Det är så jag känner mig. Som en kötthög. Man (jag) gör lätt det när man (jag) jobbar hemma. Idag satt jag i nattlinne till 11.30 då jag inte längre stod ut så duschade, klädde på mig, sminkade mig och åkte iväg för att köpa en fjärde färgprovburk till teverummet. Soft teal testar vi nu. Den är mycket ljusare än övriga vi provat, men undrar om den ändå inte är väl mörk. Sådan skillnad det blir när färgen torkat och kommer upp på väggen i ett rum med (stora, förvisso) fönster åt öster.
Imorgon är det face-to-face intervju med rekryteraren, chef och HR ansvarig. Det ska bli kul, jag gillar intervjuer. Live klär mig. Live är min paradgren.
Jag känner, mer och mer för varje dag, att jag måste bort snart. Jag har mentalt checkat ut, är redan på väg. Får inget gjort men drunknar i mejl med snälla-fixa-grejer. Gör klart en grej och känner mig duktig fast har femtio kvar. För att inte tala om några otäcka svällande surdegar där jag på riktigt inte vet vad jag ska göra, sitter fast between a rock and a hard place, inget alternativ är bra.
Skickade en ansökan för tjänsten som rapporterar till Världens Bästa Chef idag också men är skeptisk till om jag egentligen vill. Hur fantastisk hon än är känns det mer tilltalande att börja på helt ny kula, med helt nya kollegor. Med tanke på hur jag känner inför nuvarande jobbet är det nog ändå smartast att glänta på så många dörrar som möjligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar