Reflekterar så smått över att Make och jag har som två bästa-lägen. Det ena är när vi är lediga, har semester och det är något jag i slutet av varje sommar är tacksam över, att man faktiskt mår bra av att vara lediga ihop för det är ingen självklarhet.
Vårt andra bästa-läge är när tillvaron är utmanande, när det är lite kniven-på-strupen och man har något att jobba med. Då är vi ett fantastiskt team, vi stöttar varandra och uppskattar varandra.
Vårt sämsta-läge är vardagslunk, när det inte händer något särskilt och livet bara knallar på. Då tjafsar vi om vardagssysslor och andra skitsaker och jag, handen på hjärtat, kan börja fantisera om någon progressiv särbolösning, typ fortsätta vara en familj fast på deltid. Plocka russinen ur två kakor. Varför välja? Det var så tydligt när Make blev klar med plugget och vi för första gången på 2,5 år gick in i en långvarig vardagslunk, så bläig stämnig var det aldrig när det var som kämpigast med plugg, jobb, barn, renovering, vab osv. Nu, när det är upp och ner med Makes familj, varje dag är tvära kast med massor av känslor är vi starka, vi kompletterar varandra. Vi är viktiga och behövda för och av varandra.
Kanske är det därför vi är lyckligare, för är det något som är viktigt för människors lycka är det väl att man känner sig behövd av någon?
Det är därför jag tjatar på folk om ideellt engagemang. Det är en sådan omedelbar lyckokick, när man är viktig, gör skillnad för någon. Det låter lagom halleluljafrälst, men jag lovar - man mår så oförskämt bra av att hjälpa andra. En av de lokala ideella organisationerna här har en jättestor integrationsverksamhet som är på kåvid-paus men två timmar där, när man sitter med fyra-fem personer som alla kämpar med sitt och man är deras bästa och enda hjälp till att förstå det där stycket i fysikboken eller varför man säger "jag tar en kaffe" och inte ett kaffe när man samtidigt pratar om att kaffet är varmt? Eller icke-logiken i begreppet "säga upp sig". Eller hur många sammanhang man kan använda ordet om. Känslan när någon fattar det du förklarat. Det är oslagbart och man är varm i hela kroppen när man går, värd sin plats på jorden.
Jag tror man får en annan utstrålning också, en som tilltalar andra. Man blir modigare, starkare, litar på sig själv. Jag känner att mitt ideella engagemang gjort att jag ser människor på ett annat sätt, och märker att de märker det. Det låter så j-a flummigt, men jag ser folk i ögonen och verkligen ser dem. Om det finns något att se. En del är så... frånvarande eller blockerade av något att man inte kommer åt dem. Tyvärr. Ett fåtal då ser jag direkt att det inte finns något där för mig. Det är också en vinning, att lägga sin tid och energi på rätt personer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar