Blödig

När jag hör radioreklamen med ett barn som säger "Jag skulle vilja visa min lillebror havet" och så det mindre barnet som säger "Jag vill vara en sköldpadda!" så blir jag våt i ögonvråna. Varenda jäkla gång. 

"Lukta på mig"

sa han och tryckte sin hals mot min näsa. "Jag är nyduschad. En timma på crosstrainern nu på morgonen, svettades som en gris, men nu är man nyduschad och fräsch."

Mh. sa jag och försökte hälla mjölk i kaffet innan maskinen gjort sitt. Det gick inte, kaffet rann utanför istället. 

Lika härligt när personer man vill ha nära kommer nära är det obehagligt när personer man inte vill ha nära kommer nära. Men säger man något? Nej. Vad ska man säga? Tryck inte din hals mot min näsa fler gånger är du bussig? Man vill ju inte vara oartig/ställa till en scen. 

Istället lägger man på minnet att hålla avstånd till honom i fortsättningen och så får det vara. 

 

Skenande renovering

Det känns som att vår renovering är i fritt fall. Just nu har vi inte en aning om var det kommer sluta, i kostnad. Byggaren gjorde ju en otroligt noggran kalkyl, hade med underentreprenörer och grejer hem för att få en så rättvisande kostnadsbild som möjligt. Sedan dess har vi inte haft några "överraskningar", allt har gått bra men ändå var första fakturan på 600 000 och efter jul kom han med en uppskattning på hur mycket som är kvar och sa då ytterligare 600 000. Ursprungligen offererade han 875 000 kr totalt. 

Om vi ändå bara trott att det stannar vid 1,2 mKr, men det tror vi inte. I den beräkningen utgick han från ytterligare 15 snickar-dagar. Nu är det en vecka kvar av de snickardagarna och det är MYCKET kvar att göra. Bara utsidan har de ytterligare en vecka kvar på. 

Så är det skönt att han är SERIÖS. Vi är övertygade om att han vill väl och vill att det ska bli rätt. Däremot är vi inte övertygade om hans förmåga att överblicka projektet. Dessutom är han snäll och kommer hem till oss på helgerna för möten, eftersom vi har det så tight i veckorna. På lördag ska vi gå igenom läget. Det blir skönt att förhoppningsvis få lite mer koll. Håll tummarna!

Doft

Ganska länge har jag upplevt att jag är ömtålig i huden över käkarna, nästan från öronen och ner i riktning mot hakan. Det har känts… ja, ömtåligt och ibland kliar det. Det har gått upp och ner, ibland inget alls och ibland mer besvär. Jag har inte begripit vad som legat bakom, funderat på vilken av mina hudprodukter jag inte borde använda (snälla snälla snälla inte retinolkrämen!) men idag på morgonen; Snilleblixt! Det är ju parfym! När jag använder parfym sprayar jag på handleden, duttar dem mot varandra och sedan mot halsen (har jag trott) men idag insåg jag att det snarare blir på käken, exakt där jag känt mig ömtålig så länge! 

Känner mig ungefär lika delar glad och korkad. Fast mest glad! 

Prinsessan Lillasyster

En grej som skavt lite över och sedan jul är min syster. Jag känner irritation gentemot henne och den byggs på och byggs på. Jag finner ofta mig själv besviken på henne för att hon prioriterar mig lägre än annat och för att hon försitter chanser vi har att hänga med varandra, att låta våra barn umgås och bygga en relation, för att hon är så inåtahelvete oorganiserad.

Det roliga är att för tio år sedan bodde hon i Stockholm, jobbade med logistik och var en riktig perfektions-Hitler. Hon hade alltid bråttom, planerade allt minutiöst, hennes hem var alltid i perfekt ordning och alla papper insatta i pärmar med fliksystem. Nu, efter åtta år i Rom är hon sin egen raka motsats. Detta tar sig uttryck i att hon verkar ha blivit helt oförmögen att planera och barnen gör det inte lättare så klart och hon verkar inte fatta att andra människor behöver planera sin tid för att något ska bli gjort. Jag minns en gång för några år sedan då hon var hemma på besök och vi skulle umgås på eftermiddagen. Jag hade jättemycket på jobbet men stressade och tog ledigt på eftermiddagen för det var som underförstått att vi skulle ses då. Jag åkte hem och väntade på att hon skulle ringa och säga att hon var på väg. När jag tröttnat på att vänta ringde jag. Då skulle hon strax ta tåget från en ort som ligger ungefär en timma bort. Hon hade åkt dit för att träffa en kompis från gymnasiet. "Men vi kan väl ses imorgon istället?" Jag var så arg.  

