Peppiga fredagsämnen

Ännu en phu!-vecka till ända. Det är fullt ös och jag vet inte hur vi skulle klara oss utan Lisa. Idag stänger jag datorn vid lunch och sedan åker Make och jag till Göteborg. Det ska bli så fint att komma bort, vi behöver det. Han är så väldigt sliten, lite orolig för honom. Han har problem med magen, sover illa, slits mellan sitt vanliga jobb och firman i norr. Som lök på laxen hade han ett jobbigt samtal med sin mamma i veckan. Jag är stolt över honom, att han äntligen, efter så många år, berättade hur han känner inför att de aldrig lägger två strån i kors för att bygga någon form av relation till sina barnbarn. Tyvärr var reaktionen inte vad man hade kunnat hoppas på, förnekelse och dåliga bortförklaringar snarare än OJ! Är det så du känner? Herregud, det hade jag ingen aning om, tack för att du delar med dig! Så mycket i det där som är helt sjukt och skär i hjärtat. Mamman använde ordet uppoffring kring att komma och hälsa på. Varför är det vi som ska göra uppoffringen, ni kan ju lika väl resa hit. Säger kvinnan som gladeligen flyger både till Stockholm och Skåne för att umgås med vänner och som både har tid och råd att tillbringa halva året utomlands.

 

Vi har fortfarande inte pratat med barnen om kontaktfamiljsgrejen. Man vill att de ska vara i form och på gott humör men i helgen blir det inte tillfälle. Kanske på söndag. Jag har surfat på tapeter till rummet där hen skulle bo. Nu är det gammaldags småblommigt i skira färger, egentligen en fin tapet men den är sliten. Jag vill att rummet ska kännas lyckligt, harmoniskt, tryggt.

 

"Jag älskar barn."

Innan tänkte jag alltid att det betyder att man älskar barn som företeelse, små instinktstyrda individer som säger tokiga saker men jag förstår nu att det betyder att man älskar (nästan) varje barn. I alla fall känner jag så. Ofta räcker det med en liten, liten stunds kontakt med ett främmande barn för att jag, av hela mitt hjärta känner att jag älskar den här individen. Jag älskar barn jag ser på avstånd och barn på TV som har det svårt. Jag känner deras små kompakta kroppar i min famn fast de är hundratals mil bort. Jag önskar att jag kunde pussa deras huvuden, skydda dem från allt ont. I andra fall, med andra människor som jag har en relation till, är det som att jag är lokalbedövad i hjärnan. Jag tror faktiskt att jag har vissa psykopatdrag. Vid något tillfälle hade det varit intressant att prata med ett proffs om det. Inte för att jag ser det som ett problem, jag skulle aldrig låta det gå ut över någon annan, utan för att få ett expertutlåtande. Kan man vara fläckvis psykopat eller är det antingen/eller?