Ljuset

En bra bit på väg genom årets segaste månad och jag känner mig anmärkningsvärt pepp, inte alls sådär att man vill köra huvudet i närmsta vägg som det brukar vara.

 

Ljuset. Solen. Tycker att gräset blivit en liten smula grönare. Jag har sått första fröerna (paprika) och satt upp två hydroponiska odlingslådor, tre pluggar i varje, med tillhörande LED-belysning i "miljörummet"  (d v s miniutrymmet mellan kök och källartrappa där vi har återvinningen). De är avsedda att fungera som köksträdgård där bakom stängd dörr (guschelov med tanke på hur ljuset sticker i ögonen). På förra jobbet jättemycket snack om det, att alla ställen är en möjlig trädgård, jag är väl påverkad av det men om man inte har lampor som är väldigt energieffektiva (och genererar i princip noll värme) går det inte att ha köksträdgården i ett slutet skåp, det blir för varmt. Därför är vårt f d miljörum/nuvarande odlingsrum perfekt, för det är källarsvalt där och jag har t o m öppnat fönstret lite lite på glänt.

 

Om två helger får Make och jag hel barnfri helg i Stockholm. 

Tacksam för tips på trevliga ställen/restauranger/saker att göra!

Vi har aldrig varit borta från barnen mer än en natt tillsammans, aldrig känt att vi behöver, men nu ser jag verkligen fram emot det. Passar extra bra för Make ska till Norrland på styrelsemöte och mellanlandar ändå i Stockholm så jag tar tåget upp och sammanstrålar där. Ett önskemål från min sida är att försöka träffa paret vi blev kompisar med i Frankrike i somras men Make är som vanligt "wait and see" när det kommer till att träffa folk. Han vill aldrig bestämma något tidigare än sista minuten, utifallatt man kommer på något annat man vill göra. Det säger rätt mycket om hur han ser på relationer annat än inom familjen. De är helt enkelt inte värda särskilt mycket. 

 

På jobbet har jag lagt rabarber på en karamellrosa pilatesboll som jag sitter på halva dagarna, när jag inte står. Jag har bra balans, det är väl efter alla år på hästryggen, och jag vajar kontrollerat fram och tillbaka under möten och telefonsamtal utan att ha fötterna i golvet, känner hur det tar i magen. På hela taget rätt bra på 'at med träningen, har t o m börjat gå på pass men utbudet är skralt. 

Samtidigt, i en villaförort utanför Rom

Syrran undrar hur vi mår och jo, tackar som frågar. De sitter också i karantän men för att ett barn i Nicos klass är smittad. Då får alla klasskompisarnas familjer sitta i karantän i tio dagar. Hur går samhället ens runt men tanke på hur krisigt det varit här? De skulle åkt på skidresa nu den här veckan men får ställa in och besvikelsen total. På måndag ändras reglerna, då gäller klasskarantänen bara om det är fem smittade i en klass, och bara i fem dagar.

 

Annars ser det rätt ljust ut för dem jobbmässigt, efter två mörka år. Att driva eget inom turism i Italien har inte varit någon dans på rosor men syrran säger att de i januari har haft lika stort inflöde av bokningar som de hade 2019, vilket var ett rekordår.

 

På tal om utlandet siktar Make på att jobba från Frankrike en vecka månadsskiftet mars/april, när hans föräldrar ändå är där. Om allt vore annorlunda hade han kunnat ta med sig Lill så hade hon fått en fin vecka med solsken, crepes och lek med farmor och farfar, men farmor och farfar är inte intresserade så hon får vara kvar på dagis. Farmor har dock stickat en klänning åt henne (och skickade hit rekommenderat av någon anledning?!). Vi kommer ta på Lill klänningen, ta en bild till farmor som kan lägga ut den på sin Facebook och inhösta beundran över hur omtänksam hon är som stickat en så fin klänning till sitt barnbarn.

 

Angående mitt jobb så känner jag mer och mer att jag faktiskt skulle bli väldigt glad om jag erbjuds anställning här. Jag trivs ändå väldigt bra och känner mig motiverad, utöver utsikten om anställning, att göra ett riktigt bra jobb, det där med anställningen är inget jag egentligen har reflekterat särskilt mycket över, det har bara varit självklart att leverera så bra som möjligt och jag tror att det skiner igenom. 

