Peppiga fredagsämnen

Ännu en phu!-vecka till ända. Det är fullt ös och jag vet inte hur vi skulle klara oss utan Lisa. Idag stänger jag datorn vid lunch och sedan åker Make och jag till Göteborg. Det ska bli så fint att komma bort, vi behöver det. Han är så väldigt sliten, lite orolig för honom. Han har problem med magen, sover illa, slits mellan sitt vanliga jobb och firman i norr. Som lök på laxen hade han ett jobbigt samtal med sin mamma i veckan. Jag är stolt över honom, att han äntligen, efter så många år, berättade hur han känner inför att de aldrig lägger två strån i kors för att bygga någon form av relation till sina barnbarn. Tyvärr var reaktionen inte vad man hade kunnat hoppas på, förnekelse och dåliga bortförklaringar snarare än OJ! Är det så du känner? Herregud, det hade jag ingen aning om, tack för att du delar med dig! Så mycket i det där som är helt sjukt och skär i hjärtat. Mamman använde ordet uppoffring kring att komma och hälsa på. Varför är det vi som ska göra uppoffringen, ni kan ju lika väl resa hit. Säger kvinnan som gladeligen flyger både till Stockholm och Skåne för att umgås med vänner och som både har tid och råd att tillbringa halva året utomlands.

 

Vi har fortfarande inte pratat med barnen om kontaktfamiljsgrejen. Man vill att de ska vara i form och på gott humör men i helgen blir det inte tillfälle. Kanske på söndag. Jag har surfat på tapeter till rummet där hen skulle bo. Nu är det gammaldags småblommigt i skira färger, egentligen en fin tapet men den är sliten. Jag vill att rummet ska kännas lyckligt, harmoniskt, tryggt.

 

"Jag älskar barn."

Innan tänkte jag alltid att det betyder att man älskar barn som företeelse, små instinktstyrda individer som säger tokiga saker men jag förstår nu att det betyder att man älskar (nästan) varje barn. I alla fall känner jag så. Ofta räcker det med en liten, liten stunds kontakt med ett främmande barn för att jag, av hela mitt hjärta känner att jag älskar den här individen. Jag älskar barn jag ser på avstånd och barn på TV som har det svårt. Jag känner deras små kompakta kroppar i min famn fast de är hundratals mil bort. Jag önskar att jag kunde pussa deras huvuden, skydda dem från allt ont. I andra fall, med andra människor som jag har en relation till, är det som att jag är lokalbedövad i hjärnan. Jag tror faktiskt att jag har vissa psykopatdrag. Vid något tillfälle hade det varit intressant att prata med ett proffs om det. Inte för att jag ser det som ett problem, jag skulle aldrig låta det gå ut över någon annan, utan för att få ett expertutlåtande. Kan man vara fläckvis psykopat eller är det antingen/eller? 

Tillökning!

Det är en lång historia, men efter många år av processande har Make och jag landat i att vi vill bli kontaktfamilj. Redan innan jag var gravid med Lill pratade vi om att försöka bli familjehem och kom så långt att vi pratade med en organisation som arbetar med sådana placeringar och som vi hört var seriösa och bra. En supertrevlig kvinna därifrån åt middag hos oss och berättade. Å ena sidan kändes det som något oerhört meningsfullt men å andra sidan kom vi aldrig riktigt förbi hur stort åtagande det är, och vi har egentligen ett sovrum för lite för att kunna inhysa en femte familjemedlem permanent. I vintras, när allt det här med Lills kompis hände tänkte vi att vi skulle bli lite informell kontaktfamilj åt henne, eftersom hennes mamma inte har något nätverk i stan och vi kände så starkt att vad som än händer får hon inte lämna barnen till deras pappa. Då kunde vi hellre avlasta vid behov, något mamman var väldigt positiv och tacksam för men så blev det som det blev, de kunde inte vara kvar i stan och har nu skyddat boende på okänd ort men tanken om att vara ett extra stöd slog rot på nytt i oss igen så för någon vecka sedan skickade jag intresseanmälan till kommunen.

 

Igår ringde en handläggare (?) därifrån och vi pratade en lång stund. Hon berättade mer om processen som är betydligt mindre omfattande än om man ska bli familjehem. Vi ska träffa henne redan nästa vecka. Det känns väldigt bra, också att det får ta den tid det tar. Det är ju inget akut, från en dag till en annan, som familjehemsplaceringar kan vara. Man kan köra en så lång "inskolning" (som hon kallar det) som behövs, innan alla känner sig bekväma med att barnet börjar sova över. Det vanliga är att man även får träffa föräldern/föräldrarna innan man tar sig an barnet – det känns ju också väldigt bra.

 

Kontaktfamilj betyder att man har barnet hos sig en eller två helger i månaden. Barnet kan behöva en "extrafamilj" på grund av olika orsaker i det egna hemmet: Skilsmässa, missbruk, sjukdom i familjen, ekonomiska problem eller en ensamstående förälder som inte har någon annan avlastning. Det hade känts fint att göra så. Jag har liksom, sedan vi funderade på familjehemsgrejen, känt att det saknas någon i vår familj. Vi ska inte ha fler barn men vi har kärlek och trygghet att erbjuda när det finns så många barn som inte får tillräckligt av den varan.

 

Angående rum så har vi ett halvt rum, så att säga. Det är i anslutning till vårt sovrum och när huset byggdes på 30-talet var det avsett som bebis-rum och sedan våra barn flyttade till sina egna "riktiga" rum har det mest varit ett skräpsamlande extra utrymme. Det är litet, 8-9 kvadrat skulle jag tro. Det får precis plats en säng vid ena kortsidan, en liten byrå och kanske någon annan möbel, men jag tror att det kan bli riktigt, riktigt mysigt. Vi ska få upp en ny tapet, den nuvarande är gullig men rätt medfaren och när vi vet vilken ålder det blir på barnen köpa en säng. Gardiner, en fönsterbräda. Det kommer bli jättefint!

Största frågetecknet är var barnen kommer tycka. Jag pratade med Son om det för ett tag sedan och han var tveksam, mest orolig för att något mindre barn ska komma och förstöra hans legobyggen men han har en imponerande empatisk förmåga när han är på det humöret. Han förstår att man behöver hjälpa andra, när man har möjlighet. Jag vet inte alls vad Lill skulle säga men vi kommer behöva prata med dem innan nästa vecka. 

Det hårda livet

 Det är stor efterfrågan på att besöka oss i Frankrike i sommar och jag känner viss stress över det. Det får inte bli för mycket. Senast i raden hörde min kusin, som jag alltid varit väldigt tight med, av sig och sa att de funderar på att tågluffa söderut och undrade om de i så fall kan bo hos oss några nätter. Jag blev tvungen att rita upp veckorna 28-31 för att se vem som kommer när men kunde ändå inte ge ett klart svar eftersom mina föräldrar har företräde och om de vill komma ner är det liksom fullt sedan. Om de inte vill komma kan jag stuva om i planeringen och göra plats åt kusinen vecka 29. Skrev en lång utläggning till henne om de logistiska utmaningarna och fick en hjärt-reaktion tillbaka. Vet inte om hon blev sur. De är så generösa och har folk i sin sommarstuga hela tiden. 

Syrran och hennes man är på riktigt grön kvist efter att  turismen exploderat nu efter pandemin. De har aldrig haft mer att göra och åker runt i Europa. I april ska de vara i Paris i två veckor för att jobba med sin partner där. De har hyrt en urläcker lägenhet och hyrt in nanny till barnen. Nu har de köpt en båt också, en rejäl motorbåt som ska ligga någonstans i Sorrentotrakten. Det är business, de räknar hem den investeringen på nolltid, men i juli när jag och barnen är där fyller yngsta kusinen år och syrran sa att de kan blocka båten den dagen, så tar vi tåget ner till Neapel och gör båtutflykt över dagen. 

Lite fundersam var jag, varken syrran eller hennes man har båtvana (har insett med båten i Frankrike att det inte bara är att tuta och köra) men det ingår skipper så då känns det lugnt. 

När jag nämnde Neapel för Lisa igår såg familjens halv-norditalienska ut som att hon svalt en levande groda, hehe. ”Jag vet men säg det ändå” sa jag så då sa hon vad hon tycker om Neapel. Det stämde ungefär med vad jag gissat. ”It’s a jungle. There are no rules. It’s a horrible place.”

Det har jag lärt mig, man får aldrig några pluspoäng hos italienare för att man har relationer med Italien, om det rör sig om något söder om Florens. Terrones kallar norditalienarna dem för. En nedlåtande nyans av bönder.

Trevlig fredag!

 Hej! Jag har varit på väg att skicka iväg flera inlägg den här veckan men det blev inte av. 

Make hade en halvjämn födelsedag i veckan. Vi åt go’middag ute, alla fem. Nästa helg ska han och jag själva till Göteborg. Jag har bokat oss på Post-hotellet och lagt säkert två timmar på restaurangsök. Ena kvällen blir det ett fisk- och skaldjursställe. Andra kvällen ett ställe min kusin delade bilder från och det var lite de bilderna som fick mig att inse att vi MÅSTE till Göteborg. 

Jag frågade Make om vi har råd. Jag har blivit en sån där fru som inte har koll men sportlovet var inte billigt, plus en massa annat. okej att vi har en kommande utdelning att se fram emot men det blir sjukt jobbigt om vi inte kan betala kreditkortsräkningen. Han försäkrade mig att vi har råd så snåla inte när du bokar restaurang. För mig är det lyx, den enda lyx jag frågar efter. Mat. Riktigt jävla god mat. Jag frågar varken efter prylar eller svulstiga resor. Ge mig bara god mat, så är jag nöjd sedan. 

På tal om pengar analyserade jag ett offerpaket idag på jobbet och landade i att det kommer spara oss ungefär 1,7 miljoner. Bara sådär. Jag blir nervös av så mycket pengar, särskilt när det är positivt. Blir så rädd att ha räknat fel eller missat något. Fick tag på konsulten och gick igenom allt med honom, förklarade hur jag tänkt och räknat. Han gav tumme upp, sa att det inte blir mer kristallklart än så. Ändå ingen Yes!-känsla. Jag vet att vissa av siffrorna är korrupta, våra interna tillverkningstider är helt missvisande eftersom operatörerna såsar. Alla vet det, men går man på vad systemet visar, svart på vitt, är det en uppsida på 1,7 millar. Kanske bara ska ta den och springa. Jag är så jäkla ärlig, det är därför controllers älskar mig. Ärlig och noggrann är jag.

Jaja, med det sagt tänker jag ta helg. Pussåkram på er!

Hårt sex

Angående det som är på tapeten nu, det här med att hårt sex blivit så vanligt bland unga personer. Det gör mig olustig till mods, delvis för att jag själv som sextonåring inledde min sexuella bana med en äldre kille som såg det som sin uppgift att så fort som möjligt introducera mig för alla möjliga tänkbara erfarenheter. Det hade väl gjort mindre om han accepterat ett nej, men han, liksom oräkneliga män jag träffat efter honom tog ett nej som en utmaning. "Ja men om jag gör så här istället, känns det bättre?" Nej. "Så här då?" Nej. "Så här då?" Nej. Så kommer han och det är över för stunden men inombords har något förändrats.

 

Jag har kanske skrivit om det tidigare men något som är helt sjukt och som ingen reflekterar över är serien Sex Education. Först tyckte jag också att den var jättebra men någonstans i andra säsongen började jag få en dålig magkänsla, när det gick upp för mig hur extremt avancerade och erfarna i princip alla av ungdomarna i serien är, och de ska föreställa sexton år. Vi snackar riktigt extrema kinks och fetisher som inte sällan är en identitet för ungdomen ifråga. Allt charmigt förpackat så att tittarna ska känna "Det här är normalt!" Allt är normalt" men om jag som sextonåring sett den serien hade jag nog känt att jag borde ha en kink eller fetish, typ som när jag var tonåring och läste Frida och de skrev så mycket om komplex. Det var komplex hit och komplex dit, alltid med slutklämmen Du är fin som du är! men jag kände mig onormal och utanför som inte hade några komplex och försökte utveckla . Hur sjukt?

 

Man behöver bo in sig i sin sexualitet. Nya erfarenheter ska man länga efter och drömma om. Det är något som ska ske stegvis, det är en del av charmen, av njutningen. Varje litet steg ska vara spännande och pirrigt. Utöver att jag tycker synd om ungdomarna som kanske gör våld på sig själva för att de tror att alla människor måste ha en spännande kink för att anses intressant tycker jag synd om dem för att de går miste om allt härligt pirr. 

Köksplaner

Igår hade vi besök av en inredare för att få lite guidning kring den ansiktslyftning jag vill göra av köket. Innan var jag lite rädd att hon skulle vara one-size-fits-all för vi är verkligen inte det där trendiga, minimalistiska, high end mainstream som det känns som att "alla" andra är. Det visade sig att hon tänkte jättemycket på huset som är byggt på 30-talet och tyckte att vi självklart skulle gå på ett uttryck som knyter an till det. Så här ser vårt kök ut nu:

 

Jag har aldrig känt att vi fick till köket för snart nio år sedan. Vi har gjort lite småförändringar, tapeten bland annat, men det har aldrig känts Yes! Mosaiken blev inte alls bra, passar inte. Jag har varit skeptisk till att golvet i köket är vitt men vi resonerade så att det var bättre att bryta av eftersom fiskbensparkett i ek även där inte var ett alternativ. Jag har också ångrat att vi inte gjorde köksön så att det gick att sitta vid den, på barstolar och ville försöka förlänga bänkskivan. Stommarna ska vara kvar, flödet i köket är jättebra och välplanerat. Det är ytskikt och färger som vi tänker att vi vill ändra.

 

Nå, inredningstjejen tyckte följande:

HELST (men inget måste) byta ut bänkskivan på köksön till marmor men behålla resten som är i ek. KAN MAN DET? undrade vi. Blanda två material på bänkskivor?
ABSOLUT! sa hon.
URSNYGGT! sa hon.

Sedan tyckte hon att vi skulle sätta kakel på samma väggar som det är mosaik nu, fast hela vägen upp till taket och hon tänkte sig helfunktionellt vitt vanliga antingen 15x15 eller 15x30 med mörka fogar. Det förslaget känns helrätt.

Luckorna köpte vi ursprungligen vita på IKEA men lämnade in på lackning direkt. Färgen var i princip bara något jag valde som "en i högen" men den fick alltså två tummar upp från henne. De är dock rätt slitna och behöver fräschas upp. Alternativt, om vi vill ha mer förändring, så tyckte hon en blek, dämpad grön färg. Då gick jag igång på alla cylindrar, eftersom jag länge drömt om ett grönt kök. Dock var jag lite skeptisk till nyansen hon visade bilder på. Vi får se, hon ska skicka färgkoder och vi får ta hem provburkar.

 Där det inte är kakel tyckte hon att vi ska måla med samma färg som är i allrummet, så att det blir en helhet.

Två svarta vägglampor på "långsidan".

Eventuellt, beroende på vad vi landar i med marmorskiva eller ej, samt färg på luckor, slipa och byta nyans till något "askigt" på kvarvarande ekbänkskivor.

Vi ska också byta ut den hemska metallisten på golvet till en i ek.

 

När vi (jag) planerade köket var en viktig tanke med köksön att jag ville stå vänd mot resten av huset och laga mat, en tanke som köksfläkten effektivt tog död på. Nu är den snart nio år gammal och jag känner att jag nog kan byta ut den till en 'platta i taket' utan alltför dåligt samvete. Det är nog bara en tidsfråga innan den lägger av ändå (högsta läget går inte att använda). När jag sa det skrek hon nästan rakt ut för det tyckte hon var något av det bästa vi kunde göra, men hon hade inte föreslagit det eftersom jag gett intryck av att vi ville hålla det hela på en ganska stram budget. Nu är det inte riktigt budgeten det handlar om, utan att vi inte vill byta ut mer än nödvändigt.

 

Vad tror vi om det? Ja? 

Swoosh-swoosh

Ja, hej från semestern. 

Det är inte som det varit tidigare år. Stugan känns mindre, vinden kallare, benen tröttare. Inte alls lika mysigt som jag minns det. Jag gillar ju egentligen inte att åka skidor. Tekniken är det inget större fel på, det är bara inte kul. Så fort jag kommit ut längtar jag in igen. Det hjälper inte att jag är i så dålig form som jag är. Mjölksyra efter första åket.

Son är likadan men när jag biter ihop och offrar mig för det kollektiva bryter han ihop över kalla fingrar eller en vurpa och jag tar lättat med honom tillbaka till stugan. Make och Lill är båda överlyckliga, kommer hem sent på eftermiddagarna, rosiga och glada. Make värderar människor efter hur hurtiga de är. Han är uppvuxen med det, att vara ute morgon till kväll och ingen som gnäller. Det är hans ideal. Man ska tycka att det är sköööönt att vara ute. Varken Son eller jag lever upp till hans förväntningar på det planet.

På väg upp var vi fruktansvärt nära att krocka. Vi hade stannat på en P-ficka och när vi skulle ut på vägen igen gjorde Make som man ska, höll koll bakåt och när det var fritt körde han. Det var bara det att exakt samtidigt skulle en bil i mötande körfält göra en omkörning och mötte oss liksom när vi svängde ut. Kanske var det några sekunders marginal, kanske hade den mötande bilen stenkoll men Make och jag var stumma av chock. 

Jag borde höra av mig till Äventyret. Har dåligt samvete för mitt bristande engagemang. Jag vill gärna träffa honom ibland, det är inte det, men däremellan orkar jag inte.