Dropparna

 I lördags var jag så fruktansvärt arg på Make. En grej hände på morgonen och jag var så arg att jag inte sa någonting, kunde inte med att prata med honom, ens se honom. En droppe som utlöst, händelsen i sig en petitess men just den bägaren var fylld till ytspänning redan innan Son var ett halvår gammal (när Make var kontrollfreak och gång på gång visade så tydligt att han inte litade på mig som förälder) och jag vet att jag reagerar starkt, för starkt, på allt som relaterar till det. En öm gammal tå. 

Vi undvek varandra resten av dagen, jag gick en promenad med Munter och när jag kom hem framåt fyratiden, fortfarande precis lika arg på Make, tvingade han mig att berätta vad det var och så visade det sig att allt var ett missförstånd. Han hade inte hört det där jag sa på morgonen, hade som så ofta haft öronproppar så det jag upplevde som att han totalt körde över mig och ignorerade det jag sa var... tja, inget alls. Vi skrattade lite och sa förlåt och hällde upp varsitt glas vin. 

Igår ringde Munter och behövde prata av sig. Liknande droppe i hennes bägare, fast på annat tema. Jag tänkte på en sak som huvudpersonen i den där boken med de upphackade meningarna sa: Det är sällan en stor händelse som leder till mord, utan snarare många små. Nu är det ingen som ska mörda någon, hehe, men det ligger ändå något i det. Dropparna som urholkar stenen. Dem ska man inte underskatta.

Populärkulturen

* Jag har sett fem-sex avsnitt av You som många pratat om, men bestämde mig för att lägga ner. Det kändes bekant på något vis och jag kom på vad det var. Dexter, tio år senare. Så många likheter, det enda man kan säga om You är att karaktärerna inte är riktigt lika grovt tillyxade som i Dexter, bara nästan, och det är guschelov ingen motsvarighet till Dexters syrra med. 

* Försökte mig även på Pose, hade hoppats på något åt Glow-hållet men det var det inte. Anar att det kommer bli deppigt och känner inte för deppigt. Inte den sortens depp i alla fall.  Delhi Crime, som handlar om den (ö)kända våldtäkten på en buss borde ha passat in i den kategorin men gjorde inte, på grund av ändå mest fokus på utredningen och att huvudpersonen är så himla stark, duktig, trovärdig. Känner igen alla duktiga (kvinnliga) chefer jag haft i henne. 

* E-lånade (bästa grejen) och läste hälften av en kanadensisk deckare, om man nu kan kalla den för det, men slutade läsa p g a störde mig för mycket på hur upphackade meningarna är. Tycker det verkar vara något många författare ägnar sig åt numera. Misstänker att de tror/tänker att det blir ett mer dramatiskt tempo i texten om man tar en mening. Och delar upp den i tre fyra små-meningar. Varav nästan alla inleds med Och. Eller Men. Vad hände med regeln att man aldrig börjar en mening med Och? Eller Men? Gäller inte det länge? Den här boken kan ha en fyra, fem, sex sådana. Det PÅ EN SIDA. Och då står jag inte ut. (<< Typ så.) Sida upp och sida ner. Det här med att vara språkpolis är inget man blir lycklig av direkt. 

Ur tiden

 Idag jobbar jag med ett tänt ljus på köksbordet. Mamma ringde vid åtta och berättade att morfar gick bort vid fyra i morse. Alla syskonen hade varit där, han somnade in lugnt och stilla. Skönt för honom att slippa det som livet blivit. Jag är så glad att jag tittade förbi då för någon vecka sedan. Jag är inte ledsen men berörd och lättad, för morfars skull. 

Det är nog inte så att jag tror, men jag intalar mig att det finns något bortanför. Jag vill att det ska vara så och det är vad jag säger till Son. Att de man förlorar väntar där och allt blir bra till slut. Jag föreställer mig att han är där nu, finner sig tillrätta och får återförenas med alla han saknat. Stark, pigg, utan smärta. 

Ditten om datten

 Han som tog team lead-rollen istället för mig pustar och säger att VD, hon tar hela armen utan att skämmas. Han får iderligen påminna henne om vad de kom överens om och att han inte är någon ny avdelningschef utan bara skulle fungera som ett språkrör. 

På ett sätt skönt att höra, kvittot på att det jag förutsåg visade sig stämma och att jag gjorde rätt som tackade nej. Det var precis det jag hade på känn.