Jag tror inte att jag jobbat någonstans tidigare där alla håller så hög professionell nivå, en sorts stolthet som är svår att sätta fingret på. Det märks i hur man beter och uttrycker sig, håller en hög kvalitet i sitt arbete, svarar snabbt och relevant på frågor. En ovanligt lyckad balans av vänlighet och professionalism som jag tycker om.  Vi håller tummarna för att det blir så, men chefen flaggade för att det nog skulle dröja fram mot slutet av februari innan jag hör något vidare om det. Det är lite kvarnar som ska mala. 

Livet och döden

Jag körde en kollega hem för några veckor sedan och han berättade att hans pappa gick bort bara några månader innan (min kollegas) första barn föddes, att det nästan varit det värsta, att de inte fick ses.

 

Det var lite så med Lill och min farmor som gick bort när jag var gravid, men jag har liksom alltid tänkt på det som att de möttes i farstun, farmor på väg ut och Lill på väg in. Tänkte inte på att säga det till honom just då, det hade nog inte hjälp honom, det var mer än tio år sedan hans pappa avled, men för mig har det alltid varit självklart. De möttes i farstun. Farmor klappade min runda mage sista gången vi sågs. Hon var svag men låg mellan sommarblommiga sängkläder och nynnade på sin favoritsång, Son dansade till.

 

Strax innan farfar gick bort, sista gången han och jag kommunicerade med varandra, skrev jag (han läste och svarade på mejl fram till slutet) att jag förstod att det var nära nu, tackade för allt och bad honom hälsa farmor att vi saknar henne. Det skulle han göra, skrev han. Jag hoppas så att de fick ses igen på andra sidan. 

Et tu

Ja men vad tusan, vi kör väl ett varv kåååvid igen. Varför inte? Jag är som förkyld (hade vidrig huvudvärk i lördags men inte värre än så) och Make, som inte fått sin trea än, är påtagligt trött och hängig. 

I lördags när jag såg dubbla strecken träda fram fick jag liten flashback till skaffa-barn-hetsen. Lyckan över två streck kom tillbaka och gav mig en liten tillfällig lyckokick. 

När Lill skulle bli till köpte jag gravtest på Testlagret. Enkla teststickor, inga formgivna plasthylsor utan sådana som de har i vården. Typ 20 stycken för någon hundralapp. Jag gjorde säkert fem eller sju test med Lill. Första gav ett svagt svagt streck och sedan fortsatte jag testa tills test-strecket var lika kraftigt som kontroll-strecket. 

Fast det allra första testet med henne gjorde jag i Polen där jag var på jobbresa. På gravtestets framsida en bild på gullig bebis, "tänk på att det är en sån här du har i magen, få inga dumma idéer nu". Jag åt middag själv den kvällen, drack ett glas vin, kände att det nog var sista på ett tag, och sedan fick jag ett svagt, svagt streck. Lilla älsklingen. 

Laban

 C skriver om spökkänslor och ett upphittat skelett. 

Jag har lärt mig att man inte ska prata för mycket om det där med spöken, folk tycker så mycket. Jag säger aldrig att jag ”tror på spöken”, jag säger bara att jag känt saker ibland. 

Lägenheten vi bodde i tidigare sträckte sig över två hus, det ena byggt 1909 och det andra på 40-talet. Därför var det en jättekonstig öppning ner till sovrummet, typ 160 cm hög, och man fick ta några trappsteg ner, husens takhöjd var olika och man hade löst det så. 

I gamla delen ett oerhört maffigt vardagsrum, kök och matsal. Det var i köket jag påtagligt ofta trodde att det stod någon bredvid mig, så där så att jag drog efter andan för att säga något men kom av mig när jag vred på huvudet och det var tomt. 

Det har bara hänt i den lägenheten och i lägenheten hände det bara i köket. Det hände så ofta att jag vande mig vid känslan av att någon stod bredvid, jag slutade ta sats för att prata utan att först kolla om någon var där.

Hej från det djupa hjulspåret!

