Fullt ös (medvetslös)

Jag har börjat titta på Fleishman is in trouble på SVT Play. Gillar. Första avsnitten utgick jag ifrån att det var mannen Fleishman som har problem men börjar fundera på om det inte är exfrun Fleishman som titeln syftar på. Framgår inte. Än.

 

Jallafall, han Fleishman är doktor men han och han (ex)frus umgänge består mest av extremt förmögna Manhattanbor. Varje gång han säger att han är läkare till någon av dem reagerar de på samma sätt: "Good for you!". Sådär som man kanske säger när man tycker att någon gjort ett helt idiotiskt livsval men man ändå känner att man behöver svara något vänligt. Samma reaktion f ö när han berättar att han inte spelat golf eller tennis utan basket. Obekväm tystnad och sedan ett tveksamt Good for you.

 

Det tänkte jag på i natt när jag höll Sofia sällskap i ett rum på akuten. Hjärtmuskelinflammation. Hon väckte mig vid 02.30 i natt, vi åkte in direkt och jag var hemma igen vid sju. Bitvis vankade jag av och an på en sömnig akutmottagning. Hittade en National Geographics. Herregud så makabra reportage! Ett om en kvinna som donerat sin kropp till vetenskapen, fullt medveten om att de skulle slica upp den i 27000 papperstunna skivor för att digitalisera och användas för utbildning. Scrollade nyhetsflödet. Såg att Irans president omkommit. Rätt trött, sov en dryg timme och åkte till jobbet.

Natten mellan lördag och söndag sov Lilla Bonus hos oss för första gången och det kändes som att hon väckte mig en gång i kvarten hela natten. Skriver mer om det en annan gång. Allt gick i alla fall mycket bättre än jag vågat hoppas.

 

Make har en tuff vecka framför sig, var borta nästan hela förra och kommer vara borta nästan hela denna. Mycket som händer, tunga, jobbiga frågor att hantera. Jag försöker stötta, mer med att föreslå metodik snarare än att tycka en massa. Ibland är det svårt att låta bli men jag försöker.

 

I fredags tog jag med mina föräldrar till Köpenhamn. Det blev en fin dag och framförallt var pappa helnöjd med sin 70-årspresent. Det var det viktiga. Vi tog en liten gul färja till Reffen, en permanent street food-marknad som man byggt upp av gamla fraktcontainers. Mat från jordens alla hörn, dofter, barer, långbord på en fejkad sandstrand, scen med uppträdande kvällstid (de gjorde soundcheck när vi var där, ett jädra ös). Jag hade gärna tillbringat en dag där och ätit mig igenom stället, dricka cocktails i solen. 

Laget vs jaget

Tisdag vecka 19. Helt okej för att vara veckans rövdag, hehe.

 

Helgen var barnen, Sofia och jag i sommarstugan. Make på tredagars svensexa. Sommarstugan blev så fin med de nya tapeterna, alla tre kändes super. Nu behöver vi måla det som är kvar av stänkmönstrade gamla, för den drar ner helheten ganska mycket. Det kändes bra att flytta in och göra det till sitt, en gång till. Hade gärna stannat kvar, var inte klar på långa vägar men det var så mycket tjat på det äldre av barnen att jag till slut inte stod ut med att höra min egen röst längre.

 

Livet snurrar bara fortare och fortare. Make är bortrest jättemycket närmaste tiden, mer borta än hemma. Det är okej, det är som det är. Hela grejen med firman i Norrland osv, det är en gemensam investering som så mycket annat vi gjort. Utifrån sett kanske lite skevt, jag som är hemma och tar hand om allt (med hjälp av Sofia förvisso) medan han är iväg men något jag upplever att många glömmer när de pratar om oavlönat hushållsarbete mm är det naturligtvis kan vara orättvist och kvinnofälla osv, men det beror ju på hur man lägger upp det. Om Make varit en sådan som hållit på "sitt", tyckt att det som kommer från firman var hans, då hade vi haft problem, men han är inte sådant. Det han drar in blir vårt, utdelningen som dimper ner om någon vecka går in på vårt gemensamma konto. Då är jag helt fine med att dra ett tyngre lass på hemmafronten. Vi gör det tillsammans.

 

Det är så mycket med Make jag är tacksam över. Han är ett föredöme på så många vis. Fantastiskt snäll, generös och stark inre kompass för vad som är rätt och fel – på riktigt. Det låter ostigt (ursäkta), men han får mig att vilja bli bättre. Jag har blivit bättre med honom. 

Bonussöndag

Lilla Bonus hängde med oss nästan hela söndagen. Son var i Stockholm med mormor och morfar så jag tog med tjejerna till Leos där de roade sig kungligt i tre och en halv timma. Jag satt i en soffa med en bok hela tiden. Samtliga helnöjda. Lill och Bonus kommer betydligt bättre överens nu, det hjälper att jag tar ett steg tillbaka och naturligtvis att vi hittar på festliga grejer. Bonus åt middag hos oss, mormor och morfar anslöt och jag körde henne hem till hennes mamma vid 19.30. Bonus undrade om vi "har många pengar" och jag blev lite ställd av frågan. Vad svarar man? Men så tänkte jag att man inte ska ljuga för barn så jag sa att ja, vi har ganska många pengar men (upprepade jag flera gånger så att hon verkligen skulle förstå); Vi sparar de roliga grejerna tills hon är hos oss. Vi går INTE på Leos eller restaurang var och varannan vecka. När Lill tjatar om att åka dit säger vi nästan alltid nej, för att det är dyrt. Väldigt viktigt att hon inte går i villfarelsen att våra barns liv är så väldigt annorlunda från hennes, när det kommer till sådant. Jag övervägde att säga att vi får lite pengar för att ha henne ibland men lät bli, det kändes fel i magen. 

 

I bilen på väg hem sa jag (igen) att vi hade tyckt att det var jättemysigt om hon ville sova över någon gång. Make och jag är övertygade om att Bonus är mer än redo men jag har haft en vag känsla att det är mamman som håller emot. Bonus berättade då att hon pratat med sin mamma om övernattning men att mamman (så som Bonus återgav samtalet) sagt bestämt nej, "Du ska inte sova över där!" Behöver prata med socialsekreteraren om det. Inte för att mamman är elak, det är hon verkligen inte, men om det är en diskrepans mellan hur vårt uppdrag är definierat och vilken typ av stöttning hon vill ha behöver vi reda ut det. 

 

Lill blir betydligt mer mammig när Bonus är med. Vi går på Ica Maxi alla tre och jag får knappt en hand ledig för att väga frukten eftersom tjejerna ska hålla i varsin, varje sekund räknas. Lite stolt känner jag mig, märker att folk sneglar när jag har en lintott i ena näven, och en liten tjej med tjock blanksvart fläta i andra. 

Utopia

Jag tillbringade en eftermiddag och kväll med Äventyret. Kände att det var min tur att fixa något att äta, var så fruktansvärt sugen på sparris (och ägg?!) men förstod mellan raderna att han hoppades på musslor så det blev en kompromiss. När vi pustat ut och svetten torkat efter första timmarna sa jag till honom att stanna i sängen, gick ut i köket där jag laddade en bricka med nystekt sparris, lufttorkad skinka, salami, chips och en smörig citrondip till sparrisen som jag vevade ihop i en espressomugg. Så jädra gott att mumsa på i sängen med en skvätt torrt vitt vin till.

 

Efter ytterligare någon svettig timma eller två steg jag upp igen. Vitlök scharlotten smör i hans Le Creuset-gryta. Grädde och vitt vin. Musslor. Chiliflakes. Stekte bröd. Över middag nummer två, vid bordet den här gången, pratade vi lite om hans senaste kris, den jag inte uppfattade som mer än en skugga. Jag förklarade för honom att det han ser av mig bara är en enda procent. Han får den bästa procenten för att vi ses som vi gör men jag fattar ju om han tror att det alltid varit så här, hur mycket vi än sågs. Jag förklarade att mina övriga 99 faktiskt är inte så jävla perfekta.  Han skrattade och erkände att jo, i hans hjärna är det så här jag alltid är. Maten är alltid god, naglarna nymålade, hela jag slät och väldoftande, ett ljuvt leende personifierat och pikar jag honom är det enbart charmigt, med glimten i ögat. "…och det är klart att ibland sitter jag med min leverpastejmacka och tänker på hur perfekt allt med dig är…"  

Klart att han tänker så, man kan väl inte klandra honom för att vilja ha mer av vår utopi utan att tänka på att just de små doserna är en grundförutsättning för dess existens. 

Jo man tackar!

Jag minns inte om jag skrivit om det tidigare, eller bara tänkt men mina föräldrar och särskilt pappa har ett väldigt konstigt förhållande till alkohol. Jag upplever att han, som annars inte är det minsta macho, ser alkohol som något manligt. En riktig karl tackar inte nej till sprit. Att kunna tacka ja till alkohol när det bjuds är så viktigt för dem/honom och jag förstår det inte. Det är inte att han är snål, "passar på när det bjuds" utan mer som att han tycker att det är höjden av lyx, att bli bjuden och kunna tacka ja.

 

När de är bjudna till vänner på middag ber de mig om skjuts hem. Eftersom de alltid ställer upp när vi behöver något gör jag samma för dem utan att knota, men jag fattar inte att det är så viktigt för dem att kunna dricka om man betänker hela apparaten det innebär:

De tar sin bil till vännerna som bor på andra sidan stan.

Äter. Dricker. Mamma på sin höjd två glas vin.

När jag ska hämta dem blir det allt-som-allt en timma i bilen för mig, kors och tvärs, när jag egentligen skulle ha sovit, eftersom vännerna bor på ena sida stan och föräldrarna på landet, på andra sidan stan. Dagen efter kör de tillbaka till vännerna för att hämta bilen de lämnade.

 

De kan "boka" mig för skjuts hem från tågstationen månader i förväg, för att de kommer från flygplatsen och de har bokat en flygbiljett där det ingår vin (om man vill ha). Alltså måste de tacka ja. Inget konstigt med det, tycker dom. Så hade väl alla prioriterat.

 

Igår hade jag lovat dem skjuts hem och lyckades totalt glömma bort det från en timma till en annan. Vi hade middagsgäst, Lill behövde duscha och tvätta håret innan läggdags, allt drog ut på tiden och hon kom i säng alldeles för sent, låg och lyssnade på Emil från min telefon som vanligt. Därför hörde jag inte när pappa ringde. Make hade inte heller sin telefon så han hörde. När jag väl sladdade in vid vännernas hus en dryg halvtimma för sent var pappa skitsur vilket är ovanligt för honom. Jag kände mig ju naturligtvis dum som glömt men också sur över att en av dem inte kan tänka sig att dricka alkoholfri öl som vanligt folk. Var hemma igen 23.30, hade svårt att somna och vaknade 5:45 av en Astor med morgonljusgloria, som låg och spann tillgivet på mitt bröst. Upp-å-hoppa.

Denna helgen ett liv

Tillbaka efter en fin men intensiv helg. Trädgårdsarbete hela lördagen, lånade släp av grannen och körde ett helt lass med kvistar, grannens rötter (som tack för släplånet) och inte mindre än två julgranar! Visst serru! Inte nog med att vi haft 2023 års julgran ståendes i ett hörn av trädgården, bakom gärdsgården mot skogen låg även 2022 års julgran! Det var LITE genant att komma till tippen med dem. Vi lastade snabbt av dem.

 

I söndags åkte Make och jag till sommarstugan för att stuva om lite. Det såg ut som kriget men kakelugnsmannen hade åtminstone varit generös med plasten. Man hade kunnat mörda någon där och komma undan med det. Målarna kommer inte att bli klara till nästa helg men jag har gett dem tydlig prioritering. Blev lite sur eftersom de inte beställt tapeten som har två veckors leveranstid. Hade "missat det" fast vi pratat om det specifikt vid flera tillfällen men jaja, det är ju ingen som dör. 

 

Det var så fint på ön. Vi invigde Makes födelsedagspresent – en portabel Webergrill - nere vid havet, korv och alkoholfri öl till lunch i solen. Gräsmattan ett hav av små smörgula blommor och på fredag sjösätts de stora båtarna som nu skymmer havsutsikten för oss. 

 

Äventyret är inne i någon mindre kris igen men skillnaden mot tidigare är att han inte ballar ur. Han berättar hur han känner, att han tycker att det är jobbigt, men han gör det på ett sansat sätt. Ibland kommer det ikapp honom, att vi bara ses och kn*llar när jag vill och hinner. Att det sedan är alla känslor där och då är lätt att glömma när man sitter ensam i sin lägenhet och tänker på vad man inte har. Jag förstår och respekterar det. Han har rätt till sina känslor. 

Summa summarum: Vecka 17

Var på lunch med en kollega, Äventyret dök upp. Det blir så konstigt när vi ses ute. Det vore inget konstigt att hej-kramas och byta några ord – han hade ju kunnat vara vem som helst men främst han är nog så mån om att inte göra fel att det bara bli stelt och konstigt. Men f-n så attraktiv han är. Helst hade jag bara tagit hans hand och dragit, checkat ut från världen några timmar. Det hade varit en fin avslutning på veckan. Istället har jag gymväskan i bilen och ikväll är vi bortbjudna på middag.  

 

I veckan har jag fyllt 41. Det ser mycket ut, när man ser det så men det känns inget särskilt. Kanske var 40 sista födelsedagen som kändes. Jag var nöjd med dagen för jag kom iväg tidigt till jobbet, innan barnen klivit upp, hade bra flow och fick mycket gjort. Köpte skaldjur och lite mumma, en flaska bubbel och vi hade lugn middag hemma. Håller på att bli totalt galen på Sofia, hur god mat hon än serveras är hon helt nollställd. Havskräftor och pilgrimsmusslor. Jag kunde inte låta bli till slut, frågade om det smakade bra. Mmmm svarade hon, ungefär som man mmm:ar när någon frågar hur den där nya restaurangen var, ett mmm:ande som följs av Helt okej, inget särskilt men helt okej. Hon är svår. Det är naturligtvis en tacksam avlastning i vardagen men jag ser fram emot att vinka av henne på flygplatsen.

 

Min chef ville skicka mig till Kina i juni. Jag sa nej. Det är inte ofta jag säger nej, men jag sa nej. Sorry. Jag åker inte till Kina. Europa, visst, skulle världen braka ihop kan jag sätta mig i en bil och köra hem men Kina är alldeles för långt bort och världen är alldeles för osäker. Jag vet ju att det hade gått bra, det är inte det utan att varenda kväll fram till avresa skulle innebära rent ångest när min hjärna loopar allt som kan gå fel. Chefen tog det förvånansvärt bra. Jag hade lite räknat med att han skulle dra Det-ingår-i-ditt-jobb-kortet men det gjorde han inte. Jag var beredd på att kontra med "Då kanske jag borde byta jobb" (och mena det). Han lät det vara och sa att då får han åka själv för någon måste representera avdelningen. Fick dåligt samvete för jag vet hur fullt schema han har, men känner ändå att det inte är ett alternativ att åka.