På skönhetsfronten: Jag kör med Ekotipsets tandblekning i form av gurkmeja. Visst serru. Själva receptet är gurkmeja i pulverform utbladnat i lite kokosolja som man ska gnugga in på tänderna men matsnobb som jag är använder jag en bit färsk gurkmeja. Ytterst oklart om det är bättre. Kokosolja är ju jättebra för tandköttet och det går nästan inte att hantera den färska gurkmejan utan att vara snyggt nikotingul om händerna flera dagar efteråt. Har man otur sätter det sig dessutom runt munnen men ja, jag tycker att det fungerar.

Företaget som världens bästa chef gick till har en jättespännande tjänst ute som liksom står mitt namn på och dessutom som rapporterar till henne. Jag vet inte om jag vågar söka. Det känns så fjantigt att skriva ansökan och göra sig till när hon känner mig så väl. Och så är jag lite rädd att hon av någon anledning ska välja bort mig. Jag hade blivit så besviken då. Jag tycker att det är och har varit många roliga, lite annorlunda och liksom nytänkande tjänster ute. Pandemieffekt? Vågar man frångå det vanliga och traditionella mer när allt redan är upp och ner?

Make skickade mejlet om intresse för företagsförvärv till sina före detta kollegor och några till. Så nu är den bollen i rullning och jag kan inte låta bli att dagdrömma om det, mer än jag dagdrömmer (inte alls) om nytt jobb. 

Jag läser gamla Sune-böcker för Son. Vissa kapitel är så roliga att man själv sitter och skrattar i soffan, vissa saker får man censurera. Som till exempel när Sunes pappa säger att "alla popidoler är bögar och knarkare". 

Jobbytarbloggen

På tal om jobbyte och gårdagens intervju som inte var någon intervju utan mer samtal om tjänsten och lite om mig så gick det bra. Rekryterare älskar mig, jag är en tacksam produkt att leverera. Den här var typen som formulerar svar på sina egna frågor, lägger orden i mun på den han intervjuar. Som att han vet vilka nyckelord som funkar och ställer ledande frågor för att kunna skriva ner dem och det kan han väl få göra om det inte är helt fel. När vi avslutade sa han att han tycker att det känns jättebra och (mellan raderna) att jag nog kan räkna med att gå vidare. Det blir fysiskt möte på plats nästa eller näst-nästa vecka. 

Tidigare har jag känt att jag ska byta till något och inte från det jag har men är så oerhört otaggad på mitt nuvarande jobb att jag håller på att krypa ur skinnet. 

I bilen på väg norrut förra veckan pratade Make och jag som ofta om alternativa sysselsättningar. Vi återkommer hela tiden till det där med egen låda och han tycker helhjärtat att jag skulle ha något eget. Vi ska ha något eget båda två, men i hans fall först om tio år. Make jobbar mycket med företagsöverlåtelser och jag vet inte hur många gånger han kommit hem och berättat om något företag han varit med att sälja eller köpa. Han återkommer alltid till att det är "alldeles för billigt" att köpa företag. Om det inte är något särskilt finns det betydligt fler företag till salu än vad det finns intresserade köpare och det påverkar naturligtvis prislappen. 

Så vi pratar ofta om det. Makes pappa skulle puffa in pengarna om vi visade ett bra case, han har sagt flera gånger att han gärna hjälper till men det har aldrig blivit av. I bilen frågade Make vilken sorts företag jag hade varit intresserad av och tillsammans tog vi fram en spec: Något tillverkande för det är min hemmaplan, det jag kan bäst. 5-15 miljoner i omsättning. Jag vill ha något som nuvarande ägare haft länge, gärna ett generationsskifte. Något som är välskött men omodernt, old school, där det finns förbättringspotential, max en timma bort. Vi skrev ner det och Make skickade det vidare till två tidigare kollegor, att hålla utkik efter. 

Det hade varit otroligt kul med något eget.

Morfar

 ...med alla sina tumörer, är på slutet nu. Vi passerade på väg norrut och jag sprang in med en blomma (till mormor) och för att säga hej(då) till honom. Egentligen skulle mina föräldrar varit där, men fick ställa in p g a halsont och det var tur. Sista mötet med någon är intimt och jag är glad att jag fick det med honom själv. Han var vaken om än knappt, eftersom hemtjänsten var där och matade honom. Efter lite tjat lät mormor mig komma in och säga hej till honom och när tjejen som tog hand om honom såg min blick tog hon potatismoset och drog sig undan. 

Det var fint. Jag stod vid hans säng och höll hans hand med ena handen, hans underarm med andra. Pressade hans hand mot min mage, kramade den. Han tittade på mig och försökte prata men kan inte det längre, det kommer bara obegripliga stön. Jag sa att det är okej, han behöver inte prata, jag vet precis vad han vill säga och vad han känner. Han nickade, lugnad. Så såg det ut som att han ville kommentera något, kanske sitt läge och han klappade honom där jag kom åt för täcket och sa att det snart är över. 