 

En annan sak som nog är lite fjantig men också väldigt talande är att när hon gifte sig hade de fotografen i typ bara 20 minuter för hon var svindyr (fotar bl a för amerikanska Elle så ingen kattskit) och på den korta tiden var det väldigt viktigt att hon fick bilder på sig själv och sina två bästa kompisar med barn. Ingen på oss två, med våra barn. Jag strök runt, höll mig nära, väntade på att hon skulle säga "Kom nu så får vi en bild på oss!" men plötsligt var fotografen borta och ingen bild tagen. Faktiskt så finns det vad jag vet inte en enda bild där hon och jag båda två är med från hennes bröllop, utom gruppbilden där alla 50-60 gästerna är med. Jag är fortfarande så besviken över det, undrar om hon ens tänkt på det.

Den 23:e december hade hon sagt att vi skulle ses. De kom på kvällen den 22:a men den 23:e skulle vi hänga, det var bokat. På förmiddagen när jag ringde för att stämma av sa hon att hennes Bästis som annars bor i Stockholm också var nere och att de skulle hänga men jag kunde ju komma med barnen jag med. Vi bestämde att höras när jag var klar. Efter lunch när jag ringde sa hon att det nog var bättre om bara hon och Bästis hängde p g a stökigt för de halvstora barnen om det är för många barn där, "och vi kan ju umgås innan vi åker den 26:e för flyget går rätt sent". Och så skulle hon och Bästis ut och äta på kvällen för "det är så trevligt att få sitta och prata i lugn och ro". Ja, sa jag med en ledsen klump i magen. Fattar inte hur hon inte kunde fråga om inte jag också ville följa med, Bästis och jag kommer ju jättebra överens. Men nej. Hon undrade vart man ska gå och om det är bra mat där och där. Jag svarade och väntade förgäves på en inbjudan som aldrig kom. På eftermiddagen fick jag ett SMS om att hon kunde titta förbi. Jag trodde att hon ändrat planerna och blev jätteglad men det visade sig att de bara skulle stanna till på väg in till stan för att hämta lite kläder till barnen. Jag höll god min men kände mig bara så besviken.

 

Så gick julafton och juldagen då vi i och för sig umgicks men i större grupp. Den 26:e när jag ringde för att höra när vi skulle ses visade det sig att det inte passade längre, för de var inte klara och så skulle de äta lunch och så skulle barnen sova "och sedan måste vi åka till flygplatsen". Då blev jag sur och sa att Son frågat om att få leka med hennes son sedan långt innan de kom till Sverige och nu var det två gånger som han trott att han skulle få leka med sin kusin men som jag i sista minuten måste berätta för honom att det inte blir av.  

Här om dagen pratade jag med våra föräldrar om det och de blir också smått galna på henne, men på ett annat sätt. Hon ger aldrig raka besked om hur hon tänker sig något, förväntar sig bara att alla andra ska vara tankeläsare och förstå vad hon vill utan att hon själv säger något men blir sur om man inte gör så som hon tänkt. Just det där med att hon och Bästis var ute och åt hade pappa också reagerat på, han hade utgått ifrån att de bjudit med mig och blivit väldigt förvånad över att jag inte skulle med.

 

Kanske är det dumt av mig att alltid prioritera henne när hon är i Sverige. Jag ser alltid till att hålla mitt schema rent men om inte barnen kommit i kläm hade jag varit sugen på att göra likadant, utsätta henne för samma sak som hon gör mot mig men fan, jag vill ju träffa henne och jag skulle inte ha hjärta att göra hennes barn besvikna, som hon gör mina barn besvikna. 

Omstartsambitioner

Jag gör inte nyårslöften. Däremot får jag ofta (vad jag kallar) omstartsambitioner den här tiden på året. De kan komma i febriari och de kan komma i december. Det brukar bara vara en om året och de kommer spontant, aldrig något jag forcerar bara-för-att.

 

2018 var min omstartsambition att börja ta hand om min hud. Lyckades. Hela 2018 lade jag dock alldeles för mycket pengar på krämer och jox som inte passade. Nästan hetsköpte hudvård, gjorde jag. Slutligen landade jag i några produkter jag trivs med och flera av dem använder jag fortfarande. Då och då slår jag till på något nytt men försöker fatta väl genomtänkta beslut och inte köpa bara för att någon på Insta tycker att det funkar för henne.

 

2019 hade jag kommit tillbaka från föräldraledigheten och bestämde mig för att sluta multitaska på jobbet. Mer fokus på en uppgift i taget. Avsluta. Gå vidare på nästa. Har gått sådär men under en period var jag ganska bra på det och tror att jag skulle kunna ta upp det igen om jag tycker att jag behöver.

 

2020 kom omstartsambitionen rekordnära årsskiftet. Redan 2 januari, till och med. Till saken hör att vi haft det rätt jobbigt med Son ganska länge. Han är/har varit så INÅTAHELVETE jobbig. Tramsig och tjatig och till slut blir vi så frustrerade att vi blir väldigt arga på honom, vilket inte hjälper. Nej, faktiskt blir det bara värre. Den 2 januari hade vi varit hos mina föräldrar, han och jag, och vi körde Cleo-bilen. Han satt på bilkudde fram eftersom bilen med hans bältesstol var iväg på annat håll. På hemvägen var det regnigt och sådant mörker som nästan är klibbigt. Det kommer alldeles för nära och inte ens helljusen hjälper tillräckligt. Jag körde väldigt försiktigt (mina föräldrar bor ungefär 2 mil bort, största delen av vägen dit är 100 eller 90-vag). När vi är precis hemma kommer han på att vi inte spänt fast honom med säkerhetsbältet och jag blev helt kallsvettig och började gråta av tänk om-tankar. Tänk om något hänt och han farit som en kanonkula genom vindrutan medan jag satt kvar i sätet? Jag tror faktiskt att jag begått självmord om något av mina barn dött på grund av ett så oförlåtligt slarvfel från min sida. Jag hade inte kunnat leva med mig själv.

Den kvällen låg jag bredvid Son och klappade honom på ryggen tills han somnade. Även att jag inser att det är dramatiskt i överkant, jag har ju (ta i trä) aldrig krockat och att det skulle hänt just då vore ytterst osannolikt, men trots det kändes det som att vi varit nära och fått en ny chans. Make och jag bestämde oss samma kväll för att börja uppskatta Son, ge honom kärlek istället för att skälla på honom. Det har vi gjort sedan dess och han är som en helt annan unge. I stort sett inget trams alls och han lyssnar när vi säger till, till skillnad från förr. Jag anstränger mig för att komma ihåg att berätta för honom att han är en fantastisk person, att vi älskar honom så mycket och att (min vanliga ramsa som jag inte dragit på länge) "Du och jag och pappa och lilltjompan ska alltid vara tillsammans. Vi ska alltid älska varandra och vi ska alltid ta hand om varandra."

En bonus är att Son flera gånger, helt spontant sagt att han älskar oss. Det har han nog aldrig gjort tidigare tror jag. Jag tror det blir en bra omstartsambition, det här. 

Suckarnas hus

Just nu är den här renoveringen slitig. Jag irriterar mig på att Make verkar ha gått i någon slags bubbla där han tror att renoveringen kommer att bli en räkmacka, att det aldrig kommer bli stökigt och att vi aldrig kommer behöva tömma rum och leva provisoriskt en begärnsad tid. Han tycker så förbannat synd om sig själv är vi behöver lyfta ut en bokhylla och ett skrivbord från ett rum. Alla dessa demonstrativa djupa suckar gör mig vansinnig. Suckar som säger "det är ju typiskt att..." Vad trodde han egentligen? Vi har ändå klarat oss väldigt lindrigt hittils, det har inte varit mycket stök invändigt men så fort det är minsta lilla är det synd om honom som ska behöva haaaa det såhär.

Dessutom blir vi osams om sovrummet. Han är så trög ibland, när det handlar om att göra saker effektivt. Han har inget praktiskt tänk över huvud taget. Jag är mer processinriktad, två plus två är tre om man kan synka två överlappande aktiviteter med varandra. Han är så teoretiskt, säger att sovrummet är ett separat projekt och vill vänta till nästa år med det men fan så osugen man kommer vara på ännu ett renoveringskaos om ett år. Jag vill bara ha allt avklarat NU så är vi färdiga sedan!

Han ser problem överallt. Han ser det som en road block att vi inte valt färg än, och då är det en månad tills det skulle målas och jag vet nästan exakt vilken färg jag tycker att vi ska ha.

Eller att vi inte vet exakt exakt exakt var garderoben skulle stå. Eller att det kom upp sent att vi skulle behöva byta tak. "Vi vet ju inte ens vad vi ska ha för tak!" Ehh, jo, det vet vi, vi fick bara det klart för oss igår men vi vet. Han behöver tid på sig att "vänja sig vid tanken" och "bestämma sig" och jag tycker att det bara är att köra, vad är det vi ska bestämma oss för? Det är ju bara att bestämma sig och köra på det. Jag blir tokig på hans funderande. Men mest på hans synd-om-mig-suckande.