Avsmalnande

Det bästa med att jobba hemma är morgonpromenaderna. Sedan påskhelgen har jag, med ett undantag, promenerat varje morgon innan frukost. Ca 40 minuter i rask takt på fastande mage. Ingen telefon, ingen musik. Bara tystnad och skogsdoft. Ibland möter jag en kvinna med två hundar och växlar några ord. 

Det tar! Jädrar vad det tar. Jag väger mig aldrig, men det syns. För många år sedan, när jag bodde i Stockholm promenderade jag till jobbet och åt frukost där varje dag. Det tog nog max 20 minuter men jag har aldrig i vuxen ålder varit så smal som då. 

Nu under hemmajobbet äter jag betydligt bättre än annars också. I början av veckan gör jag en laddning kyckling i ugnen, och en kryddig avokado- och böngucka som håller minst några dagar i kylen, så har jag en bra lunch I Princip Klar när det är matdags. 

Större barn, större problem

Vi hade kalas för Son igår och när vi frågade vilka han ville bjuda sa han fem killar från dagis. Okej sa vi. Sedan kom han på att han ville bjuda tre tjejer också. Absolut! sa vi, bra att ha med tjejer också. Plötsligt var de nio stycken, med Son.

I fredags mötte jag en mamma på väg till dagis. Hon frågade, lite trevande, om det är kalas på söndag och jag blev helt ångestkallsvettig för hennes dotter är inte på gästlistan. De bor nära oss och jag har försökt få Son att leka med henne tidigare, men han tycker att hon är "otrevlig" och vill inte träffa henne utanför dagis. 

Mamman ursäktade sig med att hon bara har koll på sådant hon fått digitalt, så om de fått en lapp eller så hade de antagligen missat det. Jag fick ur mig något om att vi bara bjudit några stycken o s v, hon sa att det var helt lugnt, de gör likadant och "no hard feelings, verkligen". 

Senare på kvällen började jag fundera på hur många de egentligen är på Sons avdelning. När han började var de 16-17 stycken men jag hade i bakhuvudet att de är ganska få nu.

12 sa Son bestämt när jag frågade. Fan också! Alltså fyra som inte är bjudna, killen med grav autism samt tre tjejer som Son säger är "otrevliga" allihop. Men fan också, det är inte snyggt att bjuda 75 procent av gruppen! 

No hard feelings till trots, när jag sprang på henne på lördagen på ett annat kalas (vilken helg!) totalignorerade hon mig, hälsade inte ens, bara vände sig om och gick, så uppenbart sur. Jag såg framför mig hur dottern varit ledsen vid läggdags och räknat upp alla andra som var bjudna och mamman blivit argare och argare, ungefär som man själv blivit om man upplevt att någon var taskig mot ens barn. Jag kan relatera till det och räknar kallt med att ha en permanent plats på hennes shitlist fr o m nu.

Son var i alla fall jättenöjd med kalaset och kösch i taket, alla barn verkade ha roligt hela tiden. De körde ett ganska hårthänt ballongkrig med megaballongerna de fått i sina godispåsar och jag bara väntade på att någon skulle få sig en lite för hård smäll men nä. Ballonger är ju fantastiska. Utöver ballong fick alla ett roligt plastglas med lock och sugrör (29 spänn på Clas Ohlson) som de fick dricka saft i till fikat och sedan ta med sig hem. Vi höll godiset till ett minimum med tanke på att det var kalasdag nr 2 för de flesta barnen. 

Mamma-dagen!

Idag fyller Son sex år. Fattar inte hur stor han blivit, både till sättet och i kroppen. Lång och gänglig.

Jag har sedan Lilltjompan föddes reflekterat en del över hur annorlunda mamma jag är med henne mot vad jag var med Son. Jag tänkte inte på det då men efter henne har jag insett att jag var rätt känslomässigt frånkopplad Son i början. Det är lite jobbigt att inse det i efterhand och ärligt talat skäms jag över det, vill inte ens prata med Make om det. Jag har naturligtvis alltid älskat honom, men jag har inget minne av att jag kände det oerhört starka band till honom som jag känt till henne från första sekund. Jag var inte mentalt närvarande på alls samma sätt när Son var bebis som jag alltid varit med henne.

Jag vet att Make noterade det när Son var bebis och jag uppfattade att det störde honom eller gjorde honom bekymrad men då fattade jag det inte själv, tyckte att jag hade rätt att vara frånvarande. Sitta med telefonen när han ammade. Var tacksam för all tid han var nöjd med att vara på egen hand istället för att, som med henne, vara tacksam för all tid jag fick sitta med henne i famnen och gosa. Jaja, det är klart att jag tusen gånger önskat med henne också att hon gått med på att vara själv en stund, så att jag får plocka ur diskmaskinen, men verkligen enorm skillnad ändå mellan de tvås bebisperiod.

 

Igår tänkte jag på förlossningen, när de gick iväg med Son så snart han kommit ut eftersom han inte syresatte ordentligt, eller vad det var. Make pratar om det som en av de värsta stunder han varit med om, han tog det verkligen hårt och egentligen borde han fått debreifa efteråt men det var aldrig någon som pratade med honom. Jag kände aldrig något då och det har tagit lång tid att inse att det är konstigt att jag inte kände något. Jag var… inte likgiltig, men heller inte orolig. Det gjorde mig inget att det tog kanske en halvtimma innan jag fick tillbaka honom. Jag undrade knappt var han var eller vad som hände. Jag frågade bara personalen om det var någon fara och kände mig helt lugn när de sa att nej, det är ingen fara, han är snart tillbaka. Nu sex år senare undrar jag vad det var för fel på mig, varför jag inte kände så som Make kände men det satte liksom som tonen lite för resten av bebistiden. 

 

Hur har min mentala frånvaro under hans bebisperiod påverkat honom? Han har aldrig velat gosa eller ha fysisk närhet, inte sedan han blev stor nog att avvisa kramar och pussar. Sedan har vi alltid fått höra på dagis och från andra, att han är ett tryggt barn, att han är trygg i sig själv. Så även nu och han är en fantastisk person på så många sätt. Blir alldeles tårögd över hur fin och kärleksfull han är med sin lillasyster. Han uttrycker kärlek för henne i så stora ord att man knappt fattar att en sexåring kan känna så. Han säger att han aldrig vill att hon ska behöva slå sig, att om hon slår sig så vill han slå sig istället, så att hon ska slippa. Han säger att han älskar henne så mycket att han nästan dör. Även när han är rasande på mig och Make, när han säger att han ska flytta hemifrån för att vi är världens sämsta föräldrar tillägger han att han BARA ÄLSKAR lillasyster. Så att det inte ska bli några missförstånd.

Vi är bra föräldrar. Jag är en bra mamma men jag kommer nog alltid ha lite att ta igen. Jag kommer alltid ligga lite på minus.

Älskade Son! Han ska alltid ha det bästa!

Älskade utekök

Igår invigde vi nya uteköket på riktigt. Så STORT att få ställa allt iordning, alla prylar jag köpt och sparat för det här tillfället. Vattnet är inkopplat, varmt och kallt, jag satte upp hyllplan och planerade. I uteköket ska det man behöver finnas:

-          Tallrikar

-          Bestick

-          Vin- och vanliga dricksglas

-          Diskställ

-          Viktigaste redskapen; en vettig kockkniv (knivlist monterad så högt upp som möjligt), rivjärn, vitlökspress, durkslag, gryta, ångkokningsinsats (som jag alltid använder när jag "kokar" potatis bl a).

-          Portabel induktionshäll.

-          Kommer även ha vissa basvaror där ute; kryddor, olja mm.

 

Stekte fiskpinnar till barnen på induktionshällen igår, de gillar inte kött-hamburgare utan brukar få fiskburgare istället. En SÅ STOR WIN, att inte vara förpassad till köket utan kunna stå där ute! Make såg också helt (positivt) överraskad ut, det var som att det först nu gick upp för honom vad det är jag pratat om så länge. Stod i kvällssolen och skivade grönsaker, drack bubbel.

Jag köpte en underbar korg på Granngården för ett tag sedan. Lite som en sådan korg man har i mataffären, med två handtag som möts på mitten, men i pistagegrön metallmesh och trähandtag. Perfekt att använda för att få med sig allt ut, alla matvaror. Jag tycker även att det känns så bra att handdiska det som hör till uteköket därute, slippa släpa mer än nödvändigt fram och tillbaka.

