På jobbytarfronten

Imorgon intervju (typ) på min eventuellt blivande arbetsplats. Jag ser fram emot att komma dit, andas luften där, känna av stämningen. Jag har f ö reflekterat över att det varit i stort sett noll intervju i klassisk bemärkelse under den här processen. Båda gångerna har det varit mer som ett samtal. Undrar om de planerat det eller om det bara blivit så. Senaste mötet hade vi så trevligt, det var som att intervjufrågor vore överflödiga. Inför imorgon har jag en lista med frågor och jag bad rekryteraren be dem förbereda en kopia av personalhandboken så att jag kan skumma igenom den. 

Han ringde upp och lät lite orolig, undrade varför jag ville se den, om jag har några betänkligheter men jag svarade helt enkelt att det är där allt intressant står. Det köpte han.
 Senast jag bytte jobb och det visade sig att stämplingsreglerna var väldigt mycket mer rigida än jag fått intryck av, jag var rätt sur, och bestämde jag mig för att aldrig mer byta jobb utan att läsa personalhandboken först. Det kan ju stå vad som helst. Max ett toabesök var tredje timma. Man måste stämpla in och ut fikarast. Kaffemaskinerna är låsta annat än på fikarasterna*. Nä, nu spetsar jag till det, men ni fattar. Vill man ha klarhet i knöliga dumma regler man helst diskuterar innan man skrivit på, så är det i personalhandboken man ska titta. 

Det har gått snabbt, känslorna inför att bytta jobb. För två tre månader sedan tänkte jag knappt på det. Har man väl flyttat in i tanken att byta jobb är det svårt att backa. Jag har redan tagit steget, nu återstår "bara" var jag ska sätta ner foten.

* Så var det under en period på mitt nuvarande jobb, fast innan jag började. En VD som fick snilleblixten att maskinerna skulle vara låsta utom runt fikadags med tanke på personalens hälsa (d v s för att spara pengar). Så var det tills samma VD blev påkommen med att försöka hämta kaffe utanför kaffetiderna och någon som gick förbi fällde en spydig kommentar. VDn hade enligt uppgift blivit fly förbannad och skällt ut den förbipasserade men efter det slutade kaffemaskinerna att låsas. 

Call 'em the way I see 'em

 Son kommenterade sin pappas matlagningsskills här om dagen:
"Pappa kan bara laga mat som passar till makaroner." 

Det skrattade vi gott åt. 

Vidare...

 Bra grej: Jag har inte kåååvid. Resultatet kom på mindre än ett dygn. Skönt att slippa kontakta de jag träffade i torsdags och meddela smittorisk. Nog för att vi höll avstånd o s v, men ändå. 

Dålig grej: Jag har fortfarande feber, har haft hela helgen. Ont i kroppen, mår lite illa och lite huvudvärk men annars känner jag mig hyfsat pigg. Så mycket bättre det vore om man bara varit tillräckligt sjuk för att faktiskt vara sjuk. 

Vi har multifärgade väggar i TV-rummet. Hela fyra färgprov har jag kladdat upp senaste veckan, två gröna nyanser, en rosalilabeige (?), en mörk gråblå. Inget av dem duger. Den vi gillar mest (Kvällshimmel) är för mörk (tycker Make, jag har inget emot det). Tittar man på färgskalan heter den snäppet ljusare nyansen Pilasterblå. Vi får prova med den men jag tror att den kommer se för grå ut när det är mörkt. Hur jobbig jag än känner mig med mina färgprov är det ändå skönt att det inte är fem nyanser av vitt vi står och väljer mellan. 

