Energin

Ja, är ju gräsis med barn den här veckan. Make drog till Frankrike i fredags, ska jobba på distans. Vore det inte för Cass hade han inte åkt, men nu funkar det. Ja, jag är världens snällaste fru men han är också oerhört generös när det är saker som jag vill göra.

Vad gör man när man är hemma utan sin man då? Jo, spontanbjuder folk på middag. I lördags Cass nya kompis som hon träffat genom skolan och igår ett kompspar. Egentligen hade nog hon och jag tänkt ses på egen hand, men det ena ledde till det andra och de kom på middag båda två. Rester från dagen innan, men jag gjorde en ganska fancy förrätt (sashimi med svartrot). De är så trevliga att laga mat till, för de blir så glada. Älskar att laga mat till folk som uppskattar det.

 

Make är en bromskloss när det kommer till sociala relationer. Minsta motstånds lag, liksom. Hur många gånger har jag inte känt för att spontanbjuda men då känner han sig lite trött eller något annat och så blir det inget. Jag var SVINTRÖTT igår, det var aktiviteter och barnens kompisar och sömnbrist redan innan tidsomställningen men då får det vara förutsättningarna. Sa till kompisarna att det blir rester och ni får stanna till senast åtta för sedan behöver vi komma i säng. Jättetrevligt var det, och äta ska man ju ändå.

 

Lackade ur på Cass gjorde jag också. Ibland suckar hon mer än lovligt mycket över barnen. Jag kan förstå det, när de är jobbiga på riktigt, men igår sa hon "Alltså ursäkta men jag är SÅ TRÖTT på era barn". Då störde hon sig på att Son lämnat typ fyra spagettistrån på tallriken och inte ätit upp allt samt att han slapp eftermiddagens judo, när han varit ute i skogen 3,5 timma med Strövarna på morgonen, plus sovit alldeles för lite. Hon tycker att vi klemar alldeles för mycket med barnen och det gör vi kanske, men hon begriper inte när det är läge att vara tyst. 

På och om jobbet

Jag söker ett jobb jag redan har. Först kändes det lite fjantigt och nästan förödmjukande, men jag köper att det är så de gör här. Inga gräddfiler. Har i alla fall skrivit en ansökan som känns bra och alla i teamet är övertygade om att jag är självskriven för tjänsten, men jag håller mig ödmjuk och tar inte ut något i förskott. Det känns bra, jag får så mycket positiv feedback, det känns verkligen som att jag bidrar med något som ingen annan i teamet har. Igår eftermiddag kom min chef och sa att han blivit uppringd av någon halvchef på commodity som haft så mycket positivt att säga om mig och han hade blivit så glad. Två tummar upp och jag blev nästan obekväm över de fina orden.

 

På tal om Alfa: En man på jobbet som jag träffade första gången för bara några veckor sedan. Som att sticka fingrarna i ett eluttag, från första sekunden. Jag gick för att presentera mig, covid-van som man är med en höjd hand i luften men han sträckte uppfordrande fram sin. Ett behagligt fast handslag som blev ett antal sekunder längre än brukligt, helt enkelt för att ingen av oss hade bråttom att släppa. Kunde ett handslag upplevas som intimt redan innan covid? Jag minns inte.

Ibland ser jag på honom när han tittar bort och tänker att nej, det är ju inte direkt att han är snygg, men så vänder han blicken mot mig och det blir som bzzzzzzzz, går knappt att titta bort. Det blir inte så om inte båda upplever samma sak och jag tror att ibland möter man människor som ser rakt igenom alla tillrättalagda lager; prydlig hustru, respektabel mamma, ambitiös medarbetare, glad kollega – rakt in i det hemligaste mörkaste djupa. Det går bortom, inom, det kroppsliga. Inget slemmigt som att "bli avklädd med blicken" utan någon som ser den man verkligen, verkligen är. Jag möter hans blick och ser exakt vad han ser, liksom han ser exakt vad jag ser. Runtruntruntrunt. Bzzzzzzz.

 

Det är okej. Jag reflekterar över det, konstaterar att det är så och accepterar det. Behöver inte vara så himla dramatiskt, man har olika kopplingar till olika individer, det här är en typ av koppling och det är okej. Inte en fiber av mig är beredd att äventyra de jag har. Jag saknar inget. 

Det undermedvetna hälsar

 Igår drack jag något för mycket alkohol och sov därför oroligt inatt. Drömde att Make hittade hit och blev jättearg så idag har jag rensat bort de där inläggen jag skrivit för att ventilera och tänkt ta bort senare, de som jag vet är för raljerande, lite för tillspetsade och onyanserade. De som jag nog inte riktigt kunnat stå för i efterhand. Inte så många som jag trott, visade det sig, men det känns ändå bra.

Såg när jag scrollade att för ett år sedan hade jag sällan mer än 10 läsningar per inlägg. Nu är det många gånger fler än så. Glad för det, jag hade skrivit ändå men det är roligare när någon läser. Det är kul att ni tittar in!

Ännu en solig söndag. Kroppen känns trasig efter lunchpasset i fredags men undrar ändå vilka storverk vi ska uträtta idag. Putsa några fler fönster, kanske. Beskära ett äppelträd. Städa badrummen. På torsdag kommer Cass tillbaka, då blir det ordning och reda igen!

Veckans opublicerade inlägg

 Det blev några inlägg, som av diverse anledningar aldrig publicerades, i veckan. Här kommer en summering:

Ett handlade om alfahanar. Jag och min urhjärna har ett komplicerat förhållande till alfahanar. De är de enda jag blir riktigt sexuellt attraherad av men en ganska stor del av mig inser att jag inte borde gilla dem, p g a.. tja, orkar inte ens ge mig in i den loopen. Säg såhär: Make är ca så långt från alfahane det går att komma och jag är lycklig med honom, skulle aldrig vilja leva med en alfahane, vill liksom bara på sin höjd ligga (läs: k-a som djur) med vissa av dem och sedan gå hem till min familj. Japp. Om vi nu är öppna och ärliga. Vilket vi ju är med varandra. Jaja, jag är ärlig med Make också, ingen behöver oroa sig för det.

En annan grej jag skrev om var den 14-åriga PRAO-eleven som svimmade on my watch. Stöp som en fura rakt ner i golvet, gjorde hon. Spräckt ögonbryn och jag tog med henne till närmaste vårdcentral där de trodde att jag var hennes mamma. Vi lät dem tro det eftersom jag visste att hon absolut inte ville sys men läkaren tänkte göra det. Hon vågade inte säga emot så då gjorde jag det istället. ”Jaja, vi kan limma istället, mamma får bestämma” sa läkaren och det var då vi begrep att de trodde att jag var… Jag tyckte om att vara hennes mamma en stund. Jag kände mig som hennes mamma, höll hennes hand när hon var rädd. Hon behövde en mamma där och då.

Min chef nämnde i måndags att de ska söka inköpare, han ville säga det innan annonsen kommer ut, så jag vet. Jag blir lite off när man ska söka ett jobb man redan har men han sa att de måste lägga ut tjänsten, det finns ingen väg runt det så okejdå. ”Jag får börja fila på mitt cv då” sa jag, lite torrare än jag avsett. Då skrattade han bara.

Make hade möte i veckan med firmans bank. De vill ha in honom och systern som privatkunder och efteråt sa Make att det är så sjukt, för ju mer pengar man har, desto billigare blir det. Om man är ”private banking”-kund bjuder banken på en diverse jox och räntan för huslånet blir lägre, fin rabatt får man, vi som behöver det minst. Jag tror att vi håller på att bli sossar båda två. Jag är fortfarande rätt glad för C och Annie, men nästa val blir eventuellt första någonsin jag går ytterligare åt vänster. Rent objektivt tycker jag att sossarna är de mest trovärdiga, några av de få som har kvar en konstruktiv ambition, en värdighet. Moderaternas valkampanjer får mig att kräkas lite i munnen. Det borde vara förbjudet sista året innan valet att prata om vad som är dåligt, eller peka ut andras fel. Alla borde bara få prata om vad de vill göra för att förbättra.

Ja, men de är VÅRA slarviga grannar

Jo, vi har ju suckat lite över våra grannar och deras obryddhet inför... ja, det mesta. Men när jag på omvägar får höra att de fått sura anonyma lappar i brevlådan på grund av samma obryddhet som tydligen fler stör sig på, då tar plötsligt både Make och jag grannarnas parti.

Att folk inte har bättre saker för sig än att...!

 

O s v. Tänk, så man funkar. Det är väl som att man själv kan gnälla över sin familj men när någon utomstående säger något, då jävlar, hehe. 

 

Misstänker att den som lade den sura lappen i deras låda är samma person som lade sur lapp i både deras och vår låda för två år sedan ungefär. Vederbörande tyckte då att vi borde hålla efter våra häckar som hängde ut lite över gång- och cykelbanan. I vårt fall var det precis i sluttampen på vår renovering/tillbyggnad och man kan tycka att vem som helst hade kunnat slänga ett öga in i lerhålet som tidigare varit en trädgård och begripit att vi kanske hade lite annat att stå i än att klippa häcken men vi och grannarna kom ut samtidigt med varsin häcksax och konstaterade att vi båda blivit förärade med varsin surlapp.

