Hemma igen!

 

• Det händer något i månadsskiftet oktober/november. Tycker ofta det är där det går från härlig sensommar till vått och rått. Så även i år, i Rom-området. Varannan dag ösregn, varannan dag uppehåll med solglimtar. Vi kunde sitta ute och äta lunch två gånger.

• Veckans äventyr var att klättra upp i kupolen på San Pietro. Det var inte vad jag väntat mig. Tänkte att de 300 trappstegen skulle vara det tuffa men det var ingenting, till och med Lill tog alla i ett svep utan att så mycket som flämta till. Däremot tuffare med den klaustrofobiska känslan i den trånga spiraltrappan med folk både framför och bakom. Börjar man tänka på att det inte finns någon väg ut annat än framåt, samt på hur högt upp man är, är det lätt att börja hyperventilera. Begriper inte att de inte varnar om det innan man påbörjar klättringen.

• Syrran missade att informera oss om den lilla detaljen att deras hus är helt utan värme då värmepumpen lagt av. Vi har frusit som hundar hela veckan. Guschelov att mamma lämnat kvar ett par fårskinnstofflor där. Själva verkade de helt oberörda.

• Jag har ätit motsvarande min egen vikt i buffelmozzarella, den bra sorten, och lufttorkad skinka. Ibland två gånger om dagen. Missade dock målet en-gelato-om-dagen. Har aldrig lyckats hålla det, tror jag. Jädraskit.

Och så jobbet. Hade möte med min chef och HR-killen igår. Ett bra, sansat samtal. Åter igen bekräftat att chefen verkligen vill bli av med mig och det är okej men det stör mig lite att hon försöker få det till att det är den föränderliga organisationen som gör att jag inte trivs. Det har inget med saken att göra. Inte heller pendlingen eller att jag är mitt i småbarnsåren men hälften konflikträdsla, hälften skit-i-vilket gör att jag inte står på mig. Jag ska ändå bort. Förstår bara inte hur hon kan ha fått en så dålig bild av mig och mitt arbete, jag som tycker att jag presterat så bra det bara gått med de förutsättningar jag har. Jag försöker att inte fästa för mycket avseende vid det, men det svider ändå lite när jag gett så mycket av mig själv. 

De kommer komma med ett förslag om slutdatum och (tror jag att de sa mellan raderna) ett sätt att avsluta så att jag kan få a-kassa utan att behöva vara avstängd i 45 dagar. Det hade varit skönt. Nu vill jag verkligen inte vara utan jobb en dag mer än nödvändigt, men om vi ska vara överens om ett slutdatum vill jag gärna inte riskera stå utan inkomst i 1,5 månad.

Make är underbar, för vilken gång i ordningen jag är så innerligt tacksam för hans stöd, att ha honom i ryggen. Blir nästan tårögd när jag tänker på det. Tänker på hans syster som går igenom så mycket skit nu, en från hennes sida hundra procent ofrivillig separation. En så stor sorg.

Nu tar vi påås!

 Det blir paus här ett litet tag. Imorgon påbörjar vi resan söderut, mot Rom och syrran! Det blir skönt med höstlov!

Samtalet gick bra men landade inte i något. Förstod att chefen tycker att var sak har sin tid och måndag om en dryg vecka ska vi prata om hur vi går vidare. Hon var vänlig, korrekt, lugn och jag hörde mellan raderna hur hon gärna ville få in mig på tanken att det kanske är fel tajming med jobbet. Familj och pendling, fast det inte är där skon klämmer för någon av oss. Jag sa att det inte är arbetsbelastningen å-de, hon menade att ja visst, vissa saker kan man kanske tänka om kring men (mellan raderna) pallar man inte trycket ska man nog inte ha den här tjänsten. 

Jag tar det (också) med ro. Det är fel för mig men det är inte mig det är fel på. Gott så. Vi nöjer oss med det.

Så - nu checkar vi ut och begraver ansiktet i en spagetti vongole (räknas som barnmat där upplyste syrran mig vänligt nog om senast. Italienarna och alla deras j-a oskrivna regler runt livsmedel.)

Hej på er!

