Då och nu

Juli 2009

Min då bästa vän gjorde slut med sin dåvarande pojkvän. Svärmorsdrömmen. Han som jag sa "Om inte du vill ha honom så tar jag honom" efter deras första dejter. Redan då visste jag nog att man inte känner någon riktigt förrän man gjort slut med vederbörande (gäller alla former av relationer, inkl den mellan arbetsgivare/arbetstagare) och jag minns den där sommardagen då jag och Make, som jag just börjat dejta, låg på en filt i solen och han, kompisens kille, ringde och sa att han bara ville förstå vad som hänt, varför hon gjort slut. Jag försökte trösta och stötta honom samtidigt som jag hela tiden tänkte på att inte kompromissa med lojaliteten gentemot min vän. Så fort samtalet var över SMSade jag min vän (som jag visste var i radioskugga några dagar) och sammanfattade samtalet. Tur det.

 

Det kändes som att bra samtal, som att jag nådde fram och gjorde skillnad för honom men senare fick jag höra hur samtalet med mig hade initierat det som sedermera skulle leda till en polisanmälan för ofredande. Han tolkade det jag som sagt på ett sätt som… jag minns inte ens detaljerna, men hon hade 50 missade samtal från honom när hon slog på mobilen igen, lika många SMS med allt från bedjande till hotfullt innehåll. Han refererade till hans och mitt samtal och använde det som argument för… vad det nu var han påstod och jag var så glad att jag förekommit och berättat vad vi pratar om, annars hade hon nog trott att jag gått bakom ryggen på henne. Det höll på så tills polisen tog in honom för förhör. Han var även på mig för att jag tog hennes parti, yrade om "falska angivelser" och allt möjligt. Först efter polisförhöret slutade han.  

 

Januari 2023

Min bästa väns man ringer mig. Han har aldrig ringt mig tidigare men gör det nu och låter så ledsen, han undrar vad jag och hans fru pratade om när vi sågs för några helger sedan för när hon kom hem var hon annorlunda och bara några dagar senare sa hon att hon vill att de ska separera. Till mig har hon efter det sagt att allt är bra, att de är eniga om att separera och att han accepterar det men det är inte riktigt den bild jag får när jag pratar med honom. Jag tycker så synd om honom. Inte så att jag på något vis tar hans parti, men jag känner med honom i att mattan ryckts undan, hans tillvaro håller på att kollapsa och han fattar ingenting, begriper inte vad som hände.

Jag säger att jag inte kan tänka mig att hon sagt något till mig som hon inte sagt till honom, men att ens om hon gjort det hade jag naturligtvis inte kunnat berätta det för honom. Det förstår han men han är desperat efter att förstå. Jag kan inte hjälpa honom men frågar om han har någon han kan prata med.

"Det ordnar sig" säger han med klibbig röst.

Nej, säger jag. Du måste hitta någon som du kan prata med. Det är jätteviktigt. Du måste ge dig själv det.

"Det ordnar sig" säger han igen.

 

Innan vi lägger på säger jag att jag måste berätta för henne att han har ringt. Han säger att han förstår och det är lugnt. När jag får tag på henne undrar hon vad fan han håller på med. "Han rotar i allt, min telefon, min jobbdator och i helgen försökte han ta sig in i min jobbmobil så många gånger att den var låst i flera timmar!" 

Det är läskigt med hur folk kan förändras när en relation tar slut. Det är en helt oförutsägbar faktor.

On fire!

Igår var jag ilsken, mest på konsulterna som mikromanagerar och behandlar en som ett mindre vetande småbarn. Ilsken på vår chef som aldrig är här, aldrig frågar hur det går, aldrig visar minsta intresse för vad någon i teamet gör och som ingen egentligen vet vad han gör hela dagarna för vad han än gör tangerar det inte något som någon i hans team gör.

Sa till en av mina två närmaste kollegor att jag var så arg och hon sa att hon hade haft en sådan dag i måndags. Vill du ha lite choklad? frågade hon med extrasnäll röst och det var då jag insåg att det nog var fantom-PMS som spökade. Mens får jag ju aldrig längre p g a hormonspiralen. 

 

Konsulten hade jag ett snack med, om att jag vill ställa in femtonminutersmötena de kallat till två gånger i veckan – de är bara ett störande moment. Då ville han kompromissa (hans ord) genom att redan nu planera in arbetsmöten under kommande månad, med 'lite grovt vad som ska vara klart till respektive möte'. Jag undrade varför. Fick det vanliga pedagogiska talet om att deras erfarenhet är att om man planerar sitt arbete är det mer sannolikt att man håller deadline Men om du känner så kan vi självklart göra på annat sätt med den där tonen som antyder att man inte begriper sitt eget bästa men att han väljer att låta mig få som jag vill trots det. Han är tolv år yngre än jag.  

Jag fick förklara att jag tycker att vi kör de arbetsmöten som kommer krävas närmaste tiden och gör som man brukar – bestämmer i slutet av varje möte när man ska ha nästa, utifrån vad som ska vara klart till dess. Det gick han med på så alla nöjda och glada. Sedan berömde han mig för att jag varit så duktig på förstaskottet på strategin som vi håller på att snickra ihop.

 

Med chefen bokade jag en halvtimmes avstämning på måndag, fast besluten att insistera på sådan regelbundet framöver. Han ringde idag (kors i taket!) och frågade hur det är (dubbelkors!). Han hade förvisso ett ärende men det blev att vi pratade om det andra jag velat ta upp, bland annat konsulterna. Inte en enda gång under hösten har han frågat någon av oss hur vi tycker att det fungerar med dem men jag luftade vissa av mina synpunkter och han sa att det kanske vi borde ta med dem. Nej. sa jag med ett för mig okaraktäristiskt eftertryck. Vi ska ta det internt först. Vi behöver boka in ett möte där du, jag och (de andra två med samma roll som jag) pratar om hur det fungerar. Sedan kanske vi tar det med konsulterna.  

Ja, det kan vi göra sa han. Tio minuter senare kom en kallelse för en timmas intern ventilering. Kors-kors-KORS i taket. När jag ändå höll på sa jag att jag vill ha regelbundna avstämningar med honom, öppen agenda, en halvtimma varannan eller var tredje vecka. Okej, jag kallar sa han.

 

Så känns lite som att man är on fire faktiskt, hehe. Bra avslutning på veckan. 

Finaste

Igår sa jag till Son att vara försiktig och inte gå in med skorna eftersom Lisa dammsugit hallen samma dag. Han förklarade lugnt för mig att han noterat ett nystädat golv redan när han kom hem från fritids och därför hade han då tagit av sig skorna utanför ytterdörren och burit dem direkt till skohyllan, så att det inte skulle bli smutsigt. Otroligt att en person kan vara så disträ ibland, och så observant ibland. Jag blev alldeles rörd över att han tänkte så och tog hänsyn.

 

Han har gått på judo ett-ett och ett halvt år nu, har halvgult bälte. Sista gången förra terminen sa ledarna att de skulle prata ihop sig om vilka som skulle få gradera under jullovet och höra av sig till dem. Då pratade jag med Son om det, sa att alla inte kommer få gradera, så att han skulle vara förberedd på det och då var han helt okej med det men när terminen drog igång igen gick det upp för honom att han fortfarande hade sitt halvgula och han blev jätteledsen. I måndags ville han inte gå på judon, sa att han var den enda som inte fått gult bälte och att han inte vill mer, han som tyckt att judon varit så kul.

 

Väl där pratade jag innan passet drog igång med en av ledarna och frågade om det stämmer att han var den enda som inte fått chansen, inte för att ifrågasätta utan för att ha något att svara honom. Ledaren sa att Son visst varit inbjuden att gradera – hade vi inte fått mejlet? Det är Make som är kontaktperson så jag ringde honom. Efter lite sökande hittade han mejlet. Det kändes så bra att kunna gå ut på mattan och säga till Son att han visst hade fått chans att gradera, bara att vi hade missat mejlet, men att det kommer bli ett uppsamlingsheat. Han blev så glad, älsklingen! Fattar att han blev besviken och tappade gnistan!

 

Både han och Lill är sådana hjältar. Allt har fallit på plats så smidigt med Lisa, det har inte varit några omställningssymtom alls. Hon har bara smält in i vår familj och barnen är så coola med att ha en ny person som inte pratar ett ord svenska. Helt obekymrade är barnen med det, och Lisa är imponerade obekymrad hon också. Hon konstaterar att Lill pratar med henne och att hon inte förstår, men allt löser sig liksom. Son gör sitt bästa för att använda ett begränsat engelskt ordförråd, hon säger att han uppenbart försöker connecta med henne och att det är så rart.

Barnen är så fina på hela taget. Jag är stolt över dem!

Lisan!

I torsdags kom Lisa och det kändes så bra från första stund!

Lill har gått och blivit så kavat i allmänhet senaste tiden. Vet inte riktigt när det hände, men hon har blivit ett riktigt partytrick. Kanske mest mot människor som inte är totala främlingar men det tog bara någon timma innan hon gjort Lisa till sin. I helgen, fast Lisa varit ledig, har hon lekt och busat med Lill, pusslat, kittlats, kramats, spelat spel. Lill är helnöjd, mår som en prinsessa när hon har en vuxen som nästan helt för sig själv. Höjden av lyx för en extrovert och aktiv femåring.

 

Lisa är lågmäld, hjälpsam och verkar genuint gilla barn. Hennes mammas arbete är att ta hand om tre barn som de är motsvarande familjehem åt, och de har haft placerade barn under hela Lisas uppväxt. Jag tror det är en stor del i att hon är som hon är, del av en stor familj där alla behöver dra sitt strå till stacken och hon verkar vara en sådan som tar initiativ.

 

I helgen var vi hos mina föräldrar och fikade, på deras initiativ. Både Make och jag kände oss på förhand lite utmattade bara vid tanken på att pappas förestående charmoffensiv så jag bad mamma, så fint och diplomatiskt jag bara kunde, att de – nu när vi börjar på ny kula – ska hålla viss professionell distans till Lisa. Ni är världens snällaste och vill bara väl men snälla, tagga ner lite den här gången. Håll lite avstånd. Tänk på att vi är hennes arbetsgivare.

Jag tror att pappa kanske blev lite stukad och det sista jag vill är så klart att han ska bli sårad, men drog ändå en lättnadens suck vid fikabordet för trevligheten var på en precis lagom nivå. Egentligen tror jag att pappa är socialt understimulerad, att det är därför han blir så manisk i sin trevlighet, men han är också alldeles för my way or the highway för att bredda sitt sociala nätverk till något annat än det mamma styr upp.

 

Just nu sitter Lisa på första kurstillfället på universitetskursen hon ska läsa. Är så otroligt nöjd att vi lyckades tajma med kursstart, att hon har ett sammanhang utanför familjen från i princip dag 1. Hoppas att hon träffar lite trevligt folk att hänga med. Min gamla klasskompis, som nu jobbar på antagningen, har varit helt fantastisk och fick igenom Lisas ansökan så smidigt som man inte trodde möjligt.  En bukett tulpaner med tack-kort är på väg till henne as we speak. 

Spridda skurar

Hua vad tiden går fort!

Imorgon kommer Lisa, knappt så man fattar det! Ikväll måste vi städa hemma så det ser lite trevligt ut åtminstone när hon anländer, stackars flickan.  Vi känner oss så väldigt mer rutinerade den här gången. Make har råddat med universitetet så hon börjar en kurs där redan på måndag. Han har lustigt nog bra kontakt med en av mina gamla barndomskompisar där, hon var väldigt hjälpsam även med Cass och principen är samma – sök in på vilken kurs som helst, så registrerar hon sedan om Lisa till rätt kurs. Nemas problemas, det löser vi!

 

Lill har gått och blivit livrädd för eld. Förstår inte varför, inget hon sett eller hört, men en kväll under jullovet började hon tänka på eld och kunde inte sluta. Det spelar ingen roll hur vi förklarar att vi har brandvarnare som kommunicerar med varandra och med Verisures larmcentral eller att vi inte lämnar levande ljus eller att OM det skulle börja brinna så skulle vi hinna ut för varje svar vi har väcker nya orostankar hos henne och hennes resonemang är skrämmande analytiska. Hon vänder och vrider på det vi säger och hittar nya risker som skrämmer upp henne ännu mer. Här om dagen, efter att jag vallat runt henne i huset inför läggdags och visat att inget var på spisen, inget i ugnen, inga ljus tända osv, oroade hon sig för att en lampa skulle börja brinna. Jag lät henne peta på lågenergilamporna så att hon skulle känna att de inte blir varma och i stunden köpte hon det, men senare blev hon ändå rädd, för hon kom på att lamporna kanske inte var varma för att de inte varit tända så länge. Hon gråter och tror att hon ska dö, att vi ska dö, att gosedjuren ska brinna upp. Det som verkar få henne att känna sig trygg är om vi inte tänder stearinljusen alls, och om jag visar henne att jag ställer timern på spisplattorna. Lilla älsklingen.

 

Bortsett från bubbel till en hummermiddag har jag inte druckit alkohol sedan nyår. Det är olikt mig, jag som älskar vin, men jag har inte varit sugen. Tycker att jag mått dåligt av alkohol ett tag, vaknar mitt i natten med halsbränna och känner mig bakfull. Det kan delvis ha med maten jag ätit till men det är alkoholen jag känt usch inför. På hela taget har jag känt mig rätt bläig, svullen, ofräsch. Under hösten har jag gått upp en del, får fortfarande feber när jag tränar och nu efter årsskiftet har jag varit sugen på att ta hand om mig lite bättre och dra ner på det där helt onödiga, det man snabbt vänjer sig vid men också snabbt vänjer sig av med. Det har redan och utan någon som helst ansträngning/uppoffring från min sida gett resultat. Är det inte så här också, att 20 procent av ansträngningen ger 80 procent resultat? Eller möjligen 30/70 – men ändå. Ett tag tänkte jag att jaja, det är väl så här det är att snart fylla 40 och förlikade mig med det, men tydligen kan jag fortfarande påverka min kroppsform och det var ju trevligt att upptäcka.

 

Under julledigheten skaffade jag HBO Max men har jättemycket problem med att det laggar – något vi aldrig haft problem med hos någon annan streamingtjänst. En snabb googling visar att fler upplever samma. Utbudet har jag dålig koll på än-så-länge, men började kolla The Good Fight och gillar det, fast det där med "juridiken" och att de alltid vinner på skruvboll är lite tramsigt emellanåt.  Någon som har HBO-tips? Tar tacksamt emot!

Ding-ding-ding!

 Yeay, vi är med au pair igen! Hon har så att säga inte formellt accepterat ”kontraktet”, men vi pratade igår och hon känns hundra procent på, så jag är inte särskilt orolig att hon får kalla fötter nu. Något av det bästa är att hon antagligen kommer redan om en vecka! I princip är väskan redan packad och passet ligger framme. 

Så fort det gick. Inte länge sedan vi sa att nä, vi har nog inte råd. Åtminstone att övriga kostnader blivit så höga att vi behöver spara in på det. Make är familjens ekonomichef och den förnuftige av oss. När han plötsligt tyckte att jo men vi kan väl kolla på en ny au pair (eventuellt eftersom firman gick väldigt bra även 2022 och de har diskuterat en mindre utdelning från hans och systerns förvaltningsbolag - egentligen skulle de spara pengar för att kunna reglera skulden för aktierna men med årets utdelning har de redan tillräckligt med stash för det) var jag inte sen att nappa. 

Vi kommer hjälpa henne söka till någon kurs här, de startar 16 januari så bra om hon är här tills dess. Det känns så himla kul! 

Vis av tidigare erfarenheter har vi den här gången tryckt mycket på att vi vill att barnen ska lära sig franska. Cass var ingen pedagog och fattade aldrig hur hon skulle bära sig åt. Hon var också uppenbart missnöjd med att behöva ta hand om barnen när skola/dagis var stängt, eller barnen sjuka. Det har vi också förberett nya tjejen på att hon förväntas göra, något hon tyckte var självklart. Den här gången ska vi också ha avstämningar, prata om hur det går och om alla är nöjda. Det var en miss vi gjorde med Cass, att inte ha en löpande dialog på det sättet.

Nu funderar jag på om och i så fall hur jag ska be mina föräldrar att hålla lite distans till den nya. Särskilt pappa var alldeles för förtjust i Cass (fattar det, hon är oerhört charmig och bekräftande) och Make och jag kände att det blev alldeles för mycket dem emellan, de triggade liksom varandra i trevlighet, så det blev nästan outhärdligt för alla runtomkring, inklusive mamma som såg ut att vilja ge pappa en smäll i bakhuvudet när det blev som värst. Visst är au pairen en familjemedlem, men vi är också arbetsgivare, så balansen behöver vara däremellan. Vi kan hantera vår balans, men när främst pappa kommer som en svansviftande golden retriever blir balansen liksom rubbad. På nyårs föreslog mamma att vår eventuella au pair kan komma och bo hos dem (i gäststugan) ibland när hon ”behöver få ledigt” och jag ba’ ehhh, nä. Tycker inte att det är lämpligt. Hon kan vara ledig hos oss.

