Fighting fire with fire

 Detta verkar vara första sommaren som Äventyret inte ballar ur. Måste säga att jag i vintras knappt vågade tro på att han skulle lyckas undvika det beteende som eskalerat och som brukar bli värre på somrarna när jag är mer otillgänglig men han har överraskat mig. 

Vi sågs här om dagen, bara drygt tre (?) veckor efter senast, men det kändes som en evighet. Fick en flashback från i början, när det gick månader mellan mötena. Då tog det alltid några dagar att landa efteråt. Den här gången inte riktigt så, men lite. Det var så intensivt, mentalt och fysiskt. Det spelar ingen roll vad man gör, lusten tilltar oavsett. Inget hjälper. 

Efteråt svårt att sova, drömmer oroligt och dagen efter öm inuti på ett sätt som hade gjort mig lite orolig om han inte förvarnat mig om just det. Blodad tand, han hade läst på och jag har aldrig känt så tidigare. Ett hårt tryck, ringar på vattnet, inåt. Hans hand stark mot min bröstkorg, fixerar mig, hans knä pressar mitt lår neråt, utåt. Det är lättare att släppa taget och ta emot njutningen när jag inte kan röra mig. 

Det är inte bara punkten framåt, uppåt mot naveln. Det är bakåt också och jag förstår knappt vad som händer eller var han är för allt flyter ihop men sakligt berättar han för mig exakt vad han gör för han vet att jag vill veta. Det är inte ’dirty talk’, jag vill veta vad som händer. Jag har alltid mått bättre när jag vet. När han utmanar eller pushar mig lite extra berättar han alltid innan, läser av min reaktion och anpassar efter den. Det blir en sorts dold förfrågan om samtycke, hjälper honom avgöra hur han ska gå vidare. 

Han förklarar att han kommer åt det bakre inifrån. Det är därför jag tyckt att jag varit så känslig mot den bakre väggen men aldrig tänkt på hur det hänger ihop, hur lite som skiljer. Han uppmanar mig att känna hur det känns, en show and tell-guidning i min egen anatomi. 

Nu är jag här. Nu gör jag såhär.

Det blir överslag, jag kommer inte över. Jag svettas och är så nära så länge men har glömt hur man gör. Jag får inte tag på det, till slut är jag helt utmattad, orkar inte mer. 

Dagen efter är jag trött i kroppen och trött i sinnet. Så som det alltid var förr och jag är glad att det var just ’förr’. Det är okej som undantag men bättre med det som är nu.

Cou Cou!

 Ja, det gick från skipper och hushållerska till flanellskjorta med gamla färgfläckar, sjöbodar och flakmopeder som knattrar mot hamnen. Tänker inte på att jag har semester, att detta skulle vara ett undantagstillstånd. Det känns alldeles för naturligt. Jobba? Det låter vagt bekant.

Det blir en del besök. En av de andra delägarna är på husbilsturné i södra Sverige med sin fru. De var här ons-tors. Urtrevligt. De är två partytrick i ett nötskal. Inte en lugn (läs tyst) stund. Jag bredde på rejält, vill göra gott intryck, vill att de ska vilja komma tillbaks. 

Imorgon till söndag kommer Lills bästis med mamma och söndag till måndag Sons bästis med familj. Introverta jag oroar mig lite för nollbytet men det är en enda dag. Jag fixar det. Det känns så bra att kunna bjuda in vänner, människor vi tycker om och som alltid är generösa och vänliga mot oss. Ska googla ”mat för många”.

Det här stället, vår lilla skärgårdsö, det måste vara något magiskt med den för alla som kommer hit säger att de mår så bra här. Här vill man stanna, det är inte bara vi. 

Make skickade en artikel, en känd svensk skådespelerska som nyligen sålt sitt hus här. I Hänt-artikeln stod det om hur hon längtat hit, drogs hit, hur hon kopplade av så fort hon kom till ön. Det är inte bara vi. 

