tänker man, och, med lite hjälp på traven från någon som varit med ett tag, tänker jag på det chefen inte skrev i sitt svar.
Hon skrev inte "Det vore väldigt synd om du slutade".
Hon skrev inte "Du räcker absolut till! Det är bara jag som varit så stressad".
Hon skrev inte "Jag hoppas verkligen att du kommer fram till att du vill stanna hos oss".
Mitt bollplank sa: Hon säger bara det en chef måste säga.
Samtalet med företagshälsan var ett skämt. Sköterskan pratade bebisspråk (!) med mig och det kändes som att de arbetar provisionsbaserat. Jag antar att de fakturerar i relation till hur mycket de engagerar sig i ett ärende och jag fick intrycket av att hon ville "sälja på" mig en massa grejer. KBT-samtal. För att jag ska bearbeta det som hänt. Förstå mina känslor. Stärka mig.
Jag behöver inte förstå mina känslor, sa jag. Jag vet vad jag känner. Jag vet vad som är rätt och fel och jag vet hur jag mår. Hon tyckte att vi behöver ha samtal för att reda ut situationen. Jag kände bara att nej, jag orkar inte ha en massa samtal när jag inte ser någon väg framåt. Det enda som kunnat få mig att vara beredd till det vore om min chef svarat "Du räcker absolut till! Jag är ledsen att jag fått dig att känna motsatsen."
Det är något fint i processen, att man manglar något och till slut landar i ett svar. Jag tror att jag är nära det svaret nu och det känns helt okej.
3 kommentarer:
Skönt! Tänk att man lär sig nåt av allting, och ju jobbigare det är, desto mer lärdom får man. Tack som fan, kan man säga då😂
haha, precis! Tack som fan!
(Något att brodera på en kudde! ;-)
Det är så viktigt att komma på det där! Det som faktiskt inte sas eller skrevs, som borde ha funnits där, som skulle ha funnits där om det vore en välfungerande chef i en välfungerande verksamhet.
Starkt av dig att välja reträtt och planera att lämna. Det ligger mycket kraft i att själv ta befälet i en jobbig situation!
Skicka en kommentar