Minns ni Lills kompis, hon med pappan som suttit inne och som jag i somras var orolig för att jag uppfattade att det var något som inte stod rätt till? I lördags var hon hemma hos oss för första gången sedan dess. När det var fikadags sa hon spontant Jag hoppas att pappa inte vet var ni bor så att han kommer hit och hämtar mig. Jag började försiktigt fråga, svårt är det, men fokuserade på att vara lugn. Vad sa hon?
Pappa är elak.
Pappa var inte elak när vi (hon och hennes bror) var bebisar men han fick en spark i huvudet när han satt i fängelse så att han fick (pekade på pannan) ett hål i skelettet. Då blev han elak.
Jag frågade vad pappa gör som inte är snällt. Hon, liksom förra gången, ryckte på axlarna och sa Jag kommer inte ihåg men den här gången lirkade jag lite mer. Frågade om pappa gör något som gör ont. Då berättade hon att en gång, när de retat upp pappa, hade jag gjort något som jag inte vill skriva här men ett så sjukt straff, plus smiskade dem med flugsmällaren. Precis just då kom Make också så han hörde det hon berättade. Jag frågade om hon berättat det för någon och hon sa att hon berättade det på förskolan, på samlingen men att det var länge sedan nu. Jag frågade var fröknarna sa då och hon svarade Inget. Sedan berättade hon att det på skolbiblioteket finns en bok, och i den boken står det att vuxna ska vara snälla mot barn. Som för att motivera att pappa inte får vara elak. Det står i en bok, alltså är det så.
Lilla lilla lilla älsklingen.
Make och jag bestämde sinsemellan att prata med förskolan för att höra vad som hänt efter att hon berättat det där för dem. De får så klart inte berätta egentligen men vi tänkte ändå fråga. Vi bestämde också att inte säga något till mamman när hon hämtade. Det hela blev lite annorlunda, eftersom lilla tjejen själv sa till mamma "Jag berättade vad pappa gjort" och då sa mamman att Ja, vi bor ju inte där längre, sedan maj bor de i en egen lägenhet. Det visste jag sedan tidigare, men till mig har hon sagt att lägenheten är för att de renoverar stora gården där pappa bor.
Därmed var så att säga katten ur säcken och då kunde jag säga det jag ändå tänkt, att om mamman behöver avlastning eller hjälp någon gång så får lilla tjejen gärna vara hos oss. Det skulle säkert fungera om hon behöver sova över också, hon är så kavat och verkar trivas hos oss. Mamman tacksam över det, hennes föräldrar bor ganska långt bort och "hos honom kan jag inte lämna dem" (skönt att hon sa det!). Så har hon också två äldre tjejer (16 och 18) från tidigare relation, som verkar hur bra och rediga som helst och de hjälper henne, men vi, Make och jag, tycker att det skulle kännas väldigt bra att få se efter lilltjejen lite extra, inte minst för att få reda på om läget förändras.
Jag hade sedan tidigare bestämt att träffa Äventyret i lördags kväll och åkte så snart mamman hämtat. Det blev inte jättebra, omöjligt att inte tänka på vad hon berättat, allt kändes smutsigt och ganska snart insåg jag att det inte skulle funka utan avbröt mitt i alltihop och sa "Det hände en grej idag…"
När jag berättat sa han att han ska be sin poliskompis att lägga in ett tips om pappan – det väger mycket tyngre om en polis lagt in tipset än vem-som-helst. Det är väl inte otänkbart att han gått tillbaka till sin tidigare profession (vapen och droger) och om de håller ett extra öga kanske de hittar något. Så skönt det vore om han försvann i några år till.
Det svåra är frågan om vad man gör mer. Jag skulle verkligen vilja fråga dagis om de känner att läget är under kontroll. Det här med att göra en orosanmälan… Om man gör en nu kommer mamman veta att det kom från oss och då skulle hon nog inte vilja att dottern var med oss. Lite beroende på vad dagis säger känner vi väldigt starkt att vi får lilltjejens skull behöver ha mammans förtroende och förhoppningsvis få ha henne hos oss så mycket som möjligt. Det känns som det viktigaste av allt, näst efter att hon inte är hos sin pappa.
5 kommentarer:
Det gör så ont i mig. Men jag är glad om ni kan hjälpa den lilla och mamman.
Huga, vad hemskt! Man kan göra en anonym orosanmälan, det förutsätter att du inte berättar vem du är när du anmäler bara. Sen är ju frågan ändå om mamman inte kommer kunna lista ut var det kom från. Och till sist så gör ju en orosanmälan, oavsett vilken förälder som felar, att hemförhållanden i allmänhet gås igenom och möten med soc bokas. Jag har en kompis vars bonusbarns mamma har tre orosanmälningar på sig och det påverkar ju deras hem i lika stor utsträckning som mammans. Eftersom dom VILL att det ska utredas så känner de ju att de får mer på fötterna i dialogen med mamman/skyddande av barnet, men om du får en bra dialog med mamman så kanske det går att fråga henne lite försiktigt om det skulle hjälpa om ni gjorde en orosanmälan? Så kommer det inte som en chock menar jag.
Gode gud, så en del barn har det. Bra att ni agerar och bra att ni har en öppen dialog med mamman. Det kanske räcker så länge? Och så fint om tjejen får vara hos er. Arma barn❤
Fint att ni engagerar er och backar upp!
Jag (som inte bott i Sverige på många år och antagligen helt har tappat det svenska förtroende för myndighetsagerande)har en undran om det där med orosanmälan: vad hoppas ni att det skulle åstadkomma om ni gjorde en sån?
Med tanke på att mamman redan flyttat barnen i säkerhet från pappan menar jag? Skulle det inte bara öka stressen på och osäkerheten för den familjen i det här läget? Och vore det inte bättre isånafall att uppmuntra mamman att söka kontaktförbud gentemot pappan? Som sagt, har inte haft med det svenska systemet att göra men det känns lite som en orosanmälan mycket leder till att mammans föräldraskap ifrågasätts och det vore väl inte helt lyckat när hon verkar vara den lilla tjejens kvarvarande stabila punkt i tillvaron?
A
Jag tänker att du gör alldeles tillräckligt mycket genom att låta barnen leka så att ni har lite fortsatt koll på flickan och kan stötta mamman om hon vill.
Det finns ett annat alternativ än att som privatperson göra en orosanmälan och det är att ta reda på om mamman vill ha stöd av socialtjänsten. I så fall går det att göra en ansökan. Många socialtjänster har också någon form av Råd och stöd, dit föräldrar kan komma och prata utan att det förs anteckningar om samtalen.
Skicka en kommentar