligen gör när han jobbar med projektet i mellandagarna. Han sitter (väl?) inte och frisläpper ritningen eller bereder upp artiklar, men det är det som är flaskhalsen nu. "Du vet, investerarna tar inte julledigt. Det är bara vi här som är lediga. Det är en lyx."
Jag pushade det inte. Om han vill intala sig att det är avgörande för fabrikens överlevnad att han sitter här i jul så får han väl tro det. Det var bara lite skönt att ställa frågan Vad gör du egentligen? ty det är det ingen som vet. Inklusive de som arbetar närmast honom.

·         Make talade med svärmor igår och undrade om vi ska byta julklappar i år, vi ses ju inte förrän i mars och hålla på att skicka julklappar vuxna emellan känns inte så pepp. Hon sa att våra julklappar redan är på väg och så sa hon att i år blir det något speciellt. "Ni kommer att bli nöjda" mös hon i telefon. Vi håller tummarna för ett renoveringsbidrag. Om inte annat vore det fint eftersom Make varit lite irriterad över att de inte tar initiativ till det själva trots antydningar från hans sida. Det kommer på skam om de nu kommer med en generös julklapp.

·         Jag hade en så skön söndag igår. Fick sovmorgon, barnen var hos mormor och morfar från lunch och hela eftermiddagen. Vi bestämde oss sent för att unna oss lyxbrunch. Klädde upp oss lite och jag åt äggröra, lokalproducerat bacon och rårakor med rom tills det sprutade ur öronen. Tusen kalorier, gissningsvis. Fint att sitta och prata i lugn och ro. Det är sådana stunder jag känner i hela kroppen att Make och jag är så rätt för varandra. Vilken tur jag har som får vara förälder och gift med honom! Jag älskar honom, jag älskar vårt liv och jag älskar att det är just han som jag får rådda hela det här livsprojektet med.
Åkte hem, frös, lade mig i sängen men så masade jag mig upp och åkte till gymmet för att trampa lite. Med tanke på den tunga måltiden började jag försiktigt men lyckades liksom gå ner maten, trampade bort 450 kalorier medan jag tittade på ett Netflix-avsnitt på iPad. Åkte hem och Make hade lagat mat. Jag fortfarande mätt så jag lade mig i badet med bok om "Jakten på Kapten Klänning". Klev upp när det var dags att natta Son. Huset är stökigare än det var i fredags men värt.

·         Den här veckan har jag vikt åt systemstädning, få in alla nya priser i systemet. Farfar begravs på fredag så det blir bara fyra dagar den här veckan. Det låter kanske hårt men jag sörjer inte. Varje gång jag tänker på att han är död blir jag lite lättad för att han inte behöver leva ensam som ett kolli längre. Han tyckte inte att det var kul.