Svart fredag

Min farfar dog på Black Friday för tre år sedan. Kommer alltid tänka på det. Nyligen läste jag en bok som utspelade sig i Höllviken och de nämnde kyrkogården där vi var sista gången jag träffade honom. Det var på hans pappas födelsedag och vi gick dit för att tända ett ljus. Alla visste att det var sista gången vi sågs, så konstigt att säga hejdå till någon man vet att man inte kommer träffa mer, men det kändes liksom också naturligt.

 

Någon vecka senare skickade jag ett mejl till honom där jag tackade för allt och bad honom hälsa till farmor att vi saknar henne, och fick ett fint svar tillbaka. Det var vårt hejdå. Någon vecka senare somnade han in lugnt och stilla. 

Se till mig som liten är

 Tack för kloka kommentarer till förra inlägget! 

Idag vid hämtning tog jag en av pedagogerna åt sidan och sa det jag planerat mycket noga, att flickan berättat om en incident, något som skedde för ”ganska länge sedan” och att det är något hon berättar på förskolan. Jag ville inte säga något som skulle sätta pedagogen i sitsen att hon måste uppmana mig att anmäla eller att hon måste (?) fråga om detaljer utan bara kunna vara säker på att de tagit saken vidare och helst en fingervisning om att läget är under kontroll. Hon var naturligtvis mycket noga med att inte säga något hon inte får säga, men upprepade flera gånger med eftertryck att jag kan känna mig trygg.

Så, för att svara på Annikas kommentar: Nej, vi överväger inte en anmälan just eftersom barnen är hos mamman och så länge de är det tror jag att de har det rätt bra. Hon är inte helt hundra, men tusen gånger bättre än pappan. Linn har också en bra poäng i att det så klart kan ligga i familjens och mammans intresse att saken utreds. Kanske i en eventuell framtida vårdnadstvist? För vår del håller vi oss till att välkomna lilla tjejen hos oss. Vi är gärna extrafamilj till henne. 

Äventyret bekräftade att han haft kontakt med sin poliskompis också, en kille som jag sedan tidigare förstått har en riktigt soft spot för utsatta kvinnor och barn. Inte en aning om vad  det innebär eller möjligen kan leda till men vi har gjort vad vi kunnat hittills, det känns bra. 

Medan första snön faller...

Minns ni Lills kompis, hon med pappan som suttit inne och som jag i somras var orolig för att jag uppfattade att det var något som inte stod rätt till? I lördags var hon hemma hos oss för första gången sedan dess. När det var fikadags sa hon spontant Jag hoppas att pappa inte vet var ni bor så att han kommer hit och hämtar mig. Jag började försiktigt fråga, svårt är det, men fokuserade på att vara lugn. Vad sa hon?
Pappa är elak.

Pappa var inte elak när vi (hon och hennes bror) var bebisar men han fick en spark i huvudet när han satt i fängelse så att han fick (pekade på pannan) ett hål i skelettet. Då blev han elak.

 

Jag frågade vad pappa gör som inte är snällt. Hon, liksom förra gången, ryckte på axlarna och sa Jag kommer inte ihåg men den här gången lirkade jag lite mer. Frågade om pappa gör något som gör ont. Då berättade hon att en gång, när de retat upp pappa, hade jag gjort något som jag inte vill skriva här men ett så sjukt straff, plus smiskade dem med flugsmällaren. Precis just då kom Make också så han hörde det hon berättade. Jag frågade om hon berättat det för någon och hon sa att hon berättade det på förskolan, på samlingen men att det var länge sedan nu. Jag frågade var fröknarna sa då och hon svarade Inget. Sedan berättade hon att det på skolbiblioteket finns en bok, och i den boken står det att vuxna ska vara snälla mot barn. Som för att motivera att pappa inte får vara elak. Det står i en bok, alltså är det så. 

Lilla lilla lilla älsklingen.