Priviligerat

 På tal om det undrar jag ibland hur det påverkar barnen, det här överpriviligerade livet. Filippinskan som är här fem timmar varje vardag, svabbar, städar badrummen, stryker, tvättar, plockar och puffar kuddar. Deras kusiner som varje dag kommer hem till hotellbäddade sängar. Hon avslutar varje mening med ”Signora”.

De tre männen som jobbar i trädgården i hettan, samtidigt som barnen plaskar i poolen och jag sitter i skuggan med en bok. 

Jag tror inte att barnen reflekterar över det och jag gör dem inte uppmärksamma på det heller. Vill inte att de ska reflektera över det, antar jag. Det är tveeggat. Vill att de ska veta hur bra de har det men livrädd att de ska få för sig att lägga någon sorts värdering i sitt privilegium.

Spridda italienska nedslag

Rookie mistake i mataffären: Köpa citroner. Det finns ju på trädet. 

Tvådagars utflykt med syrrans företags 38-fots motorbåt. Jag älskar det och känner mig samtidigt äckligt priviligerad. Det är lätt att leva hållbart när man inte har möjlighet till något annat. Jag kan inte tacka nej till att bada från lyxbåt i turkost medelhav utanför Capri om jag ges möjlighet. Sorry. 

Tjat tjat tjat tjat tjat på Son om solskydd. Han vägrar. Berättar om hudcancer. Han tar på UV-tröja utan ytterligare ett ord. Varför gjorde vi inte det tidigare? 

Barnens semestermage är inte vad man brukar mena med semestermage. Jag har gjort chokladbollar fulla med linfrö och katrinplommonpuré istället för socker. Inte lika goda men se det som medicin. 

Det här med att bo hos folk som fortfarande jobbar och dessutom tränar som djur: Inte många som inleder sin semester i Italien och knappt dricker en droppe alkohol. Eller jo, vi delade en flaska vin i lördags.

Vi bor i Olgiata, ett stort lantligt gated community norr om Rom, hemvist för fotbollsspelare och företagsledare. Syrran och hennes man tillhör den senare kategorin. Tänkte på det när vi var ute med båten, att för tio år sedan högg syrran tag i företaget som hennes man (dåvarande pojkvän)  skött lite med vänsterhanden, vid sidan av jobbet som guide i Vatikanen. Det ser glassigt ut men jävlar vad de slitit och fortfarande sliter. 

När jag var liten var äpplejuice synonymt med semester. Det drack vi bara utomlands. Fortfarande får jag utomlandskänsla när jag dricker sån där bärnstensfärgad. Barnen har iste om sin semesterdryck. Tror inte vi skulle komma på att köpa det hemma men här går det som smör i solsken.

Det är alltid knöligt med Äventyret under semesterperioden. Kommer som ett brev på posten. Det är från hans sida, som att han blir mentalt nedsatt när jag är bortrest och/eller våra vanliga rutiner rubbas, blir oförutsägbara. Semestern är familjens, så är det bara. 

 Jag bad honom att snälla, kan vi låta bli att bråka i år? (Översatt: ’snälla bråka inte med mig i år’ för det är aldrig jag som bråkar med honom). Han har faktiskt skärpt sig ordentligt sedan senaste krisen och nu blir eldprovet, ska han fixa att hålla inne med sin frustration istället för att slunga den mot mig, i form av onyanserade ”sanningar”? 

Hemligheterna

Jag pratade med mamma. Hon ville berätta att hon ringt sin halvsyster. Min morfar var tillsammans (Gift? Förlovad?)  med en annan kvinna och mammas halvsyster är bara några veckor yngre än hon. Det kan väl vem som helst räkna ut, att detta på 50-talet i ett pyttelitet frikyrkligt småländskt samhälle inte var någon dans på rosor. Morfar ville först inte kännas vid min mamma och hotades med advokat för att erkänna faderskap, men något hände när mamma var liten, mormor och morfar blev ett par, gifte sig och fick ytterligare tre barn tillsammans. Halvsystern och mamma visste inte att de var halvsystrar, men mamma säger att hon ändå alltid kände på sig att det var något sådant för hon fick inte leka med den andra flickan och i samhället förundrades de (som inte visste hur det hängde ihop) över hur lika de två flickorna var varandra.

