Jo, vad jag inte gillar är, som lite fortsättning på gårdagens inlägg, att jag blivit snarstucken. Så många små saker som jag förr hade låtit passera för det är inte värt det, hugger jag nu på och lyckas jag hålla tand för tunga stör jag mig ändå på det. Jag vet ju att det är en destruktiv utveckling för det enda som händer är att klimatet i relationen blir defensivt och till slut aggressivt (vi har varit där förut och jag vet mycket väl hur det känns att vara på andra sidan) men ändå kan jag i stunden inte låta bli att dela ut små tjuvnyp. Just då känns de som viktiga men med lite perspektiv inser jag hur onödiga de var. Det är faktiskt helt otroligt att Make bara sväljer dem och inte ger igen.
Försöker jag provocera fram något? Strävar jag efter att ställa något på sin spets för att se åt vilket håll det tippar? Jag känner mig som en tonåring som testar gränser och tankar på självständighet. Fan vad det skaver, det där som saknas. Ändå är det inget nytt, inget som inte har funnits där sedan typ alltid. Jag förmår inte tänka bort det. Det växer sig större för varje dag. Nej, vi kan inte prata om just det. Det är känsligt. Han är medveten om det och kompenserar mig men kompensationen betraktas som ett privilegium och är aldrig given, den kan dras in när som helst, så därför är jag rädd att gunga båten.
Vi har haft våra kriser i relationen. Egentligen skulle vi aldrig ha blivit till, helt osannolikt att det blev vi med de förutsättningar vi hade. Vi har också haft riktigt långa perioder när vi båda känt att vi varit urstarka, att vi klarar vad som helst. Jag förundras över hur det kan skifta över tid i en relation. Hur något som varit så bra kan bli så dåligt att man funderar på vad man skulle kunna flytta till att bli urstarkt och fullt av tillförsikt igen. Det har nog alltid krävts en riktig urladdning för att byta kurs, att vända det nedåtgående uppåt. Den där gången för snart tio år sedan när jag hade varit otrogen. Den där perioden när Son var nyfödd och Make under lång tid betedde sig som en riktig idiot och jag sa att om inte något drastiskt förändras nu kommer vi inte bo ihop om några månader.
Jag vill vända skutan nu, det är jag som behöver göra det. Det ligger hos mig. Jag behöver bli bättre på de små kärlekshandlingarna. De är en mirakelmedicin, har vi lärt oss. De kan göra stor skillnad, ett kärleksfullt sms då och då, en extra lång kram, några varma ord, tecken på uppskattning. Jag upplever att inte minst man själv, som avsändare, blir gladare av det. Man sätter ett annat klimat i relationen, vänder sina egna tankar till något positivt, desarmerar det defensiva. Jag behöver skärpa mig och han förtjänar det. Hur mycket jag än gnäller och lyfter fram det ofördelaktiga här är han en fantastisk person som jag ser upp till och (egentligen) respekterar så himla mycket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar