Exit -6,5

Han som rekryterade mig till min nuvarande tjänst ringde. Han hade fått höra att jag skulle sluta och ville veta vad som hänt. Jag krävde honom både en och två gånger på löfte att det jag sa skulle stanna hos honom, för jag vill inte ha i nacken (igen) att jag varit illojal. Han lovade det och fan ta honom om han visar sig blarra vid sidan av. Dessutom sa jag (jättetydligt, flera gånger) att Det här är min bild, min uppfattning, min känsla. Frågar du chefen har hon garanterat en helt annan bild. 

Han berättade (gjorde inte direkt att jag kände mig tryggare) att han pratat med vår HR-gubbe igår och att HR-gubben sagt att jag inte räckt till, att jag visat mig vara "inte så självgående som man kunnat förvänta sig" samt (vilket förståeligt nog gjort rekryteraren förbannad) antytt att det slarvats när han kollade mina referenser. Inte förvånad alls. Det är chefens ord ur HR-gubbens mun för han har aldrig frågat mig om vad som hänt. Den ständiga jakten på syndabock när något går illa. Jag har sett det hos chefen så många gånger, hur viktigt det är för henne att ta reda på vem som gjort fel, även om felet begåtts för flera år sedan och ingen som var med då jobbar kvar. Senast förra veckan ett sådant exempel. Hon fick mig att ringa min företrädare som gick i pension i somras, för att ta reda på varför det står fel information på en viktig etikett. 

Det där med det självgående är så man nästan måste skratta för hela hösten har min chef hängt över axeln på mig och krävt att vara delaktig i allt jag gör (fast hon inte har tid),  vill kontrollera allt jag gör, att jag inte ska göra något "innan vi stämt av". Jag har känt mig bakbunden, hindrad, begränsad. Lite svårt att vara "självgående" då. 

Nu har i alla fall djungeltrumman börjat gå, äntligen. Folk hör av sig och säger att det är synd att jag slutar. Det känns bra. Det är bara några av mina närmaste kollegor som fortfarande inte sagt ett ord men jag vägrar att hänga upp mig på det. 

Sex och en halv arbetsdag kvar. 

Ditt och datt

Jahaja, vi behöver skriva äktenskapsförord, Make och jag. Det är ett måste när han blir delägare vid årsskiftet, helt otänkbart att någon i ägarkretsen går och skiljer sig och plötsligt är det ett ex som sitter på hälften av hens aktier. Så nu får vi skriva papper, i elfte timman. 

Höll på att skoja om att "Det var längesen man vabbade nu" (inte sen i måndags) men tyst min mun så får du socker. Finns ingen jinx som slår så hårt och urskillningslöst. Ibland räcker det med att tänka att man inte får tänka det, för att det ska hända. Lite oschysst, tycker jag faktiskt. 

Läste en god del av Obscuritas men gav till slut upp. Så less på alla dessa känslostyrda kvinnliga karaktärer som ska framstå som tuffa och hårda, genom att göras arga och... ja, känslostyrda. Dessutom ingen egentlig handling? Jag tycker man märker ibland att författare lägger mer krut på att skapa "färgstarka karaktärer" (jag kräks på färgstarka karaktärer) än intrig. Tumme ner.  

Hur man vet att en bok är riktigt dålig: När de lägger ner SIDOR (många minuter i en ljudbok) på att låta en lära känna kvinnan med hunden som hittar liket! Det kan vara en hel levnadshistoria om henne, hon går där i skogen med sin hund och tänker på sitt liv yada yada yada och så hittar hunden hittat liket och efter det är det inte ett ord mer om henne. Tumme ner. 

Jajaja, gör det själv då om det nu är så jävla enkelt, tänker du. En dag! En dag ska jag sitta i Frankrike och skriva böcker, oavsett om någon vill läsa dem eller ej. Ahhh, det blir fint. 

Eskalering

Världsrekord i skit tog jag igår. Orkar inte ens berätta. Drog uppgivet för Make när han kom hem och han blev så upprörd att norrländskan kom fram, så där som den gör när han är i affekt. Han säger att jag måste bita ifrån men jag vet att om jag gör det kommer jag få gånger tio tillbaka. 

Igår kväll skrev jag ett långt mejl till min chef men skickade det inte. Det kändes ändå bättre efteråt. Pratade med favoritkollegan och kunde inte låta bli att vräka ur mig allt, fast jag inte borde för han är den som sitter mest i skiten p g a mig, men han är så snäll och... fan, vilken kille. Vore man tio år yngre och singel. Eller bara singel, ärligt talat. Nå. Jaja. Han lyssnade, absorberade. Sa något som jag tolkar som att folk snackar skit om mig. Det sa han inte, men han sa att han tar mig i försvar. Att jag har haft jäkligt tuffa förutsättningar. Om han tar mig i försvar betyder det att någon eller några snackar skit. 

Favoritkollegan nr 2 ringde igår på dagen, när jag var som mest nerkörd. Jag blev så glad när jag såg hennes namn på skärmen att jag svarade med orden "JAG SAKNAR DIG!" Blev förvånad själv. Hon frågade vad fan som händer. Varför är det fortfarande ingen som vet att du ska sluta? Inte ens avdelningschefen vet och ingen fattar varför du inte svarar på frågorna om det som kaosar (det som min chef uttryckligen FÖRBJUDIT mig att svara på). Nu är det jag som framstår som arrogant och nonchalant, som inte svarar på mejlen. Helvete. 
Total överraskning för mig att det tydligen fortfarande inte gått ut info om att jag ska sluta, inte ens till ledningsgruppen tydligen.

Jag tänker inte göra något när jag slutar. Inget tack-för-den-här-tiden på Intranätet, ingen tårta i matsalen. Vetefan om jag ens är sugen på att säga hejdå, annat än till de få personer jag nu med facit på hand vet att jag tycker om. Jag har alltid sagt att man inte känner någon hundraprocentigt förrän man gjort slut med vederbörande, bokstavligt så väl som symboliskt talat. Jag trodde jag kände mina kollegor, men det gjorde jag nog inte. 

Det enda jag dagdrömmer om att göra, men som jag inte kommer men som hade varit roligt, vore att skriva "Adjöss och tack för fisken" på intranätet. I de allra flestas ögon är det bara en konstigt avskedshälsning, men de som kan sin Liftarens guide till Galaxen vet följande:

Märkligt nog hade delfinerna länge känt till Jordens förestående undergång och hade gjort många försök att göra mänskligheten uppmärksam på faran; men samtliga kommunikationsförsök misstolkades som skojiga övningar i att leka med bollar eller tigga godbitar, så dom gav upp till slut och lämnade Jorden för egen maskin strax innan vogonerna kom. Det absolut sista meddelandet från delfinerna missförstods som ett förbluffande läckert försök att göra en dubbel baklängessaltomortal genom en ring och samtidigt vissla the Star Spangled Banner, men det egentliga meddelandet var: Ajöss och tack för fisken.

Ångestmöte

Klockan 05.00 - 07.00 i min säng. Väl mött!

Har någon forskat på varför allt känns mycket värre på natten? 

Så mycket med jobbet. Två veckor kvar två veckor kvar två veckor kvar. I möte med min chef och hennes sidekick igår fick jag skäll för att jag (idiotiskt nog nämnde för dem att jag) frågat försäljningschefen om prognoserna på en artikel verkligen stämde, för de är skyhöga. "Varför pratar du med försäljningen?! Varför pratar du inte med dina kollegor?!" gormade sidekicken. Jag vet att det i deras värld är typ gazaremsa mellan vår avdelning och försäljningen (mest mellan individerna som leder respektive avdelning), men ytterligare en så sjuk grej på det här stället, att man inte får prata med kollegor (!) utan att att få en smäll i huvudet.

På hela taget har jag blivit så j-a strykrädd den här hösten. Jag som alltid stått för vad jag gör och hellre erkänner brister än sopar under mattan - det har blivit tvärt om. 

Tur i oturen är att jag (fortfarande) hämtar mig snabbt. Nu är jag mentalt en våt fläck men efter två veckors julledighet kommer jag känna mig on fire igen, redo att börja på ny kula. Det är en välsignelse, att kunna stänga datorn på kvällen och sedan inte tänka på jobbet mer förrän... ja, okej, klockan fem följande morgon. Men ändå! 

Exit minus 15

Allmänt dålig dag efter dåligt slut på arbetsdagen igår. Ångestpåslag igen, har inte haft det sedan jag sa upp mig. Något som inte blivit gjort (än, men jag tror faktiskt att jag haft hyfsat koll) och chefen upprörd. Anledningarna låter som bortförklaringar, är väl något mitt emellan. Man hade alltid kunnat göra mer, prioritera annorlunda men sett i efterhand har man alltid valt fel. Det är det som knäcker mig här, om jag gjort det istället för något annat hade jag fått skit för det andra som inte blivit gjort och när allt har högsta prio blir allt en grå sörja. Som att man bara kan ha sense of urgency på ett väldigt begränsat antal uppgifter och jag har slagit i taket där. Tycker att min förmåga till "många bollar i luften" har decimerats den här hösten. Möjligen ett tecken på stress/på väg in i väggen/början till utmattning et c?

