Idag jobbar jag med ett tänt ljus på köksbordet. Mamma ringde vid åtta och berättade att morfar gick bort vid fyra i morse. Alla syskonen hade varit där, han somnade in lugnt och stilla. Skönt för honom att slippa det som livet blivit. Jag är så glad att jag tittade förbi då för någon vecka sedan. Jag är inte ledsen men berörd och lättad, för morfars skull.
Det är nog inte så att jag tror, men jag intalar mig att det finns något bortanför. Jag vill att det ska vara så och det är vad jag säger till Son. Att de man förlorar väntar där och allt blir bra till slut. Jag föreställer mig att han är där nu, finner sig tillrätta och får återförenas med alla han saknat. Stark, pigg, utan smärta.
1 kommentar:
Jag tänker att man kan välja att tro. Att man inte behöver köpa hela bibeln (eller annan valfri religion) med allt vad det innebär för att man medvetet väljer att tro att de som gått vidare kommer någonstans. Att de har det bra. Att de väntar på oss.
Man kan med förnuftet förstå att det är en mental strategi för att orka, och samtidigt finna stor tröst i den. Jag känner personligen att ju äldre jag blir dessto större förståelse har jag för de som väljer att tro. Jag väljer det med.
Skicka en kommentar