 

Make och jag bestämde sinsemellan att prata med förskolan för att höra vad som hänt efter att hon berättat det där för dem. De får så klart inte berätta egentligen men vi tänkte ändå fråga. Vi bestämde också att inte säga något till mamman när hon hämtade. Det hela blev lite annorlunda, eftersom lilla tjejen själv sa till mamma "Jag berättade vad pappa gjort" och då sa mamman att Ja, vi bor ju inte där längre, sedan maj bor de i en egen lägenhet. Det visste jag sedan tidigare, men till mig har hon sagt att lägenheten är för att de renoverar stora gården där pappa bor.
Därmed var så att säga katten ur säcken och då kunde jag säga det jag ändå tänkt, att om mamman behöver avlastning eller hjälp någon gång så får lilla tjejen gärna vara hos oss. Det skulle säkert fungera om hon behöver sova över också, hon är så kavat och verkar trivas hos oss. Mamman tacksam över det, hennes föräldrar bor ganska långt bort och "hos honom kan jag inte lämna dem" (skönt att hon sa det!). Så har hon också två äldre tjejer (16 och 18) från tidigare relation, som verkar hur bra och rediga som helst och de hjälper henne, men vi, Make och jag, tycker att det skulle kännas väldigt bra att få se efter lilltjejen lite extra, inte minst för att få reda på om läget förändras.

 

Jag hade sedan tidigare bestämt att träffa Äventyret i lördags kväll och åkte så snart mamman hämtat. Det blev inte jättebra, omöjligt att inte tänka på vad hon berättat, allt kändes smutsigt och ganska snart insåg jag att det inte skulle funka utan avbröt mitt i alltihop och sa "Det hände en grej idag…"

När jag berättat sa han att han ska be sin poliskompis att lägga in ett tips om pappan – det väger mycket tyngre om en polis lagt in tipset än vem-som-helst. Det är väl inte otänkbart att han gått tillbaka till sin tidigare profession (vapen och droger) och om de håller ett extra öga kanske de hittar något. Så skönt det vore om han försvann i några år till. 

 

Det svåra är frågan om vad man gör mer. Jag skulle verkligen vilja fråga dagis om de känner att läget är under kontroll. Det här med att göra en orosanmälan… Om man gör en nu kommer mamman veta att det kom från oss och då skulle hon nog inte vilja att dottern var med oss. Lite beroende på vad dagis säger känner vi väldigt starkt att vi får lilltjejens skull behöver ha mammans förtroende och förhoppningsvis få ha henne hos oss så mycket som möjligt. Det känns som det viktigaste av allt, näst efter att hon inte är hos sin pappa.

Efter en intensiv vecka

Mår lite bättre igår och idag. Inget intressant från blodproverna jag lämnade på VC i fredags. Har haft jätteont i brösten, svullna. Drömde att jag var gravid och köpte test dagen efter. Googlade på hur säker en vasektomi (Äventyret) är. Blev så himla rädd att vara gravid. Tydligen KAN kroppen läka en vasektomi och med tanke på vilket fysiskt praktexemplar den mannen är… jaja, var/är inte gravid. Lustigt hur det sitter, att man någonstans önskar att det ska bli två streck på testet, fast man egentligen inte vill… Det är efter alla negativa test när vi försökt bli med barn. Blev ju till och med glad av positivt resultat på covidtestet i vintras, eftersom det såg ut som ett gravtest. 

Vi har varit i Stockholm med jobbet på utbildning igår och idag. Jag bad Make att hämta mig på flygplatsen ikväll, sa att det vore mysigt om de gjorde det. Gick hela dagen och längtade efter att se Lill springa mot mig och skrika MAMMA! Få fånga henne i famnen och krama henne. Det är något av det finaste jag vet. Blir alltid gråtmild av sådana scener, på tågperronger och flygplatser.

I terminalen var de inte. Sms: "Vi är utanför" så jag trodde att de av någon anledning stod utanför och skyndade ut utan att se dem. Det visade sig att de satt i bilen på parkeringen. Det sken igenom att jag var besviken och lite sur. Blev inte ens att jag sa hejdå till kollegorna, för att jag gick och letade efter dem. Lite pinsamt/dålig stil. 