 

Jag har svårt att få ihop den här berättelsen med min morfar. Han är en av de snällaste, varmaste och härligaste personer jag känt. Det är så svårt att föreställa sig att han haft ett barn han inte velat kännas vid. Däremot kan jag mycket väl föreställa mig att min mormor förbjöd honom att ha kontakt med sin andra dotter, det hade inte förvånat mig ett dugg. Halvsystern var en hemlighet som bara mamma kände till i princip fram tills morfar låg på sin dödsbädd – jag tror att de andra syskonen fick veta det då. Mamma kände till det för att hennes mormor berättat det för henne.

 

De har i alla fall aldrig haft kontakt med varandra. När morfar gick bort fick halvsystern sin del, till min mormors stora missnöje men min mamma bestämde sig nyligen för att ringa upp sin halvsyster. När hon återgav samtalet började jag gråta. Halvsystern blev så glad för att hon ringde och de pratade en lång, lång stund. Det kändes som att vi alltid känt varandra sa mamma. Systern berättade om att hon i tonåren hade tagit kontakt med morfar för att träffa honom och åkte i hemlighet, tillsammans med sin kompis och kompisens mamma, många mil för att ses men han dök aldrig upp och sedan tog hon inte kontakt igen. Hon berättade för mamma om hur hon fantiserat att han skulle komma körandes en dag för att träffa henne, att hon skulle få lära känna sin pappa, men han kom aldrig och den enda bild hon hade på honom var från när hon var liten och satt i hans knä, men den hade hennes mamma rivit sönder. Hon ville så gärna veta hur han sett ut och hur han varit. Mamma berättade att han alltid hade sådan fart i kroppen, kunde aldrig sitta stilla. "Precis så är jag också!" sa halvsystern. "Jag med!" sa mamma. Det stämmer verkligen. Så hjärtskärande när man tänker på hur det präglar en person att växa upp och veta att det finns en förälder där ute, som inte vill ha med en att göra. Det går aldrig över. Så grymt att förneka sitt barn. 

 

Mamma sa till mig att hon ångrar så att hon inte sa till morfar på skarpen, tvingade honom att träffa sin dotter medan möjligheten fortfarande fanns men att hon i alla fall kan träffa henne själv. De ska ses efter sommaren. 

Under bältet

På onsdag stänger jag datorn och går på semester. Avser åka direkt till Äventyret, få hela eftermiddagen och kvällen där. Längtar mer än på länge efter att ha gott om tid med honom. Vår dynamik verkar aldrig sluta ge oss nya nycklar till nya dimensioner fast jag någonstans alltid tror att det inte ska finnas mer att upptäcka.

 

För ett tag sedan kom vi till en ny sådan dimension och sedan dess har jag längtat tillbaka dit. Det var något av det mest intensiva jag upplevt, någonsin. En mjuk stillhet, det sista vi gjorde, min tur och någon vecka innan hade jag delat en del tankar med honom om det, om hur han kan hjälpa mig bättre, passat på nämna att just det-och-det inte är något som hjälper mig. Jag har alltid haft svårt att komma tillsammans med andra och under många år haft visst komplex för det, för att det inte blir som på film (å andra sidan - vad blir någonsin som på film?). Det blir aldrig bara, jag måste anstränga mig för att komma dit, behöver liksom hitta rätt punkt inom mig och fokusera stenhårt på den. "Slappna av"? Nej, verkligen inte. Slappna av är det sista som fungerar och blir jag distraherad är det tillbaka på ruta ett. Jag har alltid känt mig jobbig för det, har sällan velat uttrycka vad jag behöver av rädsla för att råka be om något den andre egentligen inte vill ge. Till och med då haft malandes i bakhuvudet att jag är jobbigare än alla andra, att jag inte fungerar normalt, att jag är besvärlig och borde varit klar för länge sedan. Det har aldrig handlat om att njutningen inte varit tillräcklig, det svåra är att kanalisera den.

 

Jag tror att de flesta kvinnor håller med (?) om att det inte handlar om kraft, frekvens eller så. En kompis för många år sedan, på den tiden då man (jag) fortfarande pratade om sådant med vänner, sa att de (killar) borde förstå att de inte ska försöka göra med fingrarna vad de gör med *u*en. För mig handlar det bara om punkter (som radikalt byter plats från dag till dag). Det är det han helt och hållet förstått nu och jag vågar helt och hållet lita på honom när han säger att han njuter av det lika mycket om det som jag. Att hjälpa mig hitta rätt och släppa tankarna på att jag skulle vara jobbig. Vi gör det tillsammans säger han ofta och det är skönt att höra, oavsett vad det gäller. Senast – Herregud, han kände det jag kände. Jag visste var jag var men han kände det också, samtidigt och jag kan inte förklara vad det gjorde med mig när han viskade mig dit, bekräftade att jag var rätt samtidigt som jag kände att jag var rätt och kort därpå bara kunna låta det komma. Jag grät nästan efteråt, kramper som efterskalv kom och gick en lång stund medan jag klamrade mig fast vid honom, jag som brukar föredra att landa lite för mig själv, låta svetten torka och pulsen sakta ner innan jag vill lägga huvudet på hans arm.

 

Jag längtar efter att fusionera den dimensionen med våra andra. Ett plus ett lika med fem. 

När nog är nog

Någonstans läste jag en så bra ordalydelse om en kvinna som mördat sin man och att det inte var på grund av en betydande enskild händelse, utan ett resultat av en väldig massa små händelse och den sista händelsen var bara det som fick bägaren… ja ni fattar. Oroa er inte, jag har inte mord i sinnet, men jag tänker ganska ofta på det, hur dropparna faller och till slut får man nog. När det händer tror Make alltid att den sista droppen är enda orsaken bara för att jag varit tyst om de föregående tusen. Det finns alltid en bra förklaring till den där ettusenförsta droppen, en förmildrande omständighet.

 

Med detta sagt känner jag att en av mina bägare är på ytspänningen nu och jag tror att jag i princip ganska snart kommer sluta laga mat till min familj. Senast året har inte varit bra. Till ganska stor del har Sofia bidragit till frustrationen, men Make än mer. Inte nog med att han inte ens reflekterar över att jag alltid lagar mat och att jag alltid lagar god, varierad, kreativ och för det mesta fräsch mat, från fucking scratch - nästan värre är att måltid efter måltid efter måltid se honom sitta och peta i maten. Besticken arbetar oupphörligen när de förbereder nästa tugga. Skär, delar, finfördelar, för åt sidan, delar, skär, för åt sidan, finfördelar, för åt sidan. Ibland har jag frågat om han vill att jag ska hämta en pincett och ett förstoringsglas åt honom men egentligen vill jag säga åt honom att förihelvete bara äta maten och var glad.

 

Igår kokade det torrt när jag ångade potatis till moset. Ja, det var en miss. Jag räddade potatisen, gjorde moset men jovisst, det var en bismak av bränt men inte så illa att det inte gick att äta. Son, som annars är rätt känslig, tuggade i sig och kommenterade inte så så illa tror jag inte att det var. Luktade i köket mer än moset smakade. Make tog en liten liten klick som han inte åt upp. Sedan slängde han grytan, dramatiskt demonstrativt: Den här är förstörd. Inte så att samma sak inte hänt tidigare – man gnider ur den med svinto och så är det inte mer med det.

 

Nu när jag sovit på saken tror jag att jag bestämt mig. Jag kommer inte laga mat mer om jag inte själv vill ha.

Jag kan koka makaroner till barnen, inte så att de ska svälta ihjäl. Om Make inte vill ha makaroner (det vill han inte) eller macka (som antagligen blir det jag äter på kvällarna) så får han laga sin egen mat och det kan han göra tills han inser hur lyxigt det är att ha någon som lagar mat till en. Jag hör min egen röst från framtiden: Jag var jättebra på att laga mat, tyckte verkligen om det men nu gör jag det inte längre, tröttnade på att ingen uppskattade det.