Lady parts

 På tal om att vara en surkärring tror jag att jag behöver kolla upp min (hormon)spiral. Jag har ju skämtat länge om att det jag slipper i mens har jag fått i PMS istället, men i dagarna har jag insett att detta nog inte är normalt. Humöret är väl en sak, men jag har som en mer eller mindre ihållande värk. Den flyttar runt lite, men alldeles defintivt i eller runt livmodern/äggstockarna. Fnular lite på om det kan vara spiralen som inte sitter bra. Har dessutom haft väldigt ont vid samlag senaste tiden men utgått ifrån att jag bara varit "grund" som jag kan vara ibland. Kanske är det spiralen som spökat där också?

Naturligtvis, så snart den insikten landat känns det så tydligt och jag vill kolla upp det direkt men mottagningen som satte in den hade telefontid fram till en kvart tidigare. Jag får vänta tills imorgon men önskar att jag bara kunde få det kollat direkt. 

Man piggar upp sig

 En onsdag som började ganska uselt med att jag var ill-ilsk på Make som jag tyckte betett sig som en jädra mansgris på morgonen. Var sur fram till lunch, kunde knappt koncentera mig på jobbet och städade/torkade ur några kökslådor istället. Var ilsk över att han, såvitt jag kan minnas, inte torkat ur en enda kökslåda sedan vi köpte huset (och köket) för snart sju år sedan.

Vid lunch ringde han och sa förlåt (eftersom jag skrivit ett argt mejl där det med all önskvärd tydlighet framgick att jag tyckte att han betett sig som en mansgris) och det visade sig att han inte alls menat så som jag uppfattade saken. Nänä. Okejdå. Visst. Jag känner att jag behöver återupprätta mig själv. Jag luktar tantsvett (misstänker att det är min deo som börjar lukta efter några timmar för jag är snustorr i armhålorna men ändå stinker jag?), duschar och tvättar håret vilket var mer än välbehövligt. Fönar, duttar på BB-kräm, contourar lite och sminkar mig. Tar på en helt okej klänning och stumpbyxor. Döljer hjälpligt kablarna till ljusslingorna jag satte upp över uteplatsen igår, Får både svindel och dödsångest när jag står på stegen. 

Lustigt hur man (jag) alltid mår bättre med lite smink och vettiga kläder, även om jag bara sitter hemma. Det är en lärdom från sista föräldraledigheten då jag nästan varje dag klädde mig propert och sminkade mig. Jag märker hur jag får en helt annan energi i allt jag gör. Det mesta bli lite roligare. 

L'aventure commence

 På tal om hemmafix, gjorde lunchstopp på Clas Ohlson och lade en mindre förmögenhet på ljusslingor som jag redan satt upp över trädäcket. Make kommer bli lagom nöjd. Han gillar inte ljusslingor. 

Så därför frågar jag inte innan. Vårt däck är så symmetriskt och fint. Med dubbla altandörren exakt mitt på ena långsidan och bred trappa ner till gräsmattan exakt mitt på andra långsidan. En spalje på ena kortsidan och rejäl takkonstruktion på andra. Tacksamt med fästpunkter, alltså. Har nu två ljusslingor som går ihop högt upp på väggen, mitt över altandörren och sedan går ut mot ytterhörnen. Ja, det är kanske lite dansbana över det, men vi är ju en cirkusfamilj så jag tycker att det passar :-)

Inte utan min skruvdagare

 Nästa vecka är det höstlov i vår del av Sverige och vi har i o f s sagt att barnen ska vara på fritids/dagis hela veckan, men det kommer bli mindre tid där för dem och Son har pratat om att han vill ha sin nya säng sedan i vintras så nu tänkte jag att det är dags. 

Vi har nästan sex mil till närmsta Ikea och sängstommen KURA (som vi ska pimpa, yeay!) tarvar släp vilket tarvar Make för jag är osugen på att köra med släp. Ingen av oss är sugen på att harva runt på IKEA och hemleverans är ganska svindyrt men så kom jag på att man kan få även skrymmande grejer levererade till DHL för 199 spänn - VÄRT! Det kommer dessutom på bara några dagar. Återstår som sagt övrig "byggsats" och måla skruva ihop och sådant. För att inte tala om allt det riktigt roliga! Tjoho!

Vägra Vara Publik till Andras Samtal

Såhär i hemmajobbartider var det en i teamet som satte ihop en chatgrupp i Teams som var avsedd att ersätta "korridorssurret". Det är bara det att kommunikationen där inte är helt jämställd. Det är nämligen tre surkukar (ursäkta franskan) i teamet som är demonstrativt tysta när jag försöker vara med i surret. Det blir uppenbart. Om någon av dem skriver något svarar de andra. Om jag skriver något är det ingen som svarar på det. Som att prata med en vägg men jag och alla andra får agera publik i deras chattråd eftersom meddelanderna fortsätter poppa upp. I fredags fick jag nog när de hade delat ett youtubeklipp och höll på att skoja om det. Jag signade ut från konversationen och nu är jag inte med längre. 

Jag tror att de möjligen tog lite illa upp men skiter fullständigt i vilket. Har noll intresse av att surgubbarna ska gilla mig. Jag har alltid vetat att de inte gillar mig. De tycker att jag tar för stor plats, tycker för mycket och jag har alltid ignorerat det, kört mitt race. Fortsatt ta plats och fortsatt tycka. Jag skiter i att de inombords himlar med ögonen och att det ibland tar några sekunder innan de svarar på något jag sagt, eftersom de först måste ta ett djupt andetag för att anlägga en tillkämpad neutralt tonläge men man hör precis hur svårt de har att inte visa vad de tycker. Om jag haft snopp hade de tyckt att jag var duktig och driven. Nu råkar jag ha snipp och är därmed bara allmänt jobbig. 