Det är i alla fall jättekul med ”tillökning”! Vi är taggade till tusen igen! Det var skönt med en paus, att inte ha någon extern boende här ett tag, men nu ser vi verkligen fram emot det! 

Gott nytt!

En liten summering av läget så här långt:

 

Nyårsafton var en av mina sämsta. Syrrans kompis som bjudit in sig själv till vår familjemiddag… åh, jag hade kunnat strypa henne. Hennes profession är typ festfixare/eventplanerare/något i den stilen, och jag blev varse att hon inte förmår gå på något som kan likna en fest utan att styra upp? När vi kom hade hon gjort bordsplacering. Välgjort och så, fina utskrifter med allas bilder och så, men på baksidan sex sju frågor om året som gått och året som ska komma. Onda aningar. Hon hade placerat sig vid bordets kortsida, ordförandeposten och strax efter förrätten delades det ut pennor för nu skulle vi fylla i svaren på frågorna. Något jag lärt mig under året, ett ögonblick från året jag alltid kommer minnas, osv.

 

Det är väl till hälften fel på mig, men sådant får det att krypa i kroppen på mig. Sedan drog det igång. Kompisen fördelade ordet, såg till att alla fick säga sitt, det var som Skavlan där vid matbordet. Jag HATAR Skavlan. Fixar inte att titta på det, det går bara inte. Alla andra verkade helt okej med det, skrev och svarade och hon stortrivdes uppenbart i rollen som programledaren som får alla gäster att öppna sig. När det var bordet runt på tredje frågan sa jag tvärnej när jag blev tilldelad ordet. Pappa ba', som hade älskat att få vara med i Skavlan-myset och tyckte att detta var the next best thing försökte lirka och jag kände mig som het olja någon droppar vatten i – Jag ORKAR INTE MED DET HÄR! Tre sekunders obekväm tystnad vid bordet innan programledaren sa okej, då tar vi nästa. Så höll det på, hela middagen.

 

Något av det värsta var ändå att hon efteråt, när alla frågor var avklarade, med sinnlig terapiröst tackade för att vi delat med oss. Jag var på så j-a dåligt humör, till och med sur när jag vaknade dagen efter. Stackars Make trodde att jag var arg på honom men så var det ju inte. Vi pratade lite om det och han, som svarat så snällt på frågorna, höll med om att det var jäkligt konstigt gjort av kompisen, att totalt kapa en middag på det viset. Nå, jag har kommit över det nu (fast känner att jag inte vill se den där människan igen under de närmaste tre åren) och tänker att hon kanske inte mår bra.

 

Nåja, så över till något trevligare:

Det verkar som att familjen ska få tillökning igen! Vi ska inte ropa hej osv, men jag tror att vi har hittat en ny au pair.

 

Vi tycker att hon känns jättebra och hon verkar också helsugen. Hon va au pair i London i höstas, men det funkade inte med familjen så hon åkte hem men hon har också varit au pair i Frankrike och tyckte att det fungerade utmärkt. Vi hade första videosamtalet på nyårsafton och ska ha ett nytt ikväll. Hon har också varit lärarassistent och har erfarenhet från barn sedan tidigare. I princip är hon tillgänglig och kan stanna till vår sommarsemester, men behöver åka tillbaka till Frankrike för examinationer någon gång under senvåren. Gav intryck av att vara aktiv, uttryckte spontant intresse för att hitta på egna grejer och se sig omkring. Vi höll på att bli tokiga första månaderna med Cass, eftersom hon typ aldrig gick utanför huset på eget bevåg. Trevlig, charmig, lättpratad. En bonus att hon är tvåspråkig, uppvuxen i Frankrike med Italiensk pappa, plus att hon är väldigt bra på engelska. Till hösten hoppas hon komma in på tolkutbildning, masterprogram. Jag fick intrycket av att hon uppskattar den mentalitet vi uttrycker, tillit och respekt, extra mycket efter erfarenheten i London men hon gick inte in på exakt hur det skurit sig där, vilket jag ändå tycker är positivt, att inte "snacka skit" om tidigare arbetsgivare. Jag var ju själv au pair i en familj det inte funkade med, så kan verkligen relatera.

 

Jag har fortsatt lite julledigt några dagar till. Det blir mjukstart med jobb på torsdag. Känns bra!