Dagens rapport

 På intervjun i torsdags sa de att det kan ta en vecka, kanske två, innan de hör av sig om nästa steg. Bli inte orolig om du inte hör något! sa chefen. Nänä, sa jag. Take your time. I fredags (!) hade rekryteraren mejlat och tackade för trevligt och "energigivande" (!) möte. De gillar mig och vill gå vidare med möte på arbetsplatsen i slutet av den här veckan. De vill ha referenser och så vill rekryteraren, som jag börjar störa mig rejält på, ha en ifylld "erfarenhetsbeskrivning". Lite ditt och datt om mig, sådant man kan tycka att man inleder en process med, men som han alltså vill ha nu, när vi i princip är i mål. Dessutom i ett format som är snäppet mer lättjobbat än i Paint. Jag satt igårkväll och försökte fylla i det men blev vansinnig på att alla rutor bara hoppade runt så började knappa in svaren i Excel istället. Jag var på så dåligt humör att jag kände själv att mina svar var alldeles för neggiga. Bestämde mig klokt nog för att avvakta med att skriva klart tills idag.

Han vill ha två referenser, helst chefer. Min numera föredetta chef är ju självskriven men det kändes lite marigt att hitta en till. Så kom jag på att han som anställde mig är ett bra alternativ. Han är i o f s fortfarande kvar i organisationen men har gjort kometkarriär så han bryr sig inte så mycket om vad som händer på vår lilla fabrik. Jag skickade iväg ett mess på LinkedIn och frågade. Trevligt nog ringde han upp och ville prata lite allmän, om hur allt är och vad som händer hos oss. Tydligen var jag bra på att söka jobb redan då, för han mindes något jag skrivit i min ansökan. En charmig, glimten-i-ögat-detalj som jag helt glömt men tydligen inte han. 

Det kliar i mig att skriva. Innan lilltjompan skrev jag en text på drygt 200 sidor, bokformaterat, med en början en mitt och ett slut. Jättemycket dialog och faktiskt inte alls dåligt (tyckte jag när jag inte öppnat dokumentet på ett halvår och sedan läste igenom allt) men det kommer aldrig bli något annat än vad det är nu. Däremot har jag haft feeling länge och igår tänkte jag att javafan så när Son lagt sig tog jag upp datorn och började skriva. Jag har, handen på hjärtat, blivit inspirerad av att läsa Sune för Son och började, för enkelhetens skull, skriva om vår familj, i en kontext som är bekant men med innehåll och förvecklingar som är rent hittepå. Jag satt och skrattade själv åt det jag skrev men tänkte liksom att jag skriver för Sons öron, att han också skulle kunna relatera och skratta. Lustigt hur det bara kommer, från ingenstans. Det var likadant förra gången jag skrev, det var också bara påhittat men jag hade aldrig någonsin svårt att komma vidare, satt aldrig och funderade någon längre stund.

Regnstrimmiga fönster

 och feber, huvudvärk, halsont, lite illamående. Det började när jag kommit hem från intervjun och jag har bokat testtid på precis 24 h efter. Vill gärna hinna ta det innan helgen. 

Jag ringde mormor igår, första gången efter att morfar gick bort i måndags. Jag var lite rädd att hon skulle vara ledsen men inte. 65 år ihop och nu ensam svarar hon "Jo men det är bra!" när jag frågade lite försiktigt. Och så pratade hon om ditten och datten och vaccinationssprutan hon fått samma dag, korv till lunch och De hämtar väl alla grejer nu snart hoppas jag så jag får lite ordning här. Knappt ett ord om morfar, mer än att hon konstaterar att det är lite tomt. Jag kände mer för henne i det samtalet än jag gjort på länge. Uppriktigt sagt tycker jag inte särskilt mycket om min mormor men igår kände jag för henne. 


Idag ska jag inte söka något jobb. Det känns bra. Rekryteraren till jobbet Världens Bästa Chef gick till messade igårkväll, att hon pratat med dem och att de bestämt sig för att gå vidare med två mer erfarna kandidater. Det känns bra och klokt, jag hänger inte läpp för det. Samtidigt har jag, på hela taget, en bra magkänsla efter intervjun igår. Jag tyckte om dem, både chefen och HR-ansvarige. Jag gillade stämningen mellan dem, hjärtlig och antydan till högt i tak. Jag gillade chefens framtoning, kände att hon nog kan vara en Världens Bästa Chef, hon också. Det är f-n viktigt. 