 

Efter maten satt Make och jag och drack det sista bubblet (vi knäckte en flaska, minns inte när vi drack en hel flaska av något senast!), barnen körde rally över trädäcket på sparkcykel/bobby car och var hur nöjda som helst med det. Livet kändes så himla komplett och till och med Son som normalt sett bara vill vara inne önskade att vi ska göra samma sak ikväll igen, som hans födelsedagsmiddag. Han väljer alltså bort PIZZA HUT med MJUKGLASS. Det är cirka det bästa betyg man kan få!

 

minusfrekvens

Bloggy går inte så bra. Jag skriver, men skickar aldrig. Har tusen utkast.

 Knepet är, har jag vetat sedan många år, att skriva lite och ofta. Samt att inte teoretisera runt sitt bloggande. Där sket det sig. Men vi testar väl, då'rå. Inte för att någon läser, men det gör mig liksom inget. Jag saknar bloggarnas storhetstid. Jag tyckte om det. Instagram har fått ta över och jag tycker i o f s om det också, fast på ett annat sätt. 

Huvudet upp osv

Reflekterar över att läget i Sverige är väldigt olika, beroende på var man bor. Här ute i landet är det… ja, mindre folk ute och rör sig, det märks på trafiken att många jobbar hemma och restaurangerna går på knäna (i helgen fick jag reklam i flödet att en köttrestaurang i stan öppnat sin uteservering!?) men det verkar vara milsvid skillnad mot Stockholm där nästan alla verkar sitta instängda?

Lövets tal till nationen igår kändes som början på slutet men sedan STATSepedemiologen som sa att det inte blivit värre i helgen, om man trott att det skulle.

Jag har tid på vårdcentralen idag på förmiddagen. Tycker att bröstet känns mindre ömt/hårt men det blir ändå skönt att kolla upp det. Känns faktiskt sådär med någon främmande (antagligen man) som klämmer en på brösten men jaja, bättre det än att vara orolig.

Fick lite utetid igår. Vände jorden i mina odlingslådor, krattade löv, , beskar hallonsnåren utan att veta om det är rätt tid. Bondade med trädgården helt enkelt. Årets strategi: Kommer skippa jordgubbarna helt. Har försökt i fem år och det är aldrig värt besväret. Skulle tro att jag på en odlingslåda fått ut max en handfull jordgubbar per säsong. I år gräver jag bort alla jordgubbsplantor och kör nog morötter och några betor kanske i den lådan. Purjo och rödlök i en annan. Örter i en tredje. Sockerärtor är poppis också. I sydväst-hörnet uppe vid huset tänker jag tomater i krukor. Misstänker att Make kommer ha synpunkter på det (han tycker att det ser "skräpigt" ut) men  å andra sidan gillar han egenodlade solvarma tomater i salladen, så… Tänk om man kunnat övertala honom att bygga ut ett litet växthus från garagets långsida. Det hade varit perfekt. Då hade jag kunnat ha mina tomater där. Mmmmm, växthus…

Livet och dess riktningar

Barnens farmor och farfar var på besök i helgen. Det var ("faktiskt") trevligt! Son och farmor klickade som de aldrig gjort förr, ett stort irritationsmoment tidigare har varit att de verkat så ointresserad av barnen men båda och främst farmor var så fina med barnen, främst Son, den här gången. Han i sin tur var så fin också, kom många gånger och spontankramade Farmor, han som aldrig vill kramas med någon om han inte är trött eller ledsen.

Svärfar har blivit så trevlig också. I början när jag kom in i familjen var han så svår. De var svåra båda två men svärmor var nog mest svår för att han var svår. Hon kom som i kläm. Det tog ganska många år innan jag hörde honom skämta en enda gång, eller såg honom skratta. Han bara tittade på en med undrande blick om man försökte säga något roligt. Nu har han humor. Det trodde jag aldrig att jag skulle säga. Han har humor!

 

Jag har alltid haft svårt för att de är så välputsade. Allt är fasad och jag tror det är så pass impregnerat i deras personligheter att de inte reflekterar över det, men jag kan inte med det uppenbart tillrättalagda, allt man gör och säger för att framstå som en familj där alla njuter av varandras sällskap, där alla i någon aspekt är framgångsrika och alla spelar sin relations-roll perfekt. Det hålls tal vid middagen och talet handlar om hur bra det går för den adresserade på jobbet och vilken fin fru och familj han har. Det är ju för att det är vad de tror att man vill höra men jag sitter med ett stelt leende och känner inget för det.

 

När jag nattade barn i fredags pratade de om huset i Frankrike, att svärmor och svärfar kommer äga det tio år till, sedan inser de att de är för gamla. Helst vill de att något av barnen tar över huset. Vi är de enda som är aktuella och vi ÄLSKAR det där stället. Det är bara det att det är en ofantlig kostnad. Det är två ganska höga årslöner bara för att dra runt det ekonomiskt. Make sa det och då tyckte hans föräldrar att ja, men då får vi väl göra en utdelning så att den som får huset har råd att dra runt det (och övriga syskon naturligtvis blir kompenserade).

Det kanske blir så, om inte världen hunnit gå under i klimatångest eller Corona innan dess, att det landar en rejäl pengagåse på köksbordet om tio år. Vad gör man då? Vad är det första man gör om någon sätter in XX miljoner på ens konto över natten? Jag kan inte komma på vad. Det enda vi kan komma på att vi skulle göra, nästan direkt, är att lösa alla lånen. Bli skuldfri. Oklart varför det känns så viktigt men det är något vi längtar efter. Men ingen av oss har någon sådan där dröm att Då ska jag köpa den där svindyra märkesväskan eller Då går vi in på Porschebutiken och säger två såna tack, en svart och en vit. Inget sådant. Jag är så glad att vi inte drömmer om sådant.

 

Jag vill göra något meningsfullt och konstruktivt. Jag skulle vilja finansiera den lokala kvinnojouren. Alltså, finansiera på ett sätt som verkligen gör skillnad, all in. Svärfar berättade om en kompis/bekant till honom som har som hobbyprojekt att köpa företag som av en eller annan anledning behöver säljas. Det kan vara små företag. En kemtvätt. En Icabutik. Ett åkeri. Ungdomar i trakten som är sugna på att driva företag får anmäla intresse till honom, han har som en bank med personer och när han köpt ett företag väljer han någon från sin pool som får ta över företaget, driva det. Om det går bra får personen successivt köpa in sig som ägare till ett förmånligt pris och efter ett antal år helt ta över ägandet. Den här mannen äger eller har ägt ett 40-tal sådana företag i staden där de bor. Nej, han tjänar inga pengar på det, men är en eldsjäl och har redan pengar så han klarar sig. Otroligt inspirerande. På hela taget; köpa företag lockar både Make och mig. Så kul det varit att leta upp misskötta företag med potential och vända dem till något lönsamt. Jag är övertygad om att han och jag vore det PERFEKTA teamet för en sådan verksamhetsbeskrivning. Han kan siffror, jag kan processer och människor.

 

Det är så konstigt att ens tänka sig att livet kanske blir så någon gång. Jag vågar inte räkna med det för man vet aldrig vad livet har i beredskap åt en, men någonstans vågar jag ändå lite se fram emot det. Det känns som att svärföräldrarna är mer inriktade på att "dela ut" nu än de varit förr. De är okaraktäristiskt öppna men hur de placerat sina tillgångar (normalt sett skulle de aldrig prata om pengar med utomstående, jag tar det som att de verkligen ser mig som en del av familjen) och igår över middagen kändes det nästan som att de ville ge oss förberedande goda råd för hur de har tänkt och resonerat och olika avkastningar vs risk, som att de vill att vi ska börja fundera på sådant också.

Vi skrattade lite åt det häromkvällen, Make och jag. Jag såg framför mig att vi sitter på varsin sida köksbordet, han och jag, och stirrar på en stor pengapåse, en sån där brun jutesäck med ett svart dollartecken på, som står på bordet mellan oss innan vi rycker på axlarna och går och steker fiskpinnar istället. Något säger mig att det kommer bli ungefär så. Fast inte i en seriefigurssäck, då'rå.