Vi har lite sjukstuga här. Son fick feber och var riktigt hängig igår, jag har nog fått samma. Känner mig tämligen ointresserad av om det är covid eller ej men håller mig så klart hemma. Missar alla kollegorna på jobbet som är inne för en avtackning, men också oerhört skönt att sitta hemma och jobba en dag. Jag har ju nästan bara varit på jobbet senaste veckorna och det är soft att jobba från soffan. 

Min förr-förra chef och jag som skulle haft AW ikväll. Vi var så sugna på det båda två, men nu får vi skjuta på det några veckor. Tråk! 

 

Jag pratade med min chef innan, en planerad avstämning kring hur det går med min uppstart och vi var överens om att det går bra. Han frågade om jag trivs, det gör jag, och så sa han (frågade inte om jag vill) att de håller på att titta på hur de kan ta över mig som anställd. Misstänker att de är lite rädda att tappa mig och vill knyta upp mig innan jag får några idéer. Inte direkt så att jag känner något Jippie! över det, var ju så nöjd just med att ha ett drygt halvår på mig att fundera på livet men vet inte vad det strategiskt smartaste är om jag får ett erbjudande om fast anställning inom en månad eller så. Jag kan ju också tacka ja, se vad som händer och i lugn och ro se mig om efter vad nu nästa steg blir. Något som inte är inköp. Det har jag sagt i typ två år nu och se bara hur långt jag (inte) kommit!  Men det finns en roll på vår avdelning som skulle kunna vara intressant och något att ta sikte på, den som leverantörsutvecklare. Och företaget är stort, plötsligt kanske det dyker upp någon annan möjlighet. Jag skulle gärna jobba med processer. Förbättringar och processer.

 

Jaha. Nähä. Det blev inte roligare än så idag. Men trevlig helg på er, så ses vi nästa vecka – pigga och glada! 

Familjens 23-åring

 Det känns lite skavigt med Cass. Småsaker, kanske så det blir när man bor med varandra och smekmånaden är slut och jag vet inte om det är tillfälligt eller början på slutet. Make har stört sig regelbundet på henne hela tiden, hennes förnumstiga kommentarer om barnuppfostran och allt möjligt som hon inte vet något om men ändå tycker till om. Jag har alltid viftat bort det men nu börjar det komma åt mig också. Två tre kvällar har vi diskuterat något över middagen och det har kanske inte direkt blivit dålig stämning, men ändå på väg däråt. 

Hon har, utan att egentligen dryftat saken med oss, bestämt sig för att stanna här hela sommaren och hela nästa höst. Nog för att vi sagt att hon får stanna så länge hon vill, men nu börjar jag fundera på om inte det var att lova lite väl mycket. Jag känner fortfarande för henne som för ett vuxet barn och kanske är det där skon klämmer - det börjar bli dags för henne att flytta hemifrån. 

Hon pratar så mycket om att hon ska ha en internationell karriär och tjäna mycket pengar. Hon ska inte ha familj, för i hennes värld kan man inte tjäna mycket pengar om man har barn eller man. Hon vill tjäna massor, för hon vill kunna köpa dyra presenter till sina föräldrar, för att göra dem glada. Särskilt hennes pappa verkar vara väldigt status-genom-prylar-fixerad, något Make och jag aldrig begripit, folks fascination för SAKER. Att prylar är så viktigt. Vår teori är att dyra prylar är viktigt för folk som önskar att de hade mer pengar än de har. Mina föräldrar (främst pappa) är så också. Väldigt viktigt att kunna köpa dyra saker. Prata om dyra saker. Vara sina dyra saker.

Nå, hur Cass ska tjäna alla dessa pengar och landa sin internationella karriär är oklart, inte minst för henne själv. Hon vet inte alls vad hon vill/ska jobba med. Hittills har hon sagt tvärnej när vi föreslagit en universitetsutbildning, för det är ”slöseri med tid”. Hon verkar ha någon bild att om man bara kan språk så kommer jobbet och pengarna av sig självt, det är därför hon vill lära sig kinesiska och koreanska. Vi har har till slut blivit ganska tydliga med att tyvärr, att vara au pair i Sverige eller Kina kommer inte vara det som leder till en mångmiljonlön, du får nog se över din strategi om du nu ska kunna skämma bort din pappa med fina bilar och plötsligt är hon supertaggad på att börja plugga. Tänka sig, men ett steg i rätt riktning åtminstone.