Vägen leder framåt

När tankarna snurrar försvinner aptiten. Får inte ens ner frukost på morgonen. Dricker två koppar kaffe istället för att Cass brygger och serverar (herregud så man har det). Har tränat varje dag i veckan, äter minimalt generellt. Betraktar mina lår när jag sitter skräddare på golvet och väntar på att Lills senaste psykbryt ska passera. De är smalare än tidigare och hennes psykbryt kommer så tätt och intensivt att man nästan inte orkar med henne. Fyra fyller hon om exakt en vecka. 

Klockan 11 idag ska jag prata med min chef och har ont i magen över det. När jag lämnat barnen passerade jag hemma och fortsatte gå, behövde gå för att bli av med oron men det hjälpte inte. 

Jag är inte i balans. Det finns stunder då jag undrar vad som hände. Inbillade jag mig allt? Vad var egentligen så hemskt? Men så påminner jag mig om hur jag mådde för en vecka sedan och tänker på de konkreta sakerna hon gjort och sagt. Det fanns en anledning till att jag mådde dåligt, det kom inte från ingenstans. 

Jag får försöka tänka på allt jag inte gillar med jobbet. Spretet. Allt jag behöver göra trots att jag inte har en aning om hur, för att det inte finns någon annan som gör det eller vet hur man gör. De milsvida kunskapsluckor som uppstår i en liten organisation stressar mig och jag hatar när de landar på mitt bord för bara att ta reda på hur man gör är ett projekt. Det finns ingen att fråga. Mördande tråkiga frågeställningar, så långt ifrån allt jag vet något om. 

Jag kan inte börja tänka på mina kollegor eller det med jobbet som är roligt, det som det aldrig blir tid till, för då vill jag inte lämna. Fokus på bollen. Ut. Ut och iväg. Det är det enda raka. 

I skogen tänkte jag att jag kan börja som montör någonstans, eller jobba på ett lager. Ta truckkörkort. Varför inte? Sju till sexton och arbetstidsförkortning. Deltid kanske? Avancera till produktionstekniker när det blir en lucka och de ser vad jag kan. Optimera flöden, sånt jag tycker är så kul. Gillar ju verkligen industri och tillverkning. Synd på alla mina klänningar, blusar och pennkjolar men slipper köpa nya strumpbyxor hela tiden. Det är najs med arbetskläder också, gott om fickor. You are not your khakis som dom sa i Fight Club.

Efter samtalet vid 11 ska jag kontakta mina gamla känningar inom bemanning och rekrytering. Vägen leder framåt, visst Carina? 😘

Tankesnurran

 Jag skulle vilja skriva om något annat än jobb-joxet men det är lite svårt att lyfta blicken. Vissa dagar den här veckan har känts bra, andra mindre bra. Igår en liten dipp och i natt drömde jag att jag satt i ett konferensrum med min chef och sa "Det känns som att du inte vill ha mig här". Hon såg mig stint i ögonen och svarade "Det stämmer. Det vill jag inte." 

I drömmen tog jag det med ro men vaknade med en rivig känsla i magen.

Det är det där med att byta fåra, det är inte lätt och särskilt när man vill hoppa ner ett pinnhål eller två. Ingen tycker att det är konstigt om man söker sig uppåt men det är jättesvårt att trovärdigt söka sig neråt. "Överkvalificerad" fnyser dom och lägger ens papper längst ner i högen. Här om dagen sökte jag ett jobb som innesäljare och känner att jag behöver följa upp med ett telefonsamtal (skadar ju aldrig) och se om jag personligen kan understryka att jag verkligen vill ha det jobbet. 

Jag har gett mig själv tills imorgon. Behöver prata med chefen och jag behöver säga att jag inte kan jobba kvar. Jag tror faktiskt, men ska känna efter tills imorgon, att mitt primära förslag blir att jag jobbar kvar medan jag söker annat jobb och hon söker ersättare och att vi är öppna med det. Vill inte behöva gå runt och hymla för mina kollegor. Det måste ju ändå vara det bästa för alla. Två tre månaders extra anställning är väldigt mycket pengar, när alternativet är att vara utan inkomst första 45 dagarna. 

Ja? Ska vi göra så?

Med ena foten utanför

Vilken himla tur att man är så prestigelös, annars hade det varit jobbigt, känna att man inte är bra nog. Det bekommer mig inte. Jag ser det som att jag har för små fötter. Man behöver skostorlek 46 för att klara jobbet, jag har bara 39. Det är inte mitt fel att jag har för små fötter, inget jag kan göra något åt eller ta personligt. 

