Ja! Men!

Utvecklingssamtal över Teams med Sons F-klassfröken. Sammanfattat: Han är klipsk och kan mycket, men kör sitt race och frågar man honom kan han allt. Som en liten gubbe, alltså.

Make gör mig alltid så stressad i den här typen av samtal för han har någon sorts obrydd bre-ut-sig-grej. Han tycker att här och nu är vår tid och "det är inte så noga" att hålla tiden men när det är en minut kvar av tiden (samtalen ligger kloss-i-kloss, och man ser hur fröken nickar snabbare och snabbare, så som de gör i teve när en pratglad gäst gått över sina tilldelade minuter men Make märker inte det, är helt obekymrad för nu pratar han, och kan när det då är två minuter kvar påbörja en längre, detaljerad och släpig utläggning om att vi inte vet vad Son gör på fritids på dagarna, något han kunnat sammanfatta på fem sekunder. Det är alltid så. Jag blir skitstressad, den man träffar blir skitstressad men Make märker inte ett dugg.

Make är även typen som ställer sin väska på sätet bredvid när det inte finns tillräckligt med sittplatser åt alla och om han ser att han får möte på en smal väg förstår han inte varför han ska stanna till på mötesplatsen han precis passerar, när själva mötet är 50 meter bort. Nej, fullt rimligt att andra bilen halvt ska köra ner i diket istället. "Det löste sig ju" säger han surt när jag blir sur. Det är i sådana stunder man väger hans goda sidor mot hans dåliga och funderar på om det är värt besväret. Så mycket av den här manliga/kvinnliga obalansen som existerar på grund av de orden. Det löste sig ju.

Vad man, utöver allt annat, blivit oerhört trött på senaste året

 ...ordet "annorlunda". Jag kände att bägaren rann över där vid jul när ALLA hade "en annorlunda jul". Ett annorlunda år, annorlunda tider, annorlunda semester, annorlundaannorlundaannorlunda. Ett av mina hat-ord nummer ett nu. Det och "coronatider". 

...synkroniserade danser i nyhetsflöder. Fattar att varje enskild betyder mycket för de som utför och visst är det något fängslande, svårt att låta bli att titta när flera människor gör samma rörelser samtidigt, men jag orkar inte med en enda till synkroniserad i-dessa-annorlunda-tider-dans.

...postiva icke-nyheter. Britt, 98 år, blev frisk från corona. Kul för dig Britt, verkligen, men hur många gamling-överlevde-corona har det inte rapporterats om senaste året? Nu räcker det!

Tre smarta/bra grejer jag gjort i helgen

Make fyllde år. Barnen hade ritat teckningar som jag ramade in fint så att han kan ha på jobbet. Tänk att till och med en treårings vattenfärgsteckning kan se nästan proffsig ut i en schysst ram med passepartou! Han fick ju annat också men det var från dem och lyckat, inte minst eftersom även de fick känna att deras konstverk äntligen fick den uppskattning de förtjänar :-)

Lilltjompan har på senare tid börjat bli så himla jobbig att klä. Hon accepterar inget av det man tar fram men när man erbjuder henne att välja själv skriker hon att DU SKA VÄLJA men när man väljer blir hon arg för det man valt duger inte. Håhåjaja. I helgen gjorde jag genidraget att ge henne ett gammalt avaktiverat kreditkort och sa till henne att vi skulle håll-i-er-nu LEKA KLÄDAFFÄR! 
(Jag blir nästan lite upphetsad av min egen smarthet i detta). Hon heltänd på den idén och så lekte vi klädaffär.
Tröja, 25 kronor. Klä på. Blippa här tack. Blipp.
Byxor, 30 kronor men de här (gårdagens, fortfarande rena) är för halva priset idag. Klä på. Blipp.
Strumpor, kampanj den här veckan, två för priset av en. Blipp. 

Vi hade fått en trevlig lapp i brevlådan från en familj som vill flytta till området och undrar om vi går i säljtankar. Nej, det gör vi ju inte men jag messade tillbaka och tackade för förfrågan (ändå lite smickrad att de ytligt gillar vårt hus), tipsade om att grannarna eventuellt går i sådana tankar samt om att det finns en Facebookgrupp för området som jag vet att en del i närheten hittat sina hus genom. De tackade så mycket i sin tur och undrade om de fick vara så fräcka att be mig lägga deras lapp i grannarnas brevlåda istället. Det gjorde jag så gärna, hyser fortfarande hopp om att bli av med flumfamiljen på den sidan så rullade ihop lappen och satte fint band om så att de skulle känna sig lite extra uppvaktade. Ett långskott men vi håller tummarna. Seså, flytta. Flytta då!

Behövd och lycklig

Reflekterar så smått över att Make och jag har som två bästa-lägen. Det ena är när vi är lediga, har semester och det är något jag i slutet av varje sommar är tacksam över, att man faktiskt mår bra av att vara lediga ihop för det är ingen självklarhet.

Vårt andra bästa-läge är när tillvaron är utmanande, när det är lite kniven-på-strupen och man har något att jobba med. Då är vi ett fantastiskt team, vi stöttar varandra och uppskattar varandra. 

Vårt sämsta-läge är vardagslunk, när det inte händer något särskilt och livet bara knallar på. Då tjafsar vi om vardagssysslor och andra skitsaker och jag, handen på hjärtat, kan börja fantisera om någon progressiv särbolösning, typ fortsätta vara en familj fast på deltid. Plocka russinen ur två kakor. Varför välja? Det var så tydligt när Make blev klar med plugget och vi för första gången på 2,5 år gick in i en långvarig vardagslunk, så bläig stämnig var det aldrig när det var som kämpigast med plugg, jobb, barn, renovering, vab osv. Nu, när det är upp och ner med Makes familj, varje dag är tvära kast med massor av känslor är vi starka, vi kompletterar varandra. Vi är viktiga och behövda för och av varandra.
Kanske är det därför vi är lyckligare, för är det något som är viktigt för människors lycka är det väl att man känner sig behövd av någon? 

Det är därför jag tjatar på folk om ideellt engagemang. Det är en sådan omedelbar lyckokick, när man är viktig, gör skillnad för någon. Det låter lagom halleluljafrälst, men jag lovar - man mår så oförskämt bra av att hjälpa andra. En av de lokala ideella organisationerna här har en jättestor integrationsverksamhet som är på kåvid-paus men två timmar där, när man sitter med fyra-fem personer som alla kämpar med sitt och man är deras bästa och enda hjälp till att förstå det där stycket i fysikboken eller varför man säger "jag tar en kaffe" och inte ett kaffe när man samtidigt pratar om att kaffet är varmt? Eller icke-logiken i begreppet "säga upp sig". Eller hur många sammanhang man kan använda ordet om. Känslan när någon fattar det du förklarat. Det är oslagbart och man är varm i hela kroppen när man går, värd sin plats på jorden. 

Jag tror man får en annan utstrålning också, en som tilltalar andra. Man blir modigare, starkare, litar på sig själv. Jag känner att mitt ideella engagemang gjort att jag ser människor på ett annat sätt, och märker att de märker det. Det låter så j-a flummigt, men jag ser folk i ögonen och verkligen ser dem. Om det finns något att se. En del är så... frånvarande eller blockerade av något att man inte kommer åt dem. Tyvärr. Ett fåtal då ser jag direkt att det inte finns något där för mig. Det är också en vinning, att lägga sin tid och energi på rätt personer. 

Här och nu

Igår började dagen med att Lilltjompan halkade inte mindre än TVÅ gånger i trappan. Son snavade på en mattkant och landade platt på mage. Det blev ner som en pannkaka med Makes familjejox och han hade sovit alldeles för lite p g a det. Bråk och skrik och Son ville inte säga hejdå när Make lämnade honom på skolan (annars är det så viktigt för honom att göra det). 

När jag hämtade honom på fritids sa personalen att idag hade inte varit någon bra dag. Han hade helt brutit ihop för att en pinne gått sönder och så hade han inte fått var med på samlingen för att han och några till inte lyssnat och förstörde för alla andra. Son stod med jackan på och luvan uppe och jag såg hur han storgrät tyst och hjärtat höll på att brista. Utanför pratade vi lite och allt hade varit "otur". Även hans kompisar hade haft otur, många hade slagit sig, saker hade hänt. Det hade varit o-god mat till lunch så han hade ätit för lite och var så hungrig att han mådde illa. Då bestämde jag att det var nödläge så jag lovade takeawaypizza och äta framför en film. På en onsdag! 

Det blev en bra kväll. Vi såg Själen (Disney+). Make avvek för nytt telefonmöte med familjen men filmen var så himla fin. Sensmoralen var att livet är det som pågår här och nu och det är viktigt att uppskatta de små sakerna. Just det flög över huvudet på Son, han var mest förtjust i (jazz)musiken men det nådde fram till mig, just där och då kände jag att jag var lycklig. Ett nöjt barn under varje arm, man är mätt, frisk, varm, har - om man tänker efter - inte ett enda problem i livet. En liten tår i ögonvrån över hur fint livet är, precis här och nu.

Tillbaka till de gröna drömmarna

I helgen lekte Son heeeeeela lördagen, kl 10 till kl 18 med en ny jättetrevlig kompis från klassen. Det kan potentiellt sett bli en familj man hänger med för deras lilla är bara lite yngre än Lilltjompan så på sikt skulle alla fyra barn kunna ha jätteroligt ihop. Plus att de bor bara fem minuters promenad bort. Bortsett från att hon är lärare (och alltså pratar alldeles för mycket) är de jättetrevliga. Vi började prata växthus, de hade byggt ett ganska nyligen och hon undrade om jag ville hänga med hem och kolla. Japps sa jag och det visade sig vara ett jätteväxthus, 24 kvm på mur och tre meter i nock. Drömmigt! 

Just därför fick jag lite kalla fötter för jag insåg att jag inte alls vet vad vi ska ha, jag hade tittat högt och lågt och blivit nästan sådär tvära-kast-manisk som jag kan bli men har lärt mig att man inte ska fatta större beslut då, så jag sa till Make samma dag att vi lägger växthuset på is. Det får växa (haha) fram vad vi ska ha till nästa säsong och tomaterna kan stå i sydvästhörnet igen. Det KAN vara så att jag vill ha större än jag ursprungligen tänkte, hade varit mysigt att kunna använda växthuset som uterum med matplats. Tänk att sitta där i tomatdoften och äta lunch när sommarregnet smattrar på taket. Hashtag målbild.

Däremot tänker jag att jag ska skruva ihop egna odlingslådor nu när jag byter läge på dem för befintliga pallkragar har gjort sitt. Pappan med växthuset hade gjort en smart sak; han hade gjort egna trälådor, ställt plastbaljor, typ murbruks- i och hjul på undersidan så att man kan flytta runt dem som man vill. Det såg väldigt trevligt ut och bra, kostnadseffektiv lösning!

Mot ett nytt liv frågetecken

Igår hade Make ett av de viktigaste telefonsamtalen någonsin, tror jag. Telefonmöte, snarare, med sin pappa, syster och en "rådgivare" kan man säga. Det killar i magen, livet är kanske på väg att ta en ny vändning. Jag älskar när livet tar en ny vändning, jag får en kick av det. Är inte så mycket för att i detalj analysera vad det betyder, gillar bara när det händer något och till och med när ganska dåliga saker hänt, som att man fått reda på att ens arbetsplats ska läggas ner och alla blir uppsagda har jag tagit emot beskedet med ett pirr i magen och av hänsyn till kollegor försökt se allvarlig ut när jag innerst inne redan ryckt på axlarna och gått vidare mentalt. Japp, jag är onormal. Jag säger till Make att vi kör. Jag är taggad. Vi löser det även att det innebär att han halvt om halvt behöver pendla till Norrland för flytta (dit) är inget alternativ, inte för någon av oss. Jag hade t o m gillat att vara själv med barnen några dagar varannan vecka eller så och om min inkomst är skitsamma, vilket den hade blivit i sammnahanget, kan man möblera livet optimalt, jobba så mycket man vill, inte så mycket man behöver - en lyx att vara ödmjuk inför naturligtvis.

För en vecka sedan fanns inte de här tankarna alls, men nu när allt, genom en bisats i ett sms, ställts på sin spets är riktningen glasklar och om allt faller på plats förändras livet. I så fall hoppar Make av sin nuvarande bana, hundåren vi precis tagit oss igenom kommer att ha varit helt bortkastade (ja, faktiskt) men jag säger att det inte är något att hänga läpp över eller ångra. Man fattar sina beslut baserat på de förutsättningar man har och ingen vet vad som händer i framtiden. Vi fattade rätt beslut baserat på vad vi visste då.