You love who you love who you love

Hej blöggen och ni tappra som läser,

 

Lite trött, matt, känns som att jag tagit mig vatten över huvudet och snurrat till saker. Inte helt i balans på någon front. Har varit orättvis och okänslig mot Make, vet fortfarande inte riktigt vad jag vill med Äventyret. Jo, jag vet vad jag vill men bottnar fortfarande inte riktigt i hur. Är i alla fall ärlig med Äventyret, säger att jag inte vet hur det kommer sluta och han är fortfarande fri. Han svarar att han inte kan tänka sig att vara med någon annan och om jag vill så väntar han så länge som behövs.

Om vi ska fortsätta ses kommer det behöva ske på de villkor som gäller. Det får vara sluttjafsat. Jag orkar inte bråka mer och om jag måste välja kommer jag välja Make, så mycket vet jag i alla fall säkert.

 

Hänger fortfarande lite på DS men bara för utbytet med några få vettiga personer. En trevlig dialog, inget flåsigt. Kan inte med att odla en sådan kontakt när Äventyret är den enda jag vill träffa på det viset. Pernilla skrev om att känna känslorna. Jag känner nog inte riktigt känslorna. Är lite lokalbedövad i hjärnan. Kan inte riktigt komma förbi att detta är ett praktiskt problem. Kanske därför jag inte känner känslorna. Har inte så många känslor att känna.

 

Men on another roligare note: En av klänningarna jag fick hem från Sellpy satt som en förbannad smäck. Så himla snygg och precis min smak, smickrande och värdig. Lite vintage/retro men kan inte säga vilket årtionde jag associerar den med. 40-50-tal? En kompis som är gammal sömmerska tittade på den och sa att den verkar välsydd, bland annat med en hårdare kant längst ner i fållen så att släpet (ja, det är ett litet släp) alltid ska ligga snyggt runt en. Mmmm. Det står haute couture på lappen men vem vet, det är väl ingen skyddad titel. Nu prestationsångest kring hår. Är så dålig på hår. Bättre på smink. Imorgon är det en vecka till festen och på torsdag kväll ska vi äta på Astoria, alla delägare med respektive. Det blir kul med en reunion efter Italien. 

Exile

Jag återuppväckte min gamla profil på DS. Behöver ha något annat att fokusera på, känner jag, även om det bara blir tidsfördriv. Först filtrerade jag på alla manliga förmågor som angett den här staden som hemort. Det var inte upplyftande. Man baxnar över mä(a)nskligheten ibland. Förstår inte hur man kan lägga ut bild på sig själv när man ser ut som de gör (garanterat incels hela bunten) och dessutom pang-på-rödbetan från första andetaget redogöra för allt de vill ägna sig åt i sovrummet. Kanske tror de att livet är en p-rulle, att siten bara vimlar av sexiga kvinnor som bara väntar på att en man, vilken som helst, ska visa sig tillgänglig för alla snuskiga aktiviteter dessa kvinnor alltid velat ge sig hän åt, om de bara lyckats hitta en man som är intresserad. Varsågod, mina damer. Det är bara att ta för sig.

 

En och annan vettig person finns det ändå. Riktigt vettiga som jag ser fram emot att kommunicera med, oavsett vad det slutligen landar i. Den största delen av mig kan inte riktigt tro att det är slut med Äventyret, jag går nog och hoppas på att det ska lösa sig, att vi ska hitta ett sätt att jämka ihop vad han behöver för att hålla sig lugn och vad Make tillåter men jag vill inte forcera något. Känner väldigt mycket att det som händer får hända.

 

Jag vet att Äventyret har kvar sin gamla profil på DS. Min är ny sedan vi fick kontakt där för evigheter sedan, men har ändå ett par år på nacken nu. Jag är diskret men vet att han skulle veta att det var jag om han råkade få syn på den så jag var snabb på att blocka honom. Vill inte ha honom där för jag vet hur han skulle reagera.

 

En av alla Taylor Swift-låtar jag lyssnat sönder är Exile och tidigare idag kändes den så väldigt träffande, just på tal om det. 

 

I can see you staring, honey, like he's just your understudy, like you'd get your knuckles bloody for me. Second, third and hundredth chances, balancing on breaking branches, those eyes add insult to injury. I think I've seen this film before and I didn't like the ending. I'm not your problem anymore, so who am I offending now? You were my crown, now I'm in exile seeing you out. I think I've seen this film before, so I'm leaving out the side door.

A drug that only worked the first few hundred times

Nu har vi landat i något, Äventyret och jag. I alla fall tills vidare.

Vi kommunicerade stötvis, lite som att vi båda kände oss fram, om det trots allt skulle gå att hitta en gemensam väg men vi blev båda bara frustrerade. Jag skrev flera långa texter till honom som jag sedan raderade, om hur illa jag tycker om vissa av hans sidor, självgodheten, hur han gång på gång berättar för mig vad jag egentligen känner och vill, som att jag själv inte skulle veta. Varje gång suddade jag ut, tänkte att om det här nu är slutet, vilket det mer och mer kändes som, så vill jag inte att vi ska sluta så. Det är inte värdigt det vi haft.  

 

Igår, när jag skrev till honom att jag inte ställer upp på det här längre och att det är defintivt dags att sätta stopp, avslutade jag med att även att jag just nu är innerligt less och trött på allt men att de känslorna kommer klinga av och sedan kommer jag bara att minnas allt det fina. Jag kommer minnas allt med värme och kärlek, hard-feelings, hoppas att han inte heller har det så att vi kan säga hej och kramas när vi förr eller senare springer på varandra. Jag är tacksam för allt han gett mig.

 

Fick ett fint svar tillbaka, att han finns där för mig, vad jag än behöver, att det inte finns tillstymmelse till hard feelings hos honom. Det känns väldigt skönt och jag är glad att jag inte skickade de arga orden.

 

Jag har varit med tillräckligt länge för att veta att inget måste vara för evigt. Kanske är detta verkligen slutet, kanske visar det sig bara bli en paus, men jag har inte känt något annat än lättnad. Oavsett vad som händer senare var det rätt beslut nu.  

Det som är fint

När tillvaron på grund av föregående inlägg känns lite… Vet inte, "sådär", känner jag extra varmt inför det jag har.

 

Igår fyllde Lill sex år och är så stor nu, i sin litenhet. Båda barnen är helt fantastiska, det går inte att uttrycka så jag ska inte försöka men jädrar – sex år!  

 

Tacksam för Make, att vi har varandra och när det kör ihop sig verkligen uppskattar varandra även att vi kan vara lite dåliga på det till vardags. Tacksam att han vill resonera med mig om sådant han tycker är svårt och tacksam att jag har honom i min ringhörna. Vår relation är inte som andra äkta makars, den saknar vissa byggstenar men kompenserar med andra och i den här lågintensiva känslomässiga turbulens jag är i just nu står jag åtminstone fast i att familjen är viktigast.

 

Sommarstugan. Fan vad jag saknar sommarstugan. Jag längtar intensivt dit men det verkar ta ett tag innan vi kan åka igen.

 

Katten. Trodde inte att en katt kunde berika ens liv så men så bra man mår med en katt som gillar att bli gosad. Man borde låna ut honom till folk som mår dåligt.

 

Och om det här verkligen är vägs ändå med Äventyret är jag tacksam för allt jag känt med honom. Hade inte velat vara utan det. Tacksam för sista gången, att det var så fint och att vi inte visste då. Skippa alltid sista åket. Så sant som det är sagt. 

Friheten

Jag skrev till Äventyret att jag släpper honom fri nu. Detta efter ett nytt utbrott från hans sida i lördags och den här gången var det som sista droppen för min del. Han vevade på och gick över gränsen så det bara sjöng om det. Jag blev så som jag blir – när människor jag bryr mig om är dumma i huvudet blir jag inte upprörd, jag blir kall. Iskall. Ju mer han eldade på, desto kallare blev jag.

 

Ett drygt dygn senare, innan jag lade mig igår, skrev jag det där till honom att jag släpper honom fri nu. Det gick upp för mig att anledningen till att han tre gånger på lika många månader betett sig så kanske är ett omedvetet försök att provocera mig till att fatta beslutet åt honom så nu gjorde jag det. Formuleringen att 'släppa fri' för att jag har den där klichén i bakhuvudet, "släpp det du älskar fritt". Om han fritt skulle välja att fortsätta träffa mig, på de villkor jag inte kan styra över, så välkomnar jag det, men om han inte kan det längre är det bättre att avsluta.

 

Det som gör mig mest orolig är hur detta ska påverka mitt övriga liv. Fattar att det låter helt vansinnigt för en utomstående, men min relation med Äventyret har varit det som gjort mig lugn, lycklig och harmonisk i mitt äktenskap. Den har gett äktenskapet ett särskilt klimat; tillåtande och generöst. Jag vet inte vad som händer nu, hur jag kommer må och hur det kommer påverka familjen. Jag älskar min familj, vill inte vara utan dem och har aldrig känt något annat än att min plats är med dem. Jag har (bortsett från någon enstaka jobbig period) aldrig längtat ut för det enda vitala som saknats har jag fått från Äventyret istället. Vad händer när den biten faller bort, när en betydande del av det som är jag inte kan existera längre? 

 

Problemet är frekvensen, att vi inte kan ses oftare än vi gör och där sitter jag fast mellan honom och Make, för Make släpper inte efter så mycket trots att jag i perioder försökt få mer frihet, få sköta det själv, inte behöva fråga om lov varje gång, att det inte behöver vara en större grej än att stanna till på gymmet på väg hem från jobbet. Make tycker att jag redan har nog frihet och jag kan inte säga att han har fel samtidigt som jag undrar om han förstår hur viktig Äventyret är för vår balans. Det är svårt att vara harmonisk samtidigt som man håller andan så att lungorna värker.

Jag behöver prata med Make. Måste bara landa själv först.  

Spridda skurar

Parisa Amiri (favvo!) postade en story i veckan där hon konstaterade att det inte riktigt känns som att Sverige bottnar i det här med Halloween. Helt enig. Jag är så trött på vårt svenska Halloween där det är okej att gå "bus eller godis" ungefär när tusan man själv känner för det. Började det inte förra fredagen för att fortsätta under helgen? På tisdagen var barnen hos mormor och morfar, Make och jag åt ute med vänner så vet inte hur många som försökte knacka på. Ser på Insta att några gått på onsdagen, några igår och ikväll är Lill bjuden till en kompis för att gå bus/godis (kan inte gärna ha synpunkter när hon blir bjuden) och antagligen kommer det fortsätta under helgen.

 

Vi skippade pumpan i år. Jag tänker gå rakt på Novent, med start i helgen. Sofia ser fram emot ett pyntat hus. Jag får intrycket av att det inte är mycket av den varan i Spanien, i alla fall inte hennes familj.

 

I år vågar jag varken ha amaryllis eller hyacinter eftersom det är giftigt för katter. Möjligen på matbordet, han är duktig på att inte hoppa upp där. Vår älskade lilla katt. Mer än en gång har jag tänkt tanken att man skulle haft en amningskudde för han tycker om att ligga som en bebis i famnen och bli gosad vilket gör att man får lite ont i axeln men igår knölade jag ihop en soffkudde och stöttade armbågen med, precis som jag gjorde när barnen var bebisar och jag tröttnat på amningskudden som ofrivillig inredningsdetalj.

 

Igår började jag se danska serien Huset på SVT Play. Danskarna levererar tamejtusan alltid. 

Champagneproblemen

Ja, om mindre än en månad är det fin-fest i Stockholm och det som först kändes som en delikat liten tankenöt börjar kännas rätt jobbig nu: Vad ska jag ha på mig?

 

Det är en fråga jag inte är van vid att ställa mig. Jag har så mycket kläder i garderoben att jag är rustad för i stort sett alla eventualiteter, undantaget fjällvandringar och ja - galamiddagar. Det som gäller är lång aftonklänning och allra helst vill jag köpa second hand, både av principskäl och med tanke på övriga kostnader i tillvaron (hej hundra procent rörlig ränta på alla lån) men min kroppsform är inte vad den var för ett och ett halvt år sedan. Då kunde jag lita på att en 38:a passade i nio fall av tio. Nu är jag uppe och nosar på stl 40 men har inte riktigt lärt mig min nya storlek.

 

Helst vill jag inte ha slits. Tycker inte att slits är "stilåklass" men alldeles för många klänningar har det. Höga, dessutom. En klänning beställde jag hem från Sellpy och den visade sig ha en slits som gick i princip hela vägen upp till våfflan, fast på låret. Skulle aldrig kunna känna mig bekväm i det. Nu satt den här klänningen som ett korvskinn och jag lyckades bara med ett visst mått av våld dra upp dragkedjan hela vägen. Det hade blivit retur även utan slits.

 

Makes "uppmuntran": Äh, du hinner gå ner tillräckligt för att den ska passa om du anstränger dig! (Halvt på skämt, men bara halvt.)
Ja, tack för den. Ett (långt) kapitel för sig, det här att vara gift med någon som aldrig tycker att man duger som man är, särskilt när jag på det stora hela är nöjd med mig själv och hur jag ser ut. Det är nog en del av vad som är så fantastiskt med att få träffa Äventyret ibland för om Makes primära ideal är att man ska "hålla efter sig själv" så avgudar Äventyret det naturligt feminina. En mjuk mage eller en bred ända ger bara pluspoäng i hans bok och han är väldigt övertygande när han påstår att jag är den vackraste kvinna han sett. Jaja, det är sånt man säger men jag uppskattar det lika mycket ändå.  Att då och då få klä av sig för någon vars blick brinner inför alla former som är jag, jag skulle sakna det (också) så vansinnigt om jag inte hade det. 

 

Tillbaka till kärnfrågan, klänningen:

Jag tycker att Sellpy blivit orimligt dyrt. Ja, det är bra att inte behöva köpa nyproducerat men jag vill inte betala överpris för det. Ibland när jag dubbelkollat är Sellpypriset betydligt högre än nypriset, särskilt när jag vet att det är H&M-koncernen som ligger bakom. Det verkar inte finnas någon i stan som hyr ut klänningar, annars hade det varit ett bra alternativ. Återstår de här siterna som känns så fel i magen men va-ska-man-göra?