För övrigt så har jag ju två jobb i rad skrivit min ansökan lite annorlunda. Båda gångerna har jag låtit en anekdot ta upp ganska stor plats. Helt olika anekdoter i de båda ansökningarna, men båda gångerna har jag återgett något jag gjort som jag varit stolt över och känt varit illustrativt för hur jag skulle ta mig an tjänsten ifråga.  I båda fallen har det visat sig att just de där anekdoterna gjort stort intryck. Rekryterande chef igår sa att den verkligen fångat hennes intresse, för den visade att jag har precis det tänket som hon är ute efter och att jag fattar att det är "ax till limpa" som gäller, att det inte är självklart för alla. Igår fick jag även fint cred från den HR-ansvarige för att jag tackat nej till team lead-rollen. Jag berättade om hur jag resonerat och han sa det tydde på stor personlig mognad. Tack och bock för det. 

Bollarna i luften

Får flashback till hur det var förr i tiden, när man dejtade. Jag var en aktiv dejtare under en period. För aktiv. Inte så att jag låg med alla eller ens, vad jag kan minnas, särskilt många (har nog alltid känt att jag bara vill "ligga med en i taget") men hade siktet inställt på nästa medan jag fortfarande var på den nuvarande. Kunde ha en dejt på torsdagen, en annan på fredagen och tredje på söndagen. Städade saker, en kaffe här, en promenad där, men som ett löpande band. Fick till och med den feedbacken av en kille, minns jag. Att jag verkade stressad, inte närvarande. Det var nog huvudet på spiken. 

Lite så börjar det kännas med mitt jobbsökeri. Lämnar en intervju och ser att rekryteraren till jobbet jag sökte igår hört av sig, vill att jag ska ringa tillbaka. Pratar med henne medan jag kör hem.  

Intervjun jag var på idag var jättebra, jättetrevlig, kändes som att vi klickade, inom tre minuter satt vi alla och storskrattade åt något som (antagligen) jag sagt. Det blev många skratt, många nickningar och god stämning. Så den stora nackdelen: De går under Handels avtal så ingen arbetstidsförkortning och jag förutsatte sex veckors semester men när jag pratade med Make gjorde han mig uppmärksam på att det faktiskt inte är självklart. Nej, det är det ju inte. Skulle jag byta till något med två veckors mindre ledighet per år? Plus nästan två timmars pendling om dagen, låt vara att chefen sa att hon bryr sig mer om resultatet än var jobbet utförs. Ehhmmm... nej, ytterst tveksamt. Men jobbet verkar roligt och intrycket chefen gav var 10 av 10. 

Kötthögen hälsar

 Det är så jag känner mig. Som en kötthög. Man (jag) gör lätt det när man (jag) jobbar hemma. Idag satt jag i nattlinne till 11.30 då jag inte längre stod ut så duschade, klädde på mig, sminkade mig och åkte iväg för att köpa en fjärde färgprovburk till teverummet. Soft teal testar vi nu. Den är mycket ljusare än övriga vi provat, men undrar om den ändå inte är väl mörk. Sådan skillnad det blir när färgen torkat och kommer upp på väggen i ett rum med (stora, förvisso) fönster åt öster. 

Imorgon är det face-to-face intervju med rekryteraren, chef och HR ansvarig. Det ska bli kul, jag gillar intervjuer. Live klär mig. Live är min paradgren. 

Jag känner, mer och mer för varje dag, att jag måste bort snart. Jag har mentalt checkat ut, är redan på väg. Får inget gjort men drunknar i mejl med snälla-fixa-grejer. Gör klart en grej och känner mig duktig fast har femtio kvar. För att inte tala om några otäcka svällande surdegar där jag på riktigt inte vet vad jag ska göra, sitter fast between a rock and a hard place, inget alternativ är bra. 

Skickade en ansökan för tjänsten som rapporterar till Världens Bästa Chef idag också men är skeptisk till om jag egentligen vill. Hur fantastisk hon än är känns det mer tilltalande att börja på helt ny kula, med helt nya kollegor. Med tanke på hur jag känner inför nuvarande jobbet är det nog ändå smartast att glänta på så många dörrar som möjligt.