På intervjun i torsdags sa de att det kan ta en vecka, kanske två, innan de hör av sig om nästa steg. Bli inte orolig om du inte hör något! sa chefen. Nänä, sa jag. Take your time. I fredags (!) hade rekryteraren mejlat och tackade för trevligt och "energigivande" (!) möte. De gillar mig och vill gå vidare med möte på arbetsplatsen i slutet av den här veckan. De vill ha referenser och så vill rekryteraren, som jag börjar störa mig rejält på, ha en ifylld "erfarenhetsbeskrivning". Lite ditt och datt om mig, sådant man kan tycka att man inleder en process med, men som han alltså vill ha nu, när vi i princip är i mål. Dessutom i ett format som är snäppet mer lättjobbat än i Paint. Jag satt igårkväll och försökte fylla i det men blev vansinnig på att alla rutor bara hoppade runt så började knappa in svaren i Excel istället. Jag var på så dåligt humör att jag kände själv att mina svar var alldeles för neggiga. Bestämde mig klokt nog för att avvakta med att skriva klart tills idag.
Han vill ha två referenser, helst chefer. Min numera föredetta chef är ju självskriven men det kändes lite marigt att hitta en till. Så kom jag på att han som anställde mig är ett bra alternativ. Han är i o f s fortfarande kvar i organisationen men har gjort kometkarriär så han bryr sig inte så mycket om vad som händer på vår lilla fabrik. Jag skickade iväg ett mess på LinkedIn och frågade. Trevligt nog ringde han upp och ville prata lite allmän, om hur allt är och vad som händer hos oss. Tydligen var jag bra på att söka jobb redan då, för han mindes något jag skrivit i min ansökan. En charmig, glimten-i-ögat-detalj som jag helt glömt men tydligen inte han.
Det kliar i mig att skriva. Innan lilltjompan skrev jag en text på drygt 200 sidor, bokformaterat, med en början en mitt och ett slut. Jättemycket dialog och faktiskt inte alls dåligt (tyckte jag när jag inte öppnat dokumentet på ett halvår och sedan läste igenom allt) men det kommer aldrig bli något annat än vad det är nu. Däremot har jag haft feeling länge och igår tänkte jag att javafan så när Son lagt sig tog jag upp datorn och började skriva. Jag har, handen på hjärtat, blivit inspirerad av att läsa Sune för Son och började, för enkelhetens skull, skriva om vår familj, i en kontext som är bekant men med innehåll och förvecklingar som är rent hittepå. Jag satt och skrattade själv åt det jag skrev men tänkte liksom att jag skriver för Sons öron, att han också skulle kunna relatera och skratta. Lustigt hur det bara kommer, från ingenstans. Det var likadant förra gången jag skrev, det var också bara påhittat men jag hade aldrig någonsin svårt att komma vidare, satt aldrig och funderade någon längre stund.
2 kommentarer:
Det är en underbar känsla när det bara rinner till. Jag tyckte det var som att titta på en film och behövde bara beskriva det jag såg och hörde. Så kul! Keep it up!
Ja precis, så roligt det är! :-D
Skicka en kommentar