Idag jobbar jag lite på halvfart, fast jag är sjukskriven. Pausar när jag känner för det. Ska göra det som behöver göras, sedan söka några jobb, räfsa löv, gå en promenad. Skriva en statusuppdatering om vad som inte går bra i utvecklingsprojektet. Det var en av anledningarna till att jag höll på att krascha förra veckan, fick sådan ångest över att behöva komma med dåliga nyheter, rädd för hur det skulle tas emot, fast det inte är mitt fel. Nu ska jag leverera dem. Det är inte lika jobbigt idag för jag har ena foten utanför. 

Ett varv till

 tänker man, och, med lite hjälp på traven från någon som varit med ett tag, tänker jag på det chefen inte skrev i sitt svar. 

Hon skrev inte "Det vore väldigt synd om du slutade".
Hon skrev inte "Du räcker absolut till! Det är bara jag som varit så stressad".
Hon skrev inte "Jag hoppas verkligen att du kommer fram till att du vill stanna hos oss".

Mitt bollplank sa: Hon säger bara det en chef måste säga. 

Samtalet med företagshälsan var ett skämt. Sköterskan pratade bebisspråk (!) med mig och det kändes som att de arbetar provisionsbaserat. Jag antar att de fakturerar i relation till hur mycket de engagerar sig i ett ärende och jag fick intrycket av att hon ville "sälja på" mig en massa grejer. KBT-samtal. För att jag ska bearbeta det som hänt. Förstå mina känslor. Stärka mig. 

Jag behöver inte förstå mina känslor, sa jag. Jag vet vad jag känner. Jag vet vad som är rätt och fel och jag vet hur jag mår. Hon tyckte att vi behöver ha samtal för att reda ut situationen. Jag kände bara att nej, jag orkar inte ha en massa samtal när jag inte ser någon väg framåt. Det enda som kunnat få mig att vara beredd till det vore om min chef svarat "Du räcker absolut till! Jag är ledsen att jag fått dig att känna motsatsen."

Det är något fint i processen, att man manglar något och till slut landar i ett svar. Jag tror att jag är nära det svaret nu och det känns helt okej. 

En helg, ett mejl och en sjukskrivning senare...

 ...känns det mycket bättre. 

Jag fick efter timmar av ångest iväg ett mejl till min chef igår eftermiddag. Det blev ett bra mejl. Jag skrev inte att jag säger upp mig, utan att där jag är nu känns som enda utvägen. Jag skrev inte att arbetsbelastningen är problemet, utan arbetsklimatet som uppstår då jag inte motsvarar hennes förväntningar. 

Ganska sent kom jag på att jag ju faktiskt kan sjukskriva mig utan att ha gått in i väggen, att jag kan ta lite kontroll över situationen, så jag sa att jag tänker göra det och hålla mig hemma från kontoret den här veckan. Bara det var en sådan lättnad, ge mig själv lite respit. Frågade inte om det var okej, bara informerade om att jag tänker göra så. 

Senare på kvällen bad jag Make kolla om hon svarat och i så fall läsa svaret först. Jag hade uttryckligen bett henne svara genom mejl för jag orkar inte prata i telefon. Hon hade svarat, Make läste. Jag ville veta om det var ett bra eller ett dåligt svar. Med dåligt hade jag menat att hon verkar arg eller sur men det var ett bra svar. Inte direkt någon återkoppling på det jag skrev annat än att hon är ledsen att jag mår dåligt och att jag absolut ska sjukskriva mig, prata med företagshälsovården, avboka allt och skicka till henne om det är något som måste göras, så hörs vi vidare senare i veckan. Det finns så klart en rutin, en process. Folk har utbildning och kunskap om hur man går tillväga. Svaren kommer uppenbara sig. Som en så klok kollega brukade säga: Trust the process. 

Jag är faktiskt glad och stolt att jag satte stopp när jag gjorde, att jag inte bet ihop längre. Fattar verkligen hur lätt det blir så att man biter ihop, biter ihop, biter ihop och till slut klappar ihop rejält. Oavsett hur det slutar känns det bra att ha satt ner foten, brutit den där negativa spiralen. 

Tack igen för era kommentarer! De är guld värda!