C skriver om spökkänslor och ett upphittat skelett.
Jag har lärt mig att man inte ska prata för mycket om det där med spöken, folk tycker så mycket. Jag säger aldrig att jag ”tror på spöken”, jag säger bara att jag känt saker ibland.
Lägenheten vi bodde i tidigare sträckte sig över två hus, det ena byggt 1909 och det andra på 40-talet. Därför var det en jättekonstig öppning ner till sovrummet, typ 160 cm hög, och man fick ta några trappsteg ner, husens takhöjd var olika och man hade löst det så.
I gamla delen ett oerhört maffigt vardagsrum, kök och matsal. Det var i köket jag påtagligt ofta trodde att det stod någon bredvid mig, så där så att jag drog efter andan för att säga något men kom av mig när jag vred på huvudet och det var tomt.
Det har bara hänt i den lägenheten och i lägenheten hände det bara i köket. Det hände så ofta att jag vande mig vid känslan av att någon stod bredvid, jag slutade ta sats för att prata utan att först kolla om någon var där.
2 kommentarer:
Jag har också varit med om liknande saker, även om jag aldrig kommer säga just meningen ”jag tror på spöken” av samma anledning som du. Just därför gör hela skelettgrejen mig så nervig. I vår lägenhet känns det okej, även om någon viss närvaro känns ibland så känns den snäll, om du förstår hur jag menar? Men i källaren, herrejävlar vad hjärtat slår där nere. Har rusat upp i panik fler gånger än jag tänker erkänna. Och nu när jag vet att det är en kolerakyrkogård så kan jag med handen på hjärtat säga att jag aldrig mer kommer gå ner dit. Jag offrar min man istället.
Precis så är det i vårt kök, att det känns som att någon står snett bakom en. Det är inte direkt läskigt, lite obehagligt kanske men inte på ett hårresande sätt. Ingen annanstans i lägenheten är det så. Jag har tänkt ibland att det är något med hur ljuset faller. Kanske är det så, kanske inte.
Skicka en kommentar