Jag sa att jag ju lika gärna kunde ha åkt med någon av de andra om de ändå inte skulle kliva ur bilen. Make sa förlåt, han hade inte tänkt på det. Nej, ibland tänker han verkligen inte.

Det blir skönt med fredag imorgon. Den här veckan har varit intensiv.

Veckorapporten

Hej på er!

 

Jaha, vad händer i mitt liv då, undrar ni.

 

Jobbar hemma igår och idag. Har lite feber. Fick en återbudstid på vårdcentralen idag och har lämnat en massa blod som ska analyseras. Jag är inte orolig men ändå skönt att kolla upp saken.

 

I onsdags kväll tog jag en kvällspromenad med min kusin i telefon. Så kan man också umgås, när man ses för sällan. När jag var nästan hemma och närmade mig skolans parkering såg jag att det stod en bil där, på tomgång. Från skolgården kom en man med hund, hoodie uppdragen över huvudet. Jag såg hur han gick fram mot bilen, den som satt på passargerarsidan hoppade ur, de såg ut att skaka hand med varandra och så gick mannen med hunden vidare åt samma håll som jag medan bilen körde därifrån. Det var andra gången jag passerar, vad jag är rätt säker på är en knarkaffär, på skolans parkering. Vårt område måste vara varje knarkhandlares dröm. En homogen, till synes skyddad bubbla, INGEN tror att sådant händer här, därför ser de det inte heller, ens om det sker mitt framför nästan på dem.

 

När jag var med Son på judo i veckan tjuvtittade Lill och jag på en grupp som tränar thaiboxning i salen bredvid, fast jag visste inte att det var det förrän efteråt. Instruktören stack ut huvudet och undrade om jag var intresserad av att testa. Det är jag, som fan. Det ser sjukt kul ut, jag älskade ju boxpassen på gymmet, men det har inte börjat igen efter pandemin och detta påminde om det, fast tuffare och mer utmanade, på ett positivt sätt. Instruktören sa att de inte har nybörjarpass, men alla nivåer kan vara med, det är bara att man får ta det i sin egen takt och bli ihopparad med någon annan som också är lite ny. Efter passet pratade jag lite med den enda tjejen i gruppen, fick hennes nummer så att jag kan höra av mig när jag vill prova. Måste bara bli frisk från den här jädra skiten först…

 

Nästa vecka blir intensiv. På tisdag ska jag hålla i en workshop enligt Stockholmskonsulternas modell, behöver lägga större delen av måndag på att förbereda. På onsdag åker vi till Stockholm svintidigt för två dagars utbildning med samma konsulter. Kommer hem sent torsdag kväll. På fredag kommer jag vara helt slut.

 

Ja, det var det. Trevlig helg på er! 

Livet osv

Fortsatt trött trött trött, trots ledig fredag.

Dåligt humör och vet att jag är tvär och fjär (är det ett ord? Borde vara det) mot Make fast han inte gjort något fel. Bråkade halva dagen med Son igår, kanske vårt första relationsbråk, ett sånt där större, om hänsyn och givande och tagande. Han är så stor nu, det lilla barnets företräde till allt gäller inte riktigt längre men jag vet uppriktigt inte helt hundra vad man kan förvänta sig av en åttaåring. Jag försökte få fram att mamma och pappa sliter så på veckorna så ibland behöver vi vila på helgerna (på temat att jag inte stod ut med tanken att bjuda hem den där kompisen just igår eftersom det alltid blir så högljutt och stökigt med honom, de tar över hela huset). Mamma är trött. Mamma behöver lugn och ro. Nej, det hade han ingen förståelse för alls, utan tog istället väldigt illa vid sig eftersom han upplevde att jag sa att hans kompis är stökig men det sa jag verkligen inte. Jag sa att det BLIR stökigt. Herregud, man uttrycker sig korrekt men det har man absolut ingenting för. Jag gillar ju hans kompis, han är jättegullig men det BLIR stökigt! 

 

Äventyret hörde av sig, hade en dipp han också. Jag är osäker, på ett sätt som växt fram efter att jag läst Utan personligt ansvar. Jag vill verkligen ha honom på ett hörn i mitt liv, men är rädd att det börjar få slagsida. Jag vill just det, ha honom på ett hörn. Det är ungefär så mycket utrymme jag kan ge honom men han, som har utflugna barn, inga fritidsintressen, underhållsfri lägenhet och ett jobb han sköter lite med vänsterhanden, har oceaner av tid att tänka och längta efter mig. Jag märkte att han var på konfrontativt humör och kände att jag inte fixar någon som helst ytterligare press* från honom nu. Sa det, och att jag varit på uruselt humör hela helgen. Föreslog att vi pratar om saken en annan dag, när jag kan vara med konstruktiv. Till min förvåning köpte han det rakt av, han brukar inte backa så lätt. Antingen sitter han på sitt håll nu och filar på (ännu ett) göra-slut-mejl, eller så uppfattade han i min ton att jag verkligen inte kan böja mig mer än jag gör just nu.

 

Har plöjt nästan hela tredje säsongen av The Split i helgen. Det har passat perfekt. Har ett avsnitt kvar. Vet inte om jag hoppas på maken eller ungdomskärleken.

Försökte okynnesshoppa lite på Sellpy men hittade bara sommarkläder. Lade en halvtimma på att titta efter den perfekta linneskjortan till sommarens båtutflykter i Frankrike, hade tre i varukorgen till slut. Insåg att det är åtta månader tills dess och stängde ner utan att beställa. Har jag någonsin längtat såhär mycket till Frankrike? Tror inte det. Vi är inne på att bila ner i sommar, vara borta en månad. 

 

 

'* Måste understryka att det Äventyret vill INTE är att vi ska "bli ihop" eller så. Ingen av oss har någonsin velat det, men han vill träffa mig oftare, att det är något som ska kunna ske mer spontant och fritt. Visst hade det varit trevligt, men det utrymmet finns inte nu. Kanske i framtiden – jag hoppas i framtiden, men inte nu.  

Oroa er inte, jag lever!

Allt är bra men jag är trött.

Höst-trött.

Vintertids-trött.

Jobb-trött.

 

Guschelov för höstlov och ledigt från alla aktiviteter den här veckan. Fattar inte att jag blir så utmattad av dem, som att de tar det sista lilla uns av energi jag har kvar efter jobbet.

Har en förkylning på gång, är helt okej på dagarna men har lagt mig halv nio två kvällar i rad. Tycker att jag inte varit riktigt pigg sedan jag hade den där infektionen för en månad sedan. Har försökt träna två gånger men är helt orkeslös flera dagar efter, det känns inte bra i kroppen. Jag frågade läkarkompisen om efterdyningarna av en infektion kan sitta i så länge och hon sa att jo, visst kan det. Kanske är en del av tröttman också på grund av att jobbet kommit igång rejält, efter ett par första månader på halvfart. Förra veckan var intensiv, mest för att jag tänkt och upptäckt och lärt mig så mycket.

 

Det är kul, för första gången har jag känt att jag uppriktigt är glad att jag bytte, att det här passar mig mycket bättre. Här får jag gräva och analysera, får bra feedback och bekräftelse på att det uppskattas. Till och med Stockholmskonsulterna vi har inne för att hjälpa till att styra upp verkar lite imponerade. De säger det inte rakt ut, men mellan raderna framgår det att jag gör analyser och insikter som de inte tänkt på att leta efter. Den av dem som jag har mest kontakt med har frågat några gånger om jag inte funderat på att byta till deras bana. Jag skämtar bort det.

 

Men tanken fastnar. En vag idé om något tillsammans med Make, att vi hade kunnat dels kombinera våra respektive kompetenser till att erbjuda något unikt, men också att vi hade haft varsitt eget ben att stå på. Tog upp det med honom, vad man kunnat erbjuda, och han gick igång på det, tyckte att det lät jättespännande. Om några år. Vi är inte riktigt där än, men vi är på väg däråt. Det tror jag verkligen.