Det blir bra sedan, sa jag. Det är bara lite till men sedan får du vila. Då nickade han igen och såg lättad ut som att det var vad han ville höra så jag upprepade det några gånger. Det är snart över. Det blir bättre sedan. Du får snart vila.

Jullovet, en summering

 Tre veckor. Herreminje så länge tre veckor känns när vädret är kasst och man inte har något särskilt att göra. 

Precis efter jul bad Make nästan på sina bara knän att vi skulle åka norrut. Till fjällen. Han stod inte ut längre med det råa regnet och ingen vinter. Jag har aldrig varit taggad på fjällsemestrar tidigare men var rätt less själv så vi åkte till Kläppen sista helgen, kom hem i söndags. Men kåååvid då!? säger ni nu.
Ja. Kåååvid. Vi gjorde en riskanalys och åkte. Tog med all mat, var bara i stugan och ute. Det är ju vägen dit/hem som är svår, äta lunch osv, men vi har varit förnuftiga. Åt lunch på samma ställe i Vansbro*  både upp och ner p g a bra och luftigt. Jag fattar att det sticker i ögonen på dem som sitter hemma. Jag fattar det och det är gentemot dem jag känner mig skyldig för att vi inte också sitter hemma och har tråkigt. SMS-konversation med Munter som håller på att gå under av tristess och att inte kunna göra något alls eftersom hon är duktig och bara sitter hemma, träffar ingen, gör inget. 

Hon föreslog en digital aw och jag känner att den dag jag sitter på en digital aw kan någon få ta en klubba och slå mig medvetslös. Vad som helst utom det. En promenad ihop eller, som jag föreslog, en takeawaylunch hemma. Vi kan sitta på var sin kortsida av hennes 3,5 meter (på riktigt) långa matbord. Jag sitter hellre påpälsad på en parkbänk med glögg i thermosmugg än digital aw.

I bilen på väg upp ringde rekryteraren till ett (annat) jobb som jag sökt innan vi åkte. Kan du prata? frågade han. Det beror på hur känslig du är, svarade jag och just då började Lilltjompan väsnas i baksätet. Mamma mamma mamma MAMMA mamma vem pratar du med maaaammaaaa! Han skrattade och sa att han själv har småbarn och jag kunde ringa tillbaka när vi tar paus. 

Idag blir det intervju (eller något åt det hållet?) via Teams. Det verkar rätt kul, jobbet. Konsumentprodukter (yeay) och fortfarande mest inköpsarbete fast ändå en del mer markandsgrejer, inflytande över sortiment mm, och man rapporterar till marknadschefen. Originellt upplägg, antingen briljant eller katastrof. Inte i stan, tyvärr, 45 minuter bort, men vi får se hur flexibla de är. 

* Vansbro ja. När jag var lite över 20 och pluggade hade jag kontakt i flera år med en man som bodde i Vansbro. På den tiden när man satt och chattade hela kvällarna. Oj, så många män som passerat revy i de där chattarna. Den här killen (mannen, han var nog runt 40 då) hängde med rätt länge, i flera år, och vi bestämde oss för att ses. Han skulle komma och hälsa på mig i min studentlägenhet, vi skulle laga middag och han skulle sova över. 
Han var lika snäll IRL som han verkat på nätet och hade en enorm... ehhmm. Ja. För stor, nästan, det var lite kämpigt. Vi hade från början funnit varandra i dragningen till bdsm (summariskt uttryckt) men jag är ganska säker på att den gången inte innehöll något sådant, annat än möjligen väldigt trevande och symboliskt. Det var som att just den kemin saknades mellan oss när vi väl var där.

Vi låg, somnade, jag skulle på något i skolan morgonen efter och sa att han kunde låsa dörren när han gick. Det var något i stämningen, något lite obekvämt från min sida. Ångrade jag mig? Blev det inte som jag föreställt mig? Efter en stund i skolan tog en rastlös känsla överhanden och jag gick tillbaka till honom, han låg fortfarande i sängen. Vi låg igen, det kändes mycket bättre och blev som en bättre avslutning, och sedan körde han hem. Vi fortsatte ha kontakt men sågs aldrig mer igen. När vi körde både upp och ner satt jag och tänkte på honom och hur fruktansvärt långt han kört för en natt. Timma efter timma, småstad efter småstad. Jag tror (faktiskt) inte att det var bara för ett ligg, vi hade "pratat"i hiskeligt många timmar och till slut vill man se vem som är på andra sidan. Ligget... ja, det var som enda vägen att gå.

Men han var en av de snälla, det minns jag tydligt.