På tal om att vara publik till andras samtal måste jag också passa på att kräkas lite över Skavlan. Make vill ofta se det och jag brukar stå ut några minuter innan jag får klåda och måste göra något annat. Jag avskyr Skavlan, både programformatet och självupptagna Fredrik. Jag brukar säga att det är som Skandinaviska Mästerskapen i aktivt lyssnande. De stackars utfyllnadsgästerna som tävlar om vem som kan se mest berörd/intresserad/deltagande/fokuserad ut utan att yttra ett ord medan huvudgästen, den alla slagit på teven för att se, svarar på extremt ledande frågor. "Den gangen da du var fjotton år så skett de nåe da kom å påverke dig mye. Kan du förtelle va det var?" Jaja, med reservation för min norska. 
Oj, nu blev jag på ännu sämre humör. 

Vad man vill göra hemma, del 12

 Senaste tiden har jag sett flera exempel på Ekotipsets Insta om hur folk återanvänder gamla tråkiga bokyllor och gör konstruktioner av dem som ser platsbyggda ut. Väldigt imponerande men realisten inser att det inte är riktigt så enkelt som det låter. Vi har inget behov av just platsbyggda hyllor men igårkväll slog det mig att när vi gör om sovrummet kan vi göra något liknande, fast med byråer som vi ändå kommer behöva och det bästa är när man kan ha snickare till att utföra. Jag seconhandar materialet (dvs gamla byråer), fnular på kluriga lösningar, gör ritningen och målar. De sågar och skruvar och fixar.

Blev naturligtvis eld och lågor direkt men vågar inte ta upp sovrummet med Make som fortfarande får stresspåslag av ordet "renovering". Vi har ändå inget ROT-utrymme kvar, så jag kan lika gärna hålla på den till efter årsskiftet. Yes, vi är sånadär hemska skatteplanerare i vår familj. 

På riktigt så tror jag att vi i framtiden kommer lägga ut allt sådant. Att man har en snickarlista med grejer man vill ha åtgärdat och när man har en dags sysselsättning ringer man dem. Gu' så skönt att ba' det och det och det och det. Så är det klart när man kommer hem från jobbet på kvällen. Värt bara med någon som har rätt grejer för jobbet. Som ba' iiiiooooo sågar snitt med exakt vinkel, och inte behöver lägga två timmar på googla hur man ska skruva ihop en stomme utan är klar typ när man själv i triumf just hittat bitsatsen till skruvdragaren. 

Självinsikten

Ska vi fortsätta ältandet om vad jag inte tycker om hos mig själv? Jo men det piggar ju alltid upp, non?

Jo, vad jag inte gillar är, som lite fortsättning på gårdagens inlägg, att jag blivit snarstucken. Så många små saker som jag förr hade låtit passera för det är inte värt det, hugger jag nu på och lyckas jag hålla tand för tunga stör jag mig ändå på det. Jag vet ju att det är en destruktiv utveckling för det enda som händer är att klimatet i relationen blir defensivt och till slut aggressivt (vi har varit där förut och jag vet mycket väl hur det känns att vara på andra sidan) men ändå kan jag i stunden inte låta bli att dela ut små tjuvnyp. Just då känns de som viktiga men med lite perspektiv inser jag hur onödiga de var. Det är faktiskt helt otroligt att Make bara sväljer dem och inte ger igen. 

Försöker jag provocera fram något? Strävar jag efter att ställa något på sin spets för att se åt vilket håll det tippar? Jag känner mig som en tonåring som testar gränser och tankar på självständighet. Fan vad det skaver, det där som saknas. Ändå är det inget nytt, inget som inte har funnits där sedan typ alltid. Jag förmår inte tänka bort det. Det växer sig större för varje dag.  Nej, vi kan inte prata om just det. Det är känsligt. Han är medveten om det och kompenserar mig men kompensationen betraktas som ett privilegium och är aldrig given, den kan dras in när som helst, så därför är jag rädd att gunga båten. 

Vi har haft våra kriser i relationen. Egentligen skulle vi aldrig ha blivit till, helt osannolikt att det blev vi med de förutsättningar vi hade. Vi har också haft riktigt långa perioder när vi båda känt att vi varit urstarka, att vi klarar vad som helst. Jag förundras över hur det kan skifta över tid i en relation. Hur något som varit så bra kan bli så dåligt att man funderar på vad man skulle kunna flytta till att bli urstarkt och fullt av tillförsikt igen. Det har nog alltid krävts en riktig urladdning för att byta kurs, att vända det nedåtgående uppåt. Den där gången för snart tio år sedan när jag hade varit otrogen. Den där perioden när Son var nyfödd och Make under lång tid betedde sig som en riktig idiot och jag sa att om inte något drastiskt förändras nu kommer vi inte bo ihop om några månader. 

Jag vill vända skutan nu, det är jag som behöver göra det. Det ligger hos mig. Jag behöver bli bättre på de små kärlekshandlingarna. De är en mirakelmedicin, har vi lärt oss. De kan göra stor skillnad, ett kärleksfullt sms då och då, en extra lång kram, några varma ord, tecken på uppskattning. Jag upplever att inte minst man själv, som avsändare, blir gladare av det. Man sätter ett annat klimat i relationen, vänder sina egna tankar till något positivt, desarmerar det defensiva. Jag behöver skärpa mig och han förtjänar det. Hur mycket jag än gnäller och lyfter fram det ofördelaktiga här är han en fantastisk person som jag ser upp till och (egentligen) respekterar så himla mycket.