Summa summarum: Vecka 17

Var på lunch med en kollega, Äventyret dök upp. Det blir så konstigt när vi ses ute. Det vore inget konstigt att hej-kramas och byta några ord – han hade ju kunnat vara vem som helst men främst han är nog så mån om att inte göra fel att det bara bli stelt och konstigt. Men f-n så attraktiv han är. Helst hade jag bara tagit hans hand och dragit, checkat ut från världen några timmar. Det hade varit en fin avslutning på veckan. Istället har jag gymväskan i bilen och ikväll är vi bortbjudna på middag.  

 

I veckan har jag fyllt 41. Det ser mycket ut, när man ser det så men det känns inget särskilt. Kanske var 40 sista födelsedagen som kändes. Jag var nöjd med dagen för jag kom iväg tidigt till jobbet, innan barnen klivit upp, hade bra flow och fick mycket gjort. Köpte skaldjur och lite mumma, en flaska bubbel och vi hade lugn middag hemma. Håller på att bli totalt galen på Sofia, hur god mat hon än serveras är hon helt nollställd. Havskräftor och pilgrimsmusslor. Jag kunde inte låta bli till slut, frågade om det smakade bra. Mmmm svarade hon, ungefär som man mmm:ar när någon frågar hur den där nya restaurangen var, ett mmm:ande som följs av Helt okej, inget särskilt men helt okej. Hon är svår. Det är naturligtvis en tacksam avlastning i vardagen men jag ser fram emot att vinka av henne på flygplatsen.

 

Min chef ville skicka mig till Kina i juni. Jag sa nej. Det är inte ofta jag säger nej, men jag sa nej. Sorry. Jag åker inte till Kina. Europa, visst, skulle världen braka ihop kan jag sätta mig i en bil och köra hem men Kina är alldeles för långt bort och världen är alldeles för osäker. Jag vet ju att det hade gått bra, det är inte det utan att varenda kväll fram till avresa skulle innebära rent ångest när min hjärna loopar allt som kan gå fel. Chefen tog det förvånansvärt bra. Jag hade lite räknat med att han skulle dra Det-ingår-i-ditt-jobb-kortet men det gjorde han inte. Jag var beredd på att kontra med "Då kanske jag borde byta jobb" (och mena det). Han lät det vara och sa att då får han åka själv för någon måste representera avdelningen. Fick dåligt samvete för jag vet hur fullt schema han har, men känner ändå att det inte är ett alternativ att åka.