Till slut, under samtalet med chefen tappade jag det och hörde mig själv komma med en lång ogenomtänkt harang om att Det är precis det här som gör att jag lämnar, ja det är mitt fel, sorry, tar på mig skulden men jag fixar inte alla grejer som kommer in från alla sidor hela tiden. Fixar inte det! Hon backade lite, insåg väl också att det bara är typ två veckor kvar och det tjänar inget till att sparka. Och jag tycker att det känns orättvist, för så mycket av det här som gått åt pipan tror jag inte hade gått åt pipan om den där andra personen jag skulle varit ett team med funnits kvar i företaget eller blivit ersatt. Det var ju hen som skulle hållit i de här bitarna, men det är det ingen som tänker på nu, utom jag.

Just nu känns det som att det man lämnar efter sig är det som inte funkar, att folk kommer minnas hålen och inte osten. Självförtroendet är vid fotknölarna igen, efter att jag ändå kände mig rätt het där ett tag. Nu ska jag in i en ny global industrikoncern, ett varumärke folk använder som koll-på-läget-referens, och känner mig som en fejk mer än någonsin. Försöker klamra mig fast vid mina mentala livbojar:

Det blir lättare i ett företag där det finns riktiga strukturer och processer. 
På mitt nya kommer jag ha ett smalt fint område att sköta.
Det kommer alltid finnas någon att fråga. 
Jag kommer vara en del av ett team.
Organisationen kommer inte ställas inför milsvida kunskapsluckor som blir min uppgift att överbrygga.
Ny arbetsgivare men ändå lite på hemmaplan.

Drömde förresten att jag kom till nya jobbet och så visade det sig att jag skulle ha personalansvar. Jag blev så upprörd. Det var det ingen som sagt. Nähä sa dom och ryckte på axlarna. Det har du i alla fall. 

Vinnande koncept

Så slog vi till på lite magsjuka i helgen också. Det var i princip några timmar för min del, kräktes sista gången lördag kväll, och håller oss hemma även idag. Imorgon är det julfest med jobbet, jag hade ändå tänkt att det skulle funka att gå eftersom det då är tre dygn sedan (1177 rekommenderar att man håller sig hemma ett dygn efter sista kräk) men förstod idag att jag inte är välkommen på julfesten imorgon för att folk ändå är rädda att bli smittade. Ja, det är väl antagligen rimligt men ändå lite besviken. Jag hade verkligen sett fram emot det. 

Jag ser så mycket fram emot att lämna nu. Det står mig upp i halsen. Inte så mycket jobbet i sig som jag trott, men bemötandet. Ingen av mina kollegor, förutom min favorit, har sagt att det är tråkigt att jag ska sluta, frågat varför eller vad jag ska göra sen. Inte kommenterat det ö h t. Misstänker att de är sura för att jag lämnar dem i sticket. Det hade varit skönt att få förklara lite mer, men om ingen frågar...

Totalt kaos här hemma idag. Dagis stängt och Son hemma för att vara på den säkra sidan smittmässigt. Cass är trött och lealös, orkar inte ta tag i barnen men hon har dragit ett rätt tungt lass senaste tiden så det är inte så konstigt. Jag tänker att jag nog tar VAB resten av eftermiddagen, det är värre att försöka jobba och misslyckas än att inte försöka alls. 

Julklappstips

behöver jag men det är ju inte lättare för er än för mig. 

Mammas är klar - en stöldsäker ryggsäck. Oerhört nöjd med den julklappen. Knivsäker, kortfickor som gör att obehöriga inte kan blippa ens kort i smyg, kodlås både för att öppna och för att låsa fast ryggsäcken i fast föremål. Perfekt när man reser. 

Barnen får varsin spelkontroll. Vi tänkte koppla på AppleTVs Arcade vid jul. Playstationkontroll ska funka. De får även marmoreringsfärger. Minns att jag älskade det när jag var liten. Annars tänker jag att vi håller försöker hålla det där. Någon grej till dem var ytterligare, men varje år blir det samma sak. Jag som tycker att vi inte ska dränka dem i julklappar och Make som å ena sidan rationellt håller men men som å andra sidan alltid får sista-minuten-ångest och tror att de inte får tillräckligt.

Syrran får en secondhandad jultallrik (Stig Lindberg/Gustavsberg) från sitt födelseår. Hennes man får, som "en kul grej" Zlatan-duschkräm. Han är varmblodigt Roma-fan och när vi var nere på höstlovet var han på match mellan Roma och Milan. Zlatan hade enligt uppgift retat gallfeber på hela stadion. Hehe. 

Hennes barn får också marmoreringsfärger. 

ÅTerstår Make och pappa. 

En av de bästa julklapparna på länge var de personliga shoppingkassarna jag beställde från Etsy för två (?) år sedan, men de kom inte fram innan jul så det blev ju lite sådär. Man kommer alltid på att man ska handla därifrån för sent. 

Vad har ni köpt för julklappar, i år eller historiskt, som känts liksom som rediga tiopoängare?