 

Igår var Lill och jag ute i härliga vädret, jag klättrade i äppelträden och beskar. Proffstipset, enklaste sättet att komma åt de mittersta vattskotten men jag är lite höjdrädd och håller mig för skratt.  Nygrannarna vallade sin nästan 2-åring. Han fick en skottkärra av oss och testade barnens gunga. Lill och han lekte så som barn kan leka när det skiljer en livstid i ålder mellan dem – Lill sprang och parveln försökte hinna ikapp, men båda verkade nöjda. Det kändes liksom redan naturligt att ha dem i vår trädgård, mamman och jag pratade lite, jag uppifrån trädkronan och hon som höll ett öga på barnen. Behagligt, lågintensivt samtal, sådär som när man vet att man kommer ha all tid i världen att lära känna varandra och därför inte har bråttom. 

Dagens lilla arga

Son skulle under sportlovet göra Läsbingo, något hans fröken brukar skicka med över loven. Det är en "bricka" med 5x5 rader. Man ska läsa 15 minuter för varje ruta och det kan vara "I soffan", "På mage", "För en släkting" osv.

Son trodde att man skulle ha alla rutorna kryssade den här gången, men vi sa Neeeeej, det är ju BINGO! Alltså ska man ha fem i rad! Det vet ju varenda unge! Vilket han hade, plus några rutor till.

Igår var han jätteledsen, för alla i klassen hade kommit med alla rutor ikryssade så alla i klassen hade fått en present av fröken – utom Son. Make är den av oss som får infomejlen från fröken, så han gick tillbaka och kollade och jo, i mejlet hon skickat stod det att alla barn som kommer tillbaka med fullt ikryssade rutor skulle få en present, men på pappret, en förtryckt stencil, stod det inget annat än Läsbingo – få fem i rad!

Vi var så j-a arga igår. Skrev inte mindre än tre rasande mejl till fröken, deletade dem alla och började med att skicka en kontrollfråga: Stämmer det att...? Lika arg idag, fast huvudet en aning svalare. Fröken kommer få sina fiskar varma. Hur kan man ha så dåligt omdöme att man ger en hel klass sjuåringar present, utom en?! Det är inte första gången Son fått känna sig dum för att antingen fröken varit otydlig eller för att vi helt enkelt missat men inte på den här nivån. Om något blir fel ska inte han behöva lida för det, då får hon ta det med oss. 

Två sorters fint och en sorts fult

Stället jag jobbar på går ut på intranätet med att de kommer skänka sju miljoner, delat på två olika hjälporganisationer. Separat kommer det ut omfattande (!) riktlinjer för hur alla anställda förväntas kommunicera runt det som händer, allt från (ungefär) Tänk på att hålla en respektfull ton i samtal med kollegor till generellt hur och vilka ställningstagande man tar från koncernnivå. Proffsigt, genomtänkt, välgjort – som allt annat här.

 

Det som gör mig, överkänslig som man är nu för tiden, alldeles gråtmild är att det flera gånger i texten betonas att vi inte kommer dra kommersiell vinning av det som händer och vi kommer inte kommunicera externt att vi skänker pengar. Policyn är att om det ska kommuniceras är det mottagaren som får stå för den saken, om de vill, men vi ska inte under några som helst omständigheter utnyttja situationen till att "bygga varumärke" .

 

Lika fint som att My Feldt gav en dagsomsättning från sin verksamhet till SOS Barnbyar och genom att berätta om det inspirerade många andra till samma sak,  är det att min arbetsgivare absolut vägrar berätta externt.

Själv är jag av åsikten att handlingen trumfar motivet. Om någon skänker pengar och får likes för det... ja, visst. Om bekräftelsen får en person att vilja göra något bra, so be it och jag kommer aldrig se ner på någon som gör något bra. Det fulaste är alla viktigpettrar som förminskar andras välgärning genom att ifrågasätta deras prioritering eller att trycka till på att hen borde ha gjort mer. Någon som slutat äta kött borde bli vegan. Hon som vägrar flyga borde inte åka färja heller, för det smutsar också ner. Han som skänker pengar till Ukraina borde tänka på Palestina också. Eller så har man gjort för lite. Bara en dagsomsättning? Varför inte en veckas?!
Den sortens människor borde ha en